Visar inlägg med etikett illegal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett illegal. Visa alla inlägg
fredag, augusti 20, 2010
Efterlyst
På koban, de små poliskurerna som finns i nästan varje gathörn här, postar man upp bilder på folk som är efterlysta. Just nu eftersöks tydligen även Jackie Chan och Jaden, efter vad det verkar.
Och efter att ha läst recensionerna är det kanske inte så konstigt...
onsdag, juni 17, 2009
Genomlyst rättshaverist
Min kollega letade upp en engelsk översättning på den japanska konstitutionen, och bad personalavdelningen redogöra för vilken artikel som påbjuder lungröntgen två gånger årligen. Personalavdelningen ändrade sig då, och skickade två länkar till japanska lagar, som de menade fastställde ett dylikt påbud. Den ena länken gav en 404 Document not found. Den andra påbjuder att företag tillhandahåller regelbundna hälsokontroller till sina anställda.
Det står inte att hälsokontrollerna är frivilliga, och företagen har ett uppföljningsansvar. Om hälsokontrollerna hade varit frivilliga hade folk skippat dem för att kunna arbeta mer. Om jag får lungproblem kan förmodligen företaget råka illa ut.
Jag har förklarat för personalavdelningen att jag redan mottagit en stråldos högre än en genomsnittlig japan på 40-talet, fast i helt andra ordalag, och handläggaren där har förklarat sig villig att göra ett undantag, men vill ha detaljerade uppgifter om hur jag utsatts för strålning. Dylik detaljerad information om min strålbehandling har jag naturligtvis inte - det är ju över 20 år sedan! - men jag funderar på att ge dem en fullmakt för att plocka ur den specifika informationen från min journal på KS. Är de intresserade nog så får de väl beställa den. Jag tänker inte engagera mig så mycket.
Det står inte att hälsokontrollerna är frivilliga, och företagen har ett uppföljningsansvar. Om hälsokontrollerna hade varit frivilliga hade folk skippat dem för att kunna arbeta mer. Om jag får lungproblem kan förmodligen företaget råka illa ut.
Jag har förklarat för personalavdelningen att jag redan mottagit en stråldos högre än en genomsnittlig japan på 40-talet, fast i helt andra ordalag, och handläggaren där har förklarat sig villig att göra ett undantag, men vill ha detaljerade uppgifter om hur jag utsatts för strålning. Dylik detaljerad information om min strålbehandling har jag naturligtvis inte - det är ju över 20 år sedan! - men jag funderar på att ge dem en fullmakt för att plocka ur den specifika informationen från min journal på KS. Är de intresserade nog så får de väl beställa den. Jag tänker inte engagera mig så mycket.
tisdag, juni 16, 2009
Brottsmisstänkt
En ständig källa till glädje för oss svenskar på jobbet är de hälsokontroller alla anställda ska gå på efter ett speciellt antal arbetade timmar. För någon som arbetar ungefär normal arbetstid blir det ungefär en gång i halvåret, men det finns de som får göra det betydligt oftare än så.
Undersökningen inleds med en hälsodeklaration där vi får svara på mer eller mindre relevanta frågor:
What is your taste preference?
a) Bland diet
b) Ordinary
c) Rich taste
Have you found your life more worth living than usual?
a) Yes
b) Usually
c) Rarely
d) Never
Why did you start smoking again (if you stopped smoking)*?
a) Realized you could stop smoking
b) Gained weight
c) Feeling "lonley on the lips"
Med hälsodeklarationen i handen och glad i hågen tågar vi sedan in i det heligaste av allt heligt, där vi sällan eller aldrig i andra sammanhang blir insläppta: Huvudkontoret.
Väl där sker kontrollerna enligt löpandebandprincip. Sköterska 1 tar emot mina papper och ger mig ett nytt, som jag får ta till sköterska 2, som kollar min syn och fyller i pappret och ger mig en bomullspinne som jag får gå och kissa på, och därefter lämna till sköterska 3, som kollar mitt blodtryck och resultatet av urinprovet och därefter skickar mig till sköterska 4 som tar blodprov och ger mig en kompress som jag ska hålla mot stickhålet i fem (5) minuter. Det finns en klocka, och sköterska nummer 5 vaktar påpassligt så att jag inte försöker fuska med minutrarna och ger mig därefter ett plåster. Sköterska 6 tar min längd och min vikt och skickar mig till sköterska 7, som lyssnar på mitt hjärta och mina lungor och skickar mig till sköterska 8, som gör lungröntgen på mig och därefter skickar mig till Läkaren. Läkaren tittar på mina papper och säger
- 日本語 分かりますか。 och jag svarar
- 済みません。 分かりません。 Då blir han lite bekymrad, studerar mina papper och säger
- いいです。 och ler betryggande mot mig och skickar iväg mig, och hälsokontrollen är därmed avslutad.
Men låt oss stanna upp ett ögonblick.
- "Nåh?", säger kanske vän av ordning eller framlidna fru Curie,
- "En lungröntgen i halvåret, på min ära och mina respiratoriska organ, ska det vara av nöden tvunget, av vetenskapen påkallat och av hälsan främjande? Svårligen låter jag mig övertygas om detta!", kanske vännen säger.
Så sa inte jag, men när jag mötte en kollega, som sa att han hade tvekat inför så regelbundna lungröntgningar, och beslutat sig för att stå över, så bestämde jag mig för att göra det samma. När så sköterska 8 försökte få mig att stiga in i lungröntgenapparaten tackade jag vänligt men bestämt nej. Efter att det vanliga tumult som uppstår i det här landet varje gång någon gör något oväntat hade lagt sig så hanterades situationen som dylika situationer brukar hanteras, och personalen övergick till att låtsas som ingenting. Men inte innan jag fått skarpt förklarat av en under tumultet tillkallad tolk att man kommer att vara tvungen att underrätta mitt företag om att jag vägrat genomgå lungröntgen.
Och det är av denna anledning jag nu blivit kallad till ett möte, på torsdag, med personalavdelningen. I kallelsen meddelas att syftet med mötet är att jag ska förstå att jag genom att min vägran att underkasta mig lungröntgen har brutit mot Japans konstitution. Jag intar till denna utsaga en försiktigt skeptisk hållning. Min kollega har blivit kallad till ett identiskt möte en halvtimme tidigare.
Hur kommer detta att sluta? Kommer de att brotta in oss i röntgenapparaterna? Kommer vi att lagföras för våra konstitutionsbrott? Vad blir straffen? Fängelse? Dödsstraff**? Watch this space.
---
* Jo, de förutsätter alltså helt kallt att alla antingen röker aktivt eller kommer att röka aktivt. Det är dessutom inte ett underligt antagande i det här landet.
** Det händer att jag skäms över att bidra till ekonomin i ett land som tillämpar dödsstraff. Wikipedia menar att över 70% av befolkningen stödjer det. Det får det att krypa i kroppen att tänka på att det sitter 140 personer i samma rum som jag som tycker att det är försvarbart att i ett demokratiskt land komma överens om att mörda människor.
Undersökningen inleds med en hälsodeklaration där vi får svara på mer eller mindre relevanta frågor:
What is your taste preference?
a) Bland diet
b) Ordinary
c) Rich taste
Have you found your life more worth living than usual?
a) Yes
b) Usually
c) Rarely
d) Never
Why did you start smoking again (if you stopped smoking)*?
a) Realized you could stop smoking
b) Gained weight
c) Feeling "lonley on the lips"
Med hälsodeklarationen i handen och glad i hågen tågar vi sedan in i det heligaste av allt heligt, där vi sällan eller aldrig i andra sammanhang blir insläppta: Huvudkontoret.
Väl där sker kontrollerna enligt löpandebandprincip. Sköterska 1 tar emot mina papper och ger mig ett nytt, som jag får ta till sköterska 2, som kollar min syn och fyller i pappret och ger mig en bomullspinne som jag får gå och kissa på, och därefter lämna till sköterska 3, som kollar mitt blodtryck och resultatet av urinprovet och därefter skickar mig till sköterska 4 som tar blodprov och ger mig en kompress som jag ska hålla mot stickhålet i fem (5) minuter. Det finns en klocka, och sköterska nummer 5 vaktar påpassligt så att jag inte försöker fuska med minutrarna och ger mig därefter ett plåster. Sköterska 6 tar min längd och min vikt och skickar mig till sköterska 7, som lyssnar på mitt hjärta och mina lungor och skickar mig till sköterska 8, som gör lungröntgen på mig och därefter skickar mig till Läkaren. Läkaren tittar på mina papper och säger
- 日本語 分かりますか。 och jag svarar
- 済みません。 分かりません。 Då blir han lite bekymrad, studerar mina papper och säger
- いいです。 och ler betryggande mot mig och skickar iväg mig, och hälsokontrollen är därmed avslutad.
Men låt oss stanna upp ett ögonblick.
- "Nåh?", säger kanske vän av ordning eller framlidna fru Curie,
- "En lungröntgen i halvåret, på min ära och mina respiratoriska organ, ska det vara av nöden tvunget, av vetenskapen påkallat och av hälsan främjande? Svårligen låter jag mig övertygas om detta!", kanske vännen säger.
Så sa inte jag, men när jag mötte en kollega, som sa att han hade tvekat inför så regelbundna lungröntgningar, och beslutat sig för att stå över, så bestämde jag mig för att göra det samma. När så sköterska 8 försökte få mig att stiga in i lungröntgenapparaten tackade jag vänligt men bestämt nej. Efter att det vanliga tumult som uppstår i det här landet varje gång någon gör något oväntat hade lagt sig så hanterades situationen som dylika situationer brukar hanteras, och personalen övergick till att låtsas som ingenting. Men inte innan jag fått skarpt förklarat av en under tumultet tillkallad tolk att man kommer att vara tvungen att underrätta mitt företag om att jag vägrat genomgå lungröntgen.
Och det är av denna anledning jag nu blivit kallad till ett möte, på torsdag, med personalavdelningen. I kallelsen meddelas att syftet med mötet är att jag ska förstå att jag genom att min vägran att underkasta mig lungröntgen har brutit mot Japans konstitution. Jag intar till denna utsaga en försiktigt skeptisk hållning. Min kollega har blivit kallad till ett identiskt möte en halvtimme tidigare.
Hur kommer detta att sluta? Kommer de att brotta in oss i röntgenapparaterna? Kommer vi att lagföras för våra konstitutionsbrott? Vad blir straffen? Fängelse? Dödsstraff**? Watch this space.
---
* Jo, de förutsätter alltså helt kallt att alla antingen röker aktivt eller kommer att röka aktivt. Det är dessutom inte ett underligt antagande i det här landet.
** Det händer att jag skäms över att bidra till ekonomin i ett land som tillämpar dödsstraff. Wikipedia menar att över 70% av befolkningen stödjer det. Det får det att krypa i kroppen att tänka på att det sitter 140 personer i samma rum som jag som tycker att det är försvarbart att i ett demokratiskt land komma överens om att mörda människor.
fredag, januari 09, 2009
Fördelarna med att piratkopiera
Jag har några erkännanden att göra. För flera år sedan laddade jag hem praktiskt taget all film jag såg. Att jag ägnade mig åt detta olagliga beteende hade främst två orsaker: för det första hade jag ingen DVD-spelare, och för det andra såldes inte de filmer jag ville se på den marknad jag befann mig. Båda dessa belägenheter har sedan dess åtgärdats, och sedan många år köper jag nästan all film jag konsumerar, det vill säga den jag inte hyr. Detta tänker jag nu omgående sluta med igen, och jag ska berätta varför.
När jag sätter i en skiva jag köpt i min spelare så inleds den numera alltid med en obligatorisk film på flera minuter där jag bland annat får veta att det är samma sak att ladda hem en film som att stjäla en handväska från en gammal dam. Jag har flera bekymmer med den filmen. Det är svårt att finna ord för hur urbota dum man måste vara för att försöka hävda en sådan parallell. Det är en dålig film. Men framför allt har jag inte bett om att få se den. Faktum är att jag har bett om att INTE få se den. Jag HAR ju betalat för den jävla filmen jag vill se. Den som - olagligt - laddar hem film istället slipper se den lilla förfilmen. Dem kommer inte filmindustrin åt att skälla på, så de finner det för gott att skälla på mig - som faktiskt köper och betalar för deras produkter - istället.
Nå, nu är jag inte sådan att jag betalar för att bli utskälld när jag gör rätt för mig och hädanefter laddar jag helt enkelt hem film.
När jag sätter i en skiva jag köpt i min spelare så inleds den numera alltid med en obligatorisk film på flera minuter där jag bland annat får veta att det är samma sak att ladda hem en film som att stjäla en handväska från en gammal dam. Jag har flera bekymmer med den filmen. Det är svårt att finna ord för hur urbota dum man måste vara för att försöka hävda en sådan parallell. Det är en dålig film. Men framför allt har jag inte bett om att få se den. Faktum är att jag har bett om att INTE få se den. Jag HAR ju betalat för den jävla filmen jag vill se. Den som - olagligt - laddar hem film istället slipper se den lilla förfilmen. Dem kommer inte filmindustrin åt att skälla på, så de finner det för gott att skälla på mig - som faktiskt köper och betalar för deras produkter - istället.
Nå, nu är jag inte sådan att jag betalar för att bli utskälld när jag gör rätt för mig och hädanefter laddar jag helt enkelt hem film.
onsdag, januari 07, 2009
Gaza
För att vara välkommen på kvällens fest var man tvungen att ha en huvudbonad. Jag tog tillfället i akt för att visa min solidaritet med det palestinska folket, i synnerhet på Gazaremsan.
Tyvärr trodde alla att jag ville föreställa en terrorist...
måndag, september 22, 2008
Illegal
Jag är inte illegal invandrare i Japan, det vill jag göra klart först och främst. Och jag tycker inte om papper.
Såhär är det: idag kan vi skicka information blixtsnabbt elektroniskt. Vi kan dessutom lagra information elektroniskt, sökbart, och stora delar privat. Ändå är folk så inihelvete intresserade av papperslappar. När jag handlar på mitt bankkort så står det sen på min internetbank var jag har handlat och för hur mycket. Det vore inte tekninskt komplicerat att lagra kvittot elektroniskt, antingen via nätet eller på chipet på mitt kort. Ändå envisas butiker inte bara med att ge mig papperslappar varje gång jag handlar, utan dessutom envisas de med att jag ska komma ihåg var jag gjort av dem ifall jag vill reklamera eller återlämna min vara. Det är befängt.
Vad gäller identifikationshandlingar så är jag något mer tolerant. Dels är de i allmänhet i plast och inte i papper, och dels, och det är kanske kontroversiellt, är de betydligt enklare att falsifiera än mer effektiva metoder som skulle kunna finnas. Tänk, till exempel, om det fanns en internationell, distribuerad databas för fingeravtryck, och när jag skulle identifiera mig, var som helst, så behövde jag bara lämna mitt fingeravtryck, och så skulle svenska staten svara med min identitet, elektroniskt. Det skulle också göra att all information skulle kunna lagras centralt och jag skulle slippa släpa med mig alla dessa handlingar som ska bevisa vem jag är, var jag kommer ifrån och vilken rätt jag har att vara på den plats jag är.
I nuläget är det alltså så att jo, jag har ett visum, och jag har rätt att både uppehålla mig och arbeta i Japan. Dessutom har jag registrerat mig hos stadskontoret, och på så sätt har jag juridiskt giltig status som ... arbetskraftsinvandrare. Men, och här kommer det läskiga, ett visum till Japan gäller bara för en inresa. Om jag lämnar Japan är mitt visum förbrukat. För att hantera det kan man få ett återinresetillstånd, som kan gälla för en eller flera inpassager. Jag kommer att få ett obegränsat återinresetillstånd, men det kan jag inte söka själv, utan en advokat måste göra det åt mig. En sådan advokat är anlitad via ombud, och ansökan pågår. För att advokaten ska kunna ansöka om ett dylikt tillstånd behöver denne mitt pass. I original. Det innebär att jag för tillfället har med mig en kopia på mitt pass, en kopia på mitt visum, som sitter i passet, ett kvitto på att jag lämnat ifrån mig mitt pass till en behörig advokat, en kopia på fullmakten jag gett advokaten att söka återinresetillstånd åt mig, ett registreringsbevis från stadskontoret, och, förstås, mitt svenska körkort som bär högst tveksam juridisk status i dethär landet. Jag bär alltså med mig en smärre roman officiella handlingar på en salig blandning av japanska, engelska och en gnutta svenska, vars sammanlagda juridiska värde matematiskt skulle beskrivas som lim->0.
Sannolikheten att jag skulle bli stoppad är minimal. Det händer i och för sig att polisen stoppar utlänningar och ber dem identifiera sig, men inte ens här stoppar man i allmänhet kaukasier. Men om de mot förmodan skulle göra det så är jag helt och hållet ett offer för de enskilda polisernas godtycke. De kan titta på mina papper, tycka att, äh, vaffan, en svensk, det är ju sådana som gör rolig musik, och inte sådana som flyger in i skyskrapor, och låta mig gå, eller också kan de nog göra... vad som helst. De ska väl, principiellt, ge mig en tolk, men det kan ta många timmar att hitta en sådan, och fram till dess så kan de helt enkelt hålla mig. De kan till och med använda tolkprincipen för att hålla mig och vägra låta mig prata engelska.
Nåja. Inom en vecka borde jag få tillbaka mitt pass, och dessutom få mitt alien registration card, som är en japansk id-handing som bevisar dels vem jag är och dels vilken rätt jag har att vara här. I plast.
Allt detta får mig naturligtvis att tänka på alla de flyktingar i världen som faktiskt är papperslösa, och vilken oerhörd press de lever under. Jag menar, även om jag skulle kunna bli inspärrad och hållen i på sin höjd ett par dygn medan missförstånden reds ut, så är det en spott i Stilla Havet jämfört med vad de flyktingar som kommer till Sverige utan papper utsätts för. I den mån det faktiskt finns rättssäkra demokratier är världen så är Sverige inte en av dem.
Såhär är det: idag kan vi skicka information blixtsnabbt elektroniskt. Vi kan dessutom lagra information elektroniskt, sökbart, och stora delar privat. Ändå är folk så inihelvete intresserade av papperslappar. När jag handlar på mitt bankkort så står det sen på min internetbank var jag har handlat och för hur mycket. Det vore inte tekninskt komplicerat att lagra kvittot elektroniskt, antingen via nätet eller på chipet på mitt kort. Ändå envisas butiker inte bara med att ge mig papperslappar varje gång jag handlar, utan dessutom envisas de med att jag ska komma ihåg var jag gjort av dem ifall jag vill reklamera eller återlämna min vara. Det är befängt.
Vad gäller identifikationshandlingar så är jag något mer tolerant. Dels är de i allmänhet i plast och inte i papper, och dels, och det är kanske kontroversiellt, är de betydligt enklare att falsifiera än mer effektiva metoder som skulle kunna finnas. Tänk, till exempel, om det fanns en internationell, distribuerad databas för fingeravtryck, och när jag skulle identifiera mig, var som helst, så behövde jag bara lämna mitt fingeravtryck, och så skulle svenska staten svara med min identitet, elektroniskt. Det skulle också göra att all information skulle kunna lagras centralt och jag skulle slippa släpa med mig alla dessa handlingar som ska bevisa vem jag är, var jag kommer ifrån och vilken rätt jag har att vara på den plats jag är.
I nuläget är det alltså så att jo, jag har ett visum, och jag har rätt att både uppehålla mig och arbeta i Japan. Dessutom har jag registrerat mig hos stadskontoret, och på så sätt har jag juridiskt giltig status som ... arbetskraftsinvandrare. Men, och här kommer det läskiga, ett visum till Japan gäller bara för en inresa. Om jag lämnar Japan är mitt visum förbrukat. För att hantera det kan man få ett återinresetillstånd, som kan gälla för en eller flera inpassager. Jag kommer att få ett obegränsat återinresetillstånd, men det kan jag inte söka själv, utan en advokat måste göra det åt mig. En sådan advokat är anlitad via ombud, och ansökan pågår. För att advokaten ska kunna ansöka om ett dylikt tillstånd behöver denne mitt pass. I original. Det innebär att jag för tillfället har med mig en kopia på mitt pass, en kopia på mitt visum, som sitter i passet, ett kvitto på att jag lämnat ifrån mig mitt pass till en behörig advokat, en kopia på fullmakten jag gett advokaten att söka återinresetillstånd åt mig, ett registreringsbevis från stadskontoret, och, förstås, mitt svenska körkort som bär högst tveksam juridisk status i dethär landet. Jag bär alltså med mig en smärre roman officiella handlingar på en salig blandning av japanska, engelska och en gnutta svenska, vars sammanlagda juridiska värde matematiskt skulle beskrivas som lim->0.
Sannolikheten att jag skulle bli stoppad är minimal. Det händer i och för sig att polisen stoppar utlänningar och ber dem identifiera sig, men inte ens här stoppar man i allmänhet kaukasier. Men om de mot förmodan skulle göra det så är jag helt och hållet ett offer för de enskilda polisernas godtycke. De kan titta på mina papper, tycka att, äh, vaffan, en svensk, det är ju sådana som gör rolig musik, och inte sådana som flyger in i skyskrapor, och låta mig gå, eller också kan de nog göra... vad som helst. De ska väl, principiellt, ge mig en tolk, men det kan ta många timmar att hitta en sådan, och fram till dess så kan de helt enkelt hålla mig. De kan till och med använda tolkprincipen för att hålla mig och vägra låta mig prata engelska.
Nåja. Inom en vecka borde jag få tillbaka mitt pass, och dessutom få mitt alien registration card, som är en japansk id-handing som bevisar dels vem jag är och dels vilken rätt jag har att vara här. I plast.
Allt detta får mig naturligtvis att tänka på alla de flyktingar i världen som faktiskt är papperslösa, och vilken oerhörd press de lever under. Jag menar, även om jag skulle kunna bli inspärrad och hållen i på sin höjd ett par dygn medan missförstånden reds ut, så är det en spott i Stilla Havet jämfört med vad de flyktingar som kommer till Sverige utan papper utsätts för. I den mån det faktiskt finns rättssäkra demokratier är världen så är Sverige inte en av dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
