söndag, september 28, 2008

Non-vuitton

Jag lovade att lägga upp bilder på väskan när ljusförhållandena tillät. Här är de.

Väskan är alltså i svart lack med spännen i blank vitmetall.

And now for something completely different

Jägarförbundet vill bedriva jakt på varg. De anser att det finns "tillräckligt många" vargar, men det som är i särklass mest intressant är att jägarna tror att legal jakt ökar acceptansen för djuret - för när man får jaga så vill man vårda stammen. Det måste ju vara dagens historiska sanning: det finns inget som säger "jag respekterar dig" som en kula i pannan!

Karaoke

Martin, en arbetskamrat som jag känner lite sedan tidigare, hörde av sig och ville äta en burgare. Ett par timmar senare hade vi ätit burgare, blivit upphunna av Samah, spelat jubeat och drog vidare till karaoke. Det var roligare, till och med, än jag väntat mig och utan att jag visste ordet av hade vi sjungit i två timmar. You're the one that I want, White wedding, Beautiful people, you name it.

lördag, september 27, 2008

Ginko

Ginko anses vara ett så kallat "levande fossil", och finns i Sverige, bland annat i Trelleborg. I Japan blir träden däremot betydligt större och vackrare och används ganska flitigt, kanske beroende på att det på ett enastående sätt står emot luftföroreningar.

Ginko är ett alledeles eget sorts träd, men anses vara nära släkt med barrträd - något som genast inses när man tittar närmare på de gröna utväxterna på deras grenar.

...NOT!

Inklämda hus

När man bygger skyskrapor i Japan så bygger man skyskrapor lite annorlunda än vi gör i Sverige. I Sverige handlar det om att bygga något som egentligen inte går att bygga, göra det för alldeles för mycket pengar, slarva bort den ekonomiska modellen och sparka alla som var inblandade i projektet. I Japan tänker man annorlunda. Här har man en viss vana vid dethär laget av att bygga både höga hus och i viss mån spektakulära hus. NTT Docomoskrapan är bara ett exempel på det.

"Vi kan bygga höghus. Faktum är att vi kan bygga höghus med torn på. Faktum är att vi kan bygga höghus med tre torn på, och faktum är att om vi vill så kan vi klämma in höghus mellan tornen. Titta här."



Jag skojar inte. Det är två tiovåninghus inklämda mellan tornen på ett höghus.

Jag ämnar ta den ultimata bilden på dethär huset, så att det syns i all sin glans i det perfekta ljuset.

Udda skylt


Asså, ärligt talat, jag har sett rätt många konstiga skyltar, men "Rullstolsbundna förbjudna" måste ju ta alla priser!

Tomte

Det är inte så att det inte finns något att säga - bara att jag är mållös.

Ultimata maten

Jag har skrivit ganska lite om mat, mycket för att jag varit förkyld. Vad jag därmed underlåtit att säga att jag hittat något fantastiskt. Tänk råbiff, fast tonfisk. Det ser ut som råbiff, serveras som råbiff och smakar misstänkt likt råbiff, men är tonfisk. Det är makalöst. Det är helt fantastiskt. Det serveras alltså nästan precis som råbiff - med äggula, wasabi-majonäs som smakar precis som senapssåsen pappa gör till lutfisken, och hackad vårlök.

Tänk dig sen att det finns en sushivariant av detta - en gunkan sushi med ris i botten, tonfiskråbiff ovanpå, nori runtom, vakteläggula och hackad vårlök. Det kan vara den ultimata maten. Faktum är att det var så gott att jag blev gråtfärdig.

Jubeat

Jag kommer bara att säga dethär en gång: Glöm pop'n'music. Jubeat är Framtiden!

Kamera

Tack för alla fina och välmenta råd angående kamera. De allra flesta råden har pekat i exakt samma riktning, och de allra flesta har varmt rekommenderat den nya Nikon D90. Jag har varit lite tveksam till den, och inte riktigt förstått varför, tills en väldigt klok bekant sa: "Alltså D90 verkar jävligt bra, troligen bäst i prisklassen. Men jag tror knappast att du kommer bli varken en sämre fotograf eller en olyckligare människa om du väljer en billigare variant istället."

Och för mig föll allt på plats i och med det. Det jag söker är en bättre kamera än den som sitter i min W980. Jag vill kunna zooma, och jag vill kunna ställa fokus. Jag har insett det: Jag är inte "entusiastisk amatör". Jag är inte "amatör". Jag har inte ens börjat bli nybörjare.

Jag åkte till Bic Camera i Yurakucho igen och jag gick runt och valde. Jag tittade på Nikons kameror, på Sonys och på Canons. Canon har precis kommit med en ny modell, deras svar på D90, kanske. Canon har dessutom den fördelen att de har samma bajonett till sina digitala och sina gamla analoga, så att det finns en begagnatmarknad för objektiv.

Jag kände mig ganska förvirrad. Menyerna i kamerorna var dessutom på Japanska. Jag gick och letade lite efter någon som kunde hjälpa mig - jag ville egentligen ha en försäljare som fattade beslutet åt mig, men bedömde chanserna för att hitta en sådan i Japan som obefintliga.

Eftersom jag läst att Bic Camera har service på engelska någon obestämd "annan stans" så gick jag fram till en flicka i Bic Camera-väst och frågade henne var jag kunde hitta någon att prata med kameror om på engelska. "Oh, you can ask me", svarade hon klockrent. Jag frågade henne om de sålde kameror på något annat språk än japanska, och hon visade mig flinkt hur man ändrade menyerna till engelska eller något annat.

Jag bestämde mig för att lita på henne och sa helt enkelt att "jag behöver en kamera, men jag vet inte alls vad jag ska ha". Hon log och så sa hon "jag skulle inte rekommendera någon av dehär. Du ska ha en Pentax." Jag sa "WAKARU!".

Så - lång historia kort - en halvtimme senare hade hon sålt på mig inte bara en Pentax K200, utan dessutom en väska, ett 18-55 objektiv, ett 50-200 zoomobjektiv, två polariseringsfilter, en kameraväska och ett 4 gigs minneskort. Och detta till en bråkdel av vad jag trodde att jag skulle få betala.

Jag har precis packat upp alltihop, satt ihop det för första gången, och väntar bara på ett samtal med dem därhemma i Sverige innan jag ska ge mig ut och fota tills ljuset tar slut. Stay tuned.

Tysta

I Harajuku i helgen gick jag en promenad i gränderna, och plötsligt såg jag något märkligt i ögonvrån - sådär så att jag undrade om jag verkligen hade sett var jag trodde att jag hade sett. Men jo, där stod de, nakna och tysta, bakom glaset.

Jag gick försiktigt närmare och tittade på dem, genom glaset.

fredag, september 26, 2008

NFC-sushi

På lunchen idag åt vi sushi. Beställningarna gick till så att man plockade små plastbrickor, som såg ut som spelmarker, märkta med en typ av sushi, från ett ställ, där det stod vad varje bit kostade, och la på ett fat på disken. Itamen plockade upp brickorna, levererade bitarna, och la brickorna i en skål bredvid fatet. När man ätit färdigt tog man sina brickor ur skålen och lämnade dem i en hög på disken i kassan. Där svepte kassörskan över brickorna med en läsare som sedan visade hur många bitar av varje man ätit, vad de kostade, och hur mycket summan blev. Var och en av brickorna innehöll nämligen ett litet RFID-chip som läsaren trådlöst läste av och vips så var allt klart.

Är dethär Japan jag är i, eller helt enkelt Framtiden?

Star Trek

Ibland när folk frågar mig varför jag tycker att Japan är så intressant så försöker jag förklara att Japan är som Star Trek. Ett återkommande tema är just att Kapten Picard, eller ännu hellre Kapten Janeway, ställs inför ett eller annat problem som gör att de måste medla eller förhandla med någon annan typ av medvetna och stjärnfarande varelser. Dessa brukar representeras av människor med något tecken som gör att vi som tittare vet att de inte är människor, utan denhär andra stjärnfarande arten. Tecknet är vanligtvis en eller annan specifik form byggd av plastic padding som är fäst vid näsroten.

I början verkar interaktionen flyta på, men den blir så småningom mer och mer skruvad och tillslut blir det uppenbart att denhär andra rasen har en fundamentalt annorlunda uppfattning om något grundläggande koncept - oftast är det ett koncept som på ett eller annat sätt omnämns i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, men ibland något som inte är fullt så bombastiskt.

Att som svensk interagera med japaner är inte helt olikt detta - vi är väldigt lika på många plan, men på vissa skiljer vi oss åt något enormt, och det kan få konsekvenser på helt andra områden som kan vara väldigt svåra att förutsäga.

Med det sagt så ska vi, som Mz B noterar, inom kort flytta till en temporal våning. Vi hoppas på tidsparadoxer. Sen hoppas jag att vi får sitta ett par veckor på holodeck också.

Välkomstfest

Igår skulle det vara välkomstfest för mig, och avskedsfest för Tsukahara-san, som ska vara mammaledig. Vi fick ut mail om var det skulle vara, komplett med karta, och vad det skulle kosta och att vi skulle gå tillsammans från kontoret klockan 18:45. Klockan 18:30 reste sig Tsukahara-san och gick, men alla andra satt kvar. Klockan 18:50 satt fortfarande alla kvar. Jag visste ju inte vilka som ville gå på välkomstfest och inte, speciellt med tanke på att det kostade en slant, och just därför ville jag inte gärna fråga heller. Festen skulle börja vid sju, så fem i tänkte jag att, nja, jag får väl försöka hitta dit själv.

Sagt och gjort, jag memorerade kartan och pinnade iväg. Jag var ganska stressad och i sanningens namn lite ledsen också. Jag funderade lite på hur pinsamt det skulle bli om jag inte hittade och missade min egen välkomstfest, samtidigt som jag tänkte att eftersom ingen verkade vara intresserad av att gå på den så kanske inte så många skulle märka det.

Nå, jag lyckades hitta i alla fall, och utanför stod en kille och frågade om jag möjligtvis var jag. Det sa jag att jag var. Så han visade mig in till ett stort bord där min chef och Tsukahara-san och några till satt. Faktum är att jag blev så översvallande välkomnad att jag genast glömde bort att jag var stressad och besviken. Så småningom dök resten av arbetskamraterna upp, och fick sig lite bassningar över att de släppt iväg mig på egen hand innan maten och ölet kom. Det var en fantastisk fest och jag hade jättetrevligt. Jag blev grundligt intervjuad om allt mellan himmel och jord, och alla var glada och trevliga. På det hela taget var det en väldigt trevlig fest och jag kände mig väldigt välkommen.

onsdag, september 24, 2008

Bonusmössa

Appropås mössor i parker - här är en bonusmössa från en helt annan park.

Adebesi, någon?

Standing sushi

Jag har inte skrivit om mat ännu, och det beror inte på att jag inte äter, utan bara att jag inte ätit något inspirerande nog att skriva om. Det i sin tur beror på min förkylning, som gör att mat smakar ganska tråkigt. Förkylningen börjar dock gå över och jag ska skriva om mat.

Jag har gått förbi ett litet ställe som heter Standing Sushi, men inte vågat mig in eftersom det inte synts någonting på engelska därinne. Det gör att jag har svårt att beställa, och framförallt att jag inte har en aning om vad det kan tänkas kosta. Idag kände jag mig dock stursk med en 5000-lapp i fickan och tänkte att med sådana pengar så lär jag ju kunna ta mig ut därifrån med hedern i behåll i alla fall.

När jag klev in genom dörren så hälsade de fyra kockarna mig med glada tillrop "VÄLKOMMEN!", "TREVLIGT ATT DU ÄR HÄR!", "HOPPAS DET SKA SMAKA!". Restaurangen är, som så många restauranger här, ett hål i väggen, en långsmal lokal på tvärs mot gatan med en disk som löper längs med rummet, ungefär i mitten. I de flesta fall finns några barstolar vid disken, men så inte här, det är ju "Standing Sushi". Den närmaste kocken visar mig på en ledig plats och frågar vad jag vill ha. "Tjaa...", sa jag, och pekade på laxen. "Aaaah, samon!", sa han, och det ordet borde jag ha lärt mig nu. Strax därefter kom två bitar lax-nigiri. Jag fick en meny med bilder och text på romaniserad japanska och engelska, och dessutom prisuppgifter med siffror som jag kan läsa. Så fort jag ätit upp fick jag frågan om vad mer jag ville ha och jag innan jag visste ordet av så var jag mätt och belåten och priset var högst överkomligt. Kvaliteten var som på en bättre svensk sushi-restaurang - dvs ganska låg för att vara dethär landet, men absolut inte oävet.

Första sushin denhär resan avklarad. Så småningom ska jag fixa lite fina bilder på det också.

tisdag, september 23, 2008

Walk in the park

På min ordentliga promenad idag så gjorde bland annat en rejäl runda i den del av Yoyogi-koen som inte är kunglig, utan öppen för allmänheten och används för allt möjligt. Här spelar man upp pjäser för varann, övar danser tillsammans, cyklar, spelar olika sorters bollspel och övar på sina musikinstrument. Bland annat. Det är helt enkelt en park med tusen och åter tusen användningsområden, samtidigt som alla som kommer dit faktiskt kan hitta ett andningshål och stillhet.

För den trädgåds-, park-, och växtintresserade följer ett antal bilder på planteringar i parken.





Väska

Jag gav mig ut för att skaffa en ny väska och åkte naturligtvis till Harajuku, eftersom det är stället man shoppar sådant på. I första butiken jag gick in så hängde den och ropade på mig - en svart lackväska med silverspännen, precis lagom stor för min nya dator och sehr stylisch. Bilder kommer när ljusförhållandena och kameran kommer överens.

Ganska omedelbart efter att jag köpt väskan så gick jag i och för sig Louis Vuitton, och, tja, de har ju snygga väskor där med. Men jag gillar min väska, trots att det inte är en Vuitton.

Kamera

Jag börjar inse att det inte håller att springa omkring och ta bilder till denhär bloggen med en mobiltelefonkamera. Den ser inte alls vad jag ser och dessutom ser den det den ser med en kisning. Jag behöver en ordentlig kamera, och jag vill ha tips om vad jag ska skaffa. Det ska vara en digital systemkamera. Det ska inte vara en proffsmodell, men den ska vara värd besväret. Den ska ha lite zoom och lite vidvinkel och ganska många men inte löjligt många megapixlar. Är det någon som har några tips?

Hett mode

När termometern står på 29 grader celsius är det igen tvekan om vilket som är det hetaste modet i Harajuku. Man kan vara klädd i en japansk uppfattning om hur franska hembiträden såg ut på 1800-talet, man kan ha tuppkam, man kan ha spetskimono eller cityshorts, men ska man vara riktigt rätt - och riktigt het - så ska man ha mössa.Och även om vilken lovikatoppluva som helst som håller för teperaturer nära absoluta nollpunkten går bra, så finns det något som är ännu bättre, och det är pälsmössan.

Och vad gäller pälsmössor så är vita förvisso fint mot det kolsvarta håret, men ska man vara riktigt top of the line så har man blekt sitt hår så att det blivit brunt och ser ut att ha en struktur som svinto, och så har man en mössa i exakt samma färgton.
Förlåt, den bilden blev lite suddig. Mer om det sen. Nå, man kan hur som helst bara skojja till det, på bästa Harajukumanér, och sätta på sig en rosa pälsmössa...
Observera gärna att det står md5 på mössan. Innebär det att hon är en hashtomte?

måndag, september 22, 2008

Illegal

Jag är inte illegal invandrare i Japan, det vill jag göra klart först och främst. Och jag tycker inte om papper.

Såhär är det: idag kan vi skicka information blixtsnabbt elektroniskt. Vi kan dessutom lagra information elektroniskt, sökbart, och stora delar privat. Ändå är folk så inihelvete intresserade av papperslappar. När jag handlar på mitt bankkort så står det sen på min internetbank var jag har handlat och för hur mycket. Det vore inte tekninskt komplicerat att lagra kvittot elektroniskt, antingen via nätet eller på chipet på mitt kort. Ändå envisas butiker inte bara med att ge mig papperslappar varje gång jag handlar, utan dessutom envisas de med att jag ska komma ihåg var jag gjort av dem ifall jag vill reklamera eller återlämna min vara. Det är befängt.

Vad gäller identifikationshandlingar så är jag något mer tolerant. Dels är de i allmänhet i plast och inte i papper, och dels, och det är kanske kontroversiellt, är de betydligt enklare att falsifiera än mer effektiva metoder som skulle kunna finnas. Tänk, till exempel, om det fanns en internationell, distribuerad databas för fingeravtryck, och när jag skulle identifiera mig, var som helst, så behövde jag bara lämna mitt fingeravtryck, och så skulle svenska staten svara med min identitet, elektroniskt. Det skulle också göra att all information skulle kunna lagras centralt och jag skulle slippa släpa med mig alla dessa handlingar som ska bevisa vem jag är, var jag kommer ifrån och vilken rätt jag har att vara på den plats jag är.

I nuläget är det alltså så att jo, jag har ett visum, och jag har rätt att både uppehålla mig och arbeta i Japan. Dessutom har jag registrerat mig hos stadskontoret, och på så sätt har jag juridiskt giltig status som ... arbetskraftsinvandrare. Men, och här kommer det läskiga, ett visum till Japan gäller bara för en inresa. Om jag lämnar Japan är mitt visum förbrukat. För att hantera det kan man få ett återinresetillstånd, som kan gälla för en eller flera inpassager. Jag kommer att få ett obegränsat återinresetillstånd, men det kan jag inte söka själv, utan en advokat måste göra det åt mig. En sådan advokat är anlitad via ombud, och ansökan pågår. För att advokaten ska kunna ansöka om ett dylikt tillstånd behöver denne mitt pass. I original. Det innebär att jag för tillfället har med mig en kopia på mitt pass, en kopia på mitt visum, som sitter i passet, ett kvitto på att jag lämnat ifrån mig mitt pass till en behörig advokat, en kopia på fullmakten jag gett advokaten att söka återinresetillstånd åt mig, ett registreringsbevis från stadskontoret, och, förstås, mitt svenska körkort som bär högst tveksam juridisk status i dethär landet. Jag bär alltså med mig en smärre roman officiella handlingar på en salig blandning av japanska, engelska och en gnutta svenska, vars sammanlagda juridiska värde matematiskt skulle beskrivas som lim->0.

Sannolikheten att jag skulle bli stoppad är minimal. Det händer i och för sig att polisen stoppar utlänningar och ber dem identifiera sig, men inte ens här stoppar man i allmänhet kaukasier. Men om de mot förmodan skulle göra det så är jag helt och hållet ett offer för de enskilda polisernas godtycke. De kan titta på mina papper, tycka att, äh, vaffan, en svensk, det är ju sådana som gör rolig musik, och inte sådana som flyger in i skyskrapor, och låta mig gå, eller också kan de nog göra... vad som helst. De ska väl, principiellt, ge mig en tolk, men det kan ta många timmar att hitta en sådan, och fram till dess så kan de helt enkelt hålla mig. De kan till och med använda tolkprincipen för att hålla mig och vägra låta mig prata engelska.

Nåja. Inom en vecka borde jag få tillbaka mitt pass, och dessutom få mitt alien registration card, som är en japansk id-handing som bevisar dels vem jag är och dels vilken rätt jag har att vara här. I plast.

Allt detta får mig naturligtvis att tänka på alla de flyktingar i världen som faktiskt är papperslösa, och vilken oerhörd press de lever under. Jag menar, även om jag skulle kunna bli inspärrad och hållen i på sin höjd ett par dygn medan missförstånden reds ut, så är det en spott i Stilla Havet jämfört med vad de flyktingar som kommer till Sverige utan papper utsätts för. I den mån det faktiskt finns rättssäkra demokratier är världen så är Sverige inte en av dem.

söndag, september 21, 2008

T-shirtmode

Eftersom jag inte varit snabb nog med kameran så får jag nöja mig med att beskriva det märkliga t-shirtmodet som härskar här. Det verkar, för mitt otränade öga, som om t-shirts är ganska ute. Unga människor verkar oftare ha någonslags skjortor eller blusar, i alla fall i de områden jag rör mig i just nu. Det verkar som om det kan ändras ganska mycket beroende på stadsdel. Emmellertid verkar t-shirtar ha funnit sig en plats i den äldre generationens hjärtan, och speciellt lite äldre kvinnor verkar tycka att de är praktiska. Men så var det ju detdär med engelskan.

I förrgår såg jag en kvinna i 85-årsåldern, pigg men krum och gåendes med stora bekymmer och två käppar med en svart t-shirt med texten "Get it while you still can". Det värmde mitt hjärta.

I går, i Shinagawa, susade en kvinna i 60-årsåldern, med silverman, kavat om mig. På hennes bröst stod det "I juicy". Och för all del, det kanske är jag som har snuskig fantasi och misstolkar henne, men i så fall undrar jag vad det var som egentligen avsågs. Eller också menar hon precis det jag tror att tröjan avser.

lördag, september 20, 2008

Språkförbistringar

Jo, jag inser att skämten om att japaner och asiater i allmänhet skriver konstig engelska börjar bli bra gamla, och jag tänker inte låta denhär bloggen bli en ny engrish.com, men jag inser också att från tid till annan så kommer jag att springa på formuleringar som jag inte kommer att kunna låta bli att göra mig lustig över.

Denhär är från hissen på kontoret. I händelse av strömavbrott så kommer den att landa på första våningen. Det låter ju.. betryggande.

Yurakucho

Magnus tipsade mig om att åka till Bic Camera i Yurakucho för att köpa en dator. Det håller nämligen inte att vara datorlös när man är tusentals mil hemifrån. Bic Camera är ett, till och med med japanska mått, vansinnigt stort varuhus som säljer i princip allt som går att plugga in i väggen eller bilen eller har ett batteri. Det innebär att de förutom våningsvis med TV-apparater, datorer och iPodar dessutom har ridmaskiner och eluppvärmda sängar. Det blir helt enkelt för mycket att ta in. Men jag kom därifrån med en midrange MacBook med internationellt tangentbord och är nöjd. Utanför, dock, precis vid centralen, sprang jag på lite av det som gör att dethär landet är alla SciFi-nördars våta dröm.

När Japaner spelar så spelar de på hästar eller baseball, men framförallt så spelar de pachinko. Ett pachinkoställe kan se ut såhär:
För att inte tala om denhär lilla gränden:
If you could see what I have seen with your eyes.

Stranger in a strange land

Jo, det är ju så enkelt. Jag bor i en "servicelägenhet", ett rum i ett lägenhetshotell, som är runt 20 kvadratmeter, sägs det. Med dusch, bad och toalett, samt ett litet kök, innebär det att har man gått in så får man backa ut.
I dethär rummet finns en AC, naturligtvis, och den har jag antagligen lyckats köra lite väl hårt, för jag har en förkylning som verkar utomjordisk, men förmodligen på sin höjd är utomeuropeisk.

Jag har, precis som förra gången jag var här, tittat på ett tjog lägenheter, och denhär gången har jag lyckats hitta två som verkar mer intressanta än andra, och jag har berättat det för mäklarna. Det som är mest intressant är en etagelägenhet på 51 kvadrat i Shinagawa, ett stenkast från kontoret i ett sött område, och det andra är en taklägenhet i Meguro på 38 kvadrat med fin utsikt över en park. Jag hoppas på någon av dem. I vilket fall som helst vill jag ut från dethär stället snarast.

torsdag, september 18, 2008

Landat

Jag har kommit fram, jag har hittat mitt hotell, jag har tittat på lägenheter och jag tror jag har hittat rätt. Ska ta lite bilder att visa snart, men nu ska jag gå hem från jobbet.

torsdag, september 04, 2008

Pyramider

Nå, snart går resan. Frågan är hur man underhåller sig i väntans tider. Det är inte något stort problem med de vänner jag har i Malmö. Vi bygger pyramider.

Såhär gör vi för att försköna stadsbilden och hjälpa Adam att skaffa sin arkitektexamen. På vilket sätt dethär skapar en arkitektexamen är för mig en gåta, men, tja, det finns ju inga dåliga ursäkter för att bygga pyramider.