Kraftmätning

Jag har försökt hålla mig ifrån nyheterna och koncentrera mig på att titta på mina vänners facebooksidor och försäkra mig om att de mår bra. Det gör de. De är skakade, men verkar inte särskilt rörda.

Men när jag nu skulle titta på klockan, och använde TVn som sådan, ramlade jag mitt in i Godmorgon Sveriges extrainsatta show om situationen i Japan. När jag säger show är jag inte anglifierad, utan chockad över vilket sätt man hanterar situationen: "Vad är det värsta som kan hända? Kan det inte bli värre? Kan det explodera? Vad händer då?" Strålskyddsmyndighetens stackars expert vrider sig i plågor under de smattrande frågorna, och försöker rent fysiskt ta sig undan. Han kan inte svara - det finns inga sådana svar - och vill inte tillfredställa gamarnas blodlust.

Jag, för min del, biter på naglarna och försöker slita mig från TVn.

Hiromi Ozaki-sama - veckans uddafågel

I kategorin mer Japan än Japan hamnar designern Hiromi Ozaki-sama. Hon har gjort tre fantastiska projekt med utgångspunkt från påhittade, lätt skruvade, personligheter:

Crowbot Jenny tar utgångspunkt i en historia om en flicka som helst umgås med fåglar snarare än människor, och bygger en maskin för att kunna tala med korpar. Maskinen har Ozaki-sama byggt, och den fungerar förvånansvärt bra.

Sushiborg Yukari utgår från en humanoid robot som fungerar som sushi no kaiten - hon är levande rullbandssushi. När hon så småningom inser att hon är mer sexobjekt som servitris så tröttnar hon raskt på jobbet och sätter knivar längs rullbandet hon har runt magen och tar en gruvlig hämnd på sina forna kunder.

Men det kanske mest intressanta av hennes projekt är Takeshi - en pojke som är så nyfiken på hur det är att vara flicka att han inte bara crossdressar och umgås med sin tjejkompis för att få veta, utan dessutom bygger en mensmaskin som ger honom magkramper och läcker blod i hans skrev.

(Det här inlägget blir mitt hittills i särklass mest ettiketterade. Hon har liksom allt. Ozaki-samas projekt handlar om nästan allt denna bloggen någonsin handlat om!)

Säkerhetens pris

Japan är ett säkert land - kanske det säkraste landet i världen att resa i och ett av de tryggaste att bo i, statisktiskt sett.* Våldsbrott förekommer i princip inte.

Japan är också ett av världens mest formella länder. Alla handlingar är en repetition av ett tänkt mönster, ett imperfekt utförande av en perfekt form som är förutbestämd och där alla spelar sina roller. Det gäller relationer, måltider, affärsuppgörelser - allt.

Och det är naturligtvis sidor av samma mynt. Det finns ingen form för rån här - alltså händer det inte. Men eftersom det inte heller, per definition, kan finnas någon form för subversivitet, så går politiska attitydmässiga förändringar av samhället otroligt långsamt. Man kan, men en ledare i spetsen, skapa en form för industri, för produktion, för ekonomiskt välstånd. Men att skapa en form för kvinnors frigörelse, för sociala reformer, för innovation eller revolt - det låter sig inte göras. Och därför händer det inte.

Dessa är de tankar som uppehåller mig dessa mina sista veckor som invandrare i Solens Rike.

*Den upplevda säkerheten är något annat - Japaner oroar sig lika mycket som någon annan.

Du sköna nya värld

Av någon anledning har många med japanska som modersmål svårt att skilja uttalet på "feature" och "future". Det gör att många möten stundtals låter som hoppfulla brandtal när det är vanligt att säga saker som "We need to create a new future!" och "There are so many futures that we need to address!".

Asimo

På fest för ett tag sedan träffade jag ingen mindre än Asimo i hissen!!!

Skiften

Erik Starck är en gammal vän och kollega, och jag tror dessutom att han räknas till en av urbloggarna. Första gången jag läste en blog han skrev och drev var ordet ännu inte uppfunnet. Därför känns det spännande och hedrande att få gästblogga på hans, och andras, Skiften, som är en opinionsbildande blog med fötterna på jorden, huvudet i molnen, örat mot marken och blicken stadigt fäst på framtiden. Hur nu det går till.

Taikonaut

Framtiden i all ära, men måste de ha rymdgubbargummor till att städa trapporna?

Terapeutisk radio

Som ett led i mitt undvikande av lungröntgen så har jag nu börjat metaefterforska mina journaler från KS, det vill säga, jag efterforskar möjligheterna att få dem efterforskade. Detta leder mig först och främst till Radiumhemmet.

Radiumhemmet är Sveriges första onkologiska klinik och det grundades redan 1910. Namet klingar kurort med läkare i vita rockar som går runt och lägger stenar bredvid sjuklingarnas sängar, och framtiden är lika lysande som stenarna. "Onkologisk klinik" är betydligt mindre romantiskt och får mig enbart att associera till doften av stekt fläsk med löksås. Men det är nog bara jag. Jag associerar ju "barnonkologi" med vattenkrig också, och även den associasionen är nog tämligen unik, även om jag inte är helt ensam om den.

På Radiumhemmets hemsida får jag hur som helst lära mig att "strålbehandling" även kallas "radioterapi". Radioterapi är också ett helt lysande ord. Det är ju det jag ägnar mig åt när jag lyssnar på kvart-i-fem-ekot på vägen till jobbet varje morgon.

I framtiden kommer vården att utvecklas på så sätt att det kommer att bli möjligt att ladda hem en strålbehandling som podcast.

Kakbakningsrobotar

I Kyoto bakas och säljs mängder av kakor, bland annat som omiyage, en typ av souvernirpresenter som var och en som rört på sig mer än 10 km måste dela ut till alla sina vänner vid återkomsten.

Eftersom vi är i Framtiden så bakas dessa kakor naturligtvis inte av människor, utan av robotar, och eftersom Framtiden var här långt innan det kom aluminium eller microprocessorer så är kakbakningsrobotarna steampunkmästerverk av sällan skådat slag.

Video av en liknande maskin syns här.

I undergången

Från Tokyo Station till Kejsarens trädgård går det en bred, underjordisk, och allt annat än hemlig, gång under den stora gatan. Någon tänkande människa har kommit på att den gången ska användas för att visa verk av unga, mindre etablerade, konstnärer. Mig veterligen har ingen ännu spelat psykotisk, men det hindrar inte verken från att vara intressanta och effektfulla.

Demonstrationer

Den första maj var det, som sagt, inga demonstrationer eller tåg eller folkvandringar, men den tredje maj när vi var ute på kvällen så sprang vi in i ett tåg som frontades av en bil med en välkänd symbol.
Det är notoriskt svårt att fotografera demonstrationståg, speciellt från andra sidan gatan. Det var många i tåget, men poliserna var fler, och tog sig runt i veritabla mobila vakttorn.
Vad som däremot är lättare är att fotografera är stillastående motmanifestationer. Den här är av den mer agitatoriska och högljudda typen. Eftersom jag inte kan tillräckligt med japanska så vet jag inte vad de säger, och kan inte läsa vad de skriver, men jag kan gissa, från deras utseende, ungefär vad de tycker.

Håll fanan högt!

I Japan firar man inte första maj. Jag vet inte om det beror på knackiga relationer med Kina och Ryssland, eller om ingen helt enkelt känner att det är värt att kämpa för löntagares rättigheter här, eller om löntagarna helt enkelt är för trötta efter sina 14-timmarsdagar för att göra något åt saken. Hur som helst är de på jobbet, för det är inte en helgdag här. Men jag har semester. Jag arbetar inte på första maj!

Till barrikaderna under svarta fanor tågar vi stolta mot vår revolution!

Zepp o'hoj!

Nej, ingen fågel, inget flygplan, ingen helikopter, men inget UFO heller. Det var en ZEPPELINARE!

Som hängde precis ovanför min balkong så länge att jag han hämta mitt stativ! Och byta till mitt teleobjektiv!

UFO

Vad är det som skymtar ovanför Ebisu Garden, flygande och ur fokus?

Är det en fågel? Ett flygplan? En helikopter?

Nej.

Vad är det då?

Jubeat

Jag kommer bara att säga dethär en gång: Glöm pop'n'music. Jubeat är Framtiden!

NFC-sushi

På lunchen idag åt vi sushi. Beställningarna gick till så att man plockade små plastbrickor, som såg ut som spelmarker, märkta med en typ av sushi, från ett ställ, där det stod vad varje bit kostade, och la på ett fat på disken. Itamen plockade upp brickorna, levererade bitarna, och la brickorna i en skål bredvid fatet. När man ätit färdigt tog man sina brickor ur skålen och lämnade dem i en hög på disken i kassan. Där svepte kassörskan över brickorna med en läsare som sedan visade hur många bitar av varje man ätit, vad de kostade, och hur mycket summan blev. Var och en av brickorna innehöll nämligen ett litet RFID-chip som läsaren trådlöst läste av och vips så var allt klart.

Är dethär Japan jag är i, eller helt enkelt Framtiden?