måndag, juni 29, 2009

Satan finns nog

Jag drömde inatt att jag famlade mig fram i världens mörker och så kom till en korsväg varifrån tre upplysta stigar utgick.* Det sas mig att jag måste välja en väg, och jag undrade varför och vad som jag hade att välja emellan. Det uppkom då tre gestalter som var och en representerade en av vägarna. Den förste talade om fadern och sonen och anden, den andre om guden och profeten, och den tredje om rättfärdighet och visdom och ständig återfödelse. Jag frågade då vidare om stigarnas mål och mening, och fick svar om välsignelse och paradis och frid - allt samman i nästa liv. Jag lät förstå att jag inte trodde på nästa liv och ville veta vart jag kunde färdas i detta, och i samma ögonblick jag yttrat orden för att förklara detta hördes en spröd stämma från bakom min rygg. "Det är mig du söker", sade stämman, och när jag så vände mig om så steg en varelse fram - en skugga ur skuggor, men väl framstigen växte den, och spred sina vackra svarta vingar och upplystes i sin härlighet av flamman den bar i sina händer. Och varelsen sa, nu med dånande härligt klingande röst, "Du ska ta mitt ljus, och du ska bära det i ditt hjärta, och för dig ska världens mörker skingras och du ska se klart och finna din egen stig."

Då vaknade jag.


---
* Faktum är att det fanns ytterligare en stig - ett elljusspår där Christer Sturmark stod och hoppade och skrek "Tro på människorna! Gud finns nog inte!", men han var så pinsamt fånig att jag låtsades att jag inte märkte honom.

lördag, juni 27, 2009

Farrah - den här är till dig

fredag, juni 26, 2009

Syrgastält, schmyrgastält

Jag har ett tydligt minne från när jag var så liten att jag läste KP. En artikel som gjorde intryck på mig var om Michael Jackson. Det kan ha varit i samma veva som jag fick ett kassettband innehållandes BAD, piratkopierad, av en av mina äldre kusiner. Artikeln innehöll en beskrivning av Neverland Ranch, där man bland annat beskrev att Michael Jackson sov i ett syrgastält, för att han trodde att det skulle göra att han skulle leva extremt länge. Om det, minns jag, tänkte jag två saker:

1) Om han nu har ett så enormt hus - varför, oh, varför, väljer han att sova i ett tält?

2) Det där med syrgas som livsförlängade behandling måste väl vara nys?

I DN möts jag av dagens stora nyhet. Det ger åtminstone svar på den andra frågan.

Kan vi nu hitta fokus igen och få höra nyheterna om Iran?

onsdag, juni 24, 2009

Sommarfirande

Jag har ju tidigare skrivit vad jag inte gjorde på midsommar, men jag har i villervallan glömt att beskriva vad jag gjorde, och det var nördigt nog att vara värt att berätta.

Jag bjöd hem Henning för att fira midsommar och sommarsolståndet med virtuell electro-music-festival på min balkong. Tyvärr ösregnade det, så vi fick sitta inomhus istället. Den började klockan 15 GMT - vilket blev klockan 0 på söndagen här. Jag var mest intresserad av att lyssna på eminenta Antimon och lyckades, som ett barn som vill se fyrverkerierna på nyårsafton, stanna uppe och se hur regnet avstannade och solen gick upp mitt i Antimons fantastiska set. Därefter somnade jag genast, som ovan nämnda barn.

tisdag, juni 23, 2009

Terapeutisk radio

Som ett led i mitt undvikande av lungröntgen så har jag nu börjat metaefterforska mina journaler från KS, det vill säga, jag efterforskar möjligheterna att få dem efterforskade. Detta leder mig först och främst till Radiumhemmet.

Radiumhemmet är Sveriges första onkologiska klinik och det grundades redan 1910. Namet klingar kurort med läkare i vita rockar som går runt och lägger stenar bredvid sjuklingarnas sängar, och framtiden är lika lysande som stenarna. "Onkologisk klinik" är betydligt mindre romantiskt och får mig enbart att associera till doften av stekt fläsk med löksås. Men det är nog bara jag. Jag associerar ju "barnonkologi" med vattenkrig också, och även den associasionen är nog tämligen unik, även om jag inte är helt ensam om den.

På Radiumhemmets hemsida får jag hur som helst lära mig att "strålbehandling" även kallas "radioterapi". Radioterapi är också ett helt lysande ord. Det är ju det jag ägnar mig åt när jag lyssnar på kvart-i-fem-ekot på vägen till jobbet varje morgon.

I framtiden kommer vården att utvecklas på så sätt att det kommer att bli möjligt att ladda hem en strålbehandling som podcast.

Komplimanger

Jag trodde att min nya ansiktstvål och -kräm gjorde susen och jag har känt mig lite fräschare i ansiktet på sistone, men det verkar som om jag hade fel. En kollega hälsar mig vid kaffemaskinen med orden
"Hur ser du ut i ansiktet idag? Är du full?"
"Eh, nej", svarar jag, naturligtvis.
"Nähä, nä, då är du väl bara väldigt trött."

Det är tydligen inte bara barn och alkoholister som är sanningssägare i det här landet.

söndag, juni 21, 2009

Midsommar

Eftersom min mor har den goda smaken att vara född på midsommarafton så har jag under min uppväxt alltid firat midsommar hemma under mycket ordnade former. Därför var jag upp i relativt hög ålder lyckligt ovetande om många svenska midsommartraditioner, och i och med det tackade jag under någon del av min frigörelsefas ja till att åka på midsommarfest med några vänner.

Tyska IKEA gjorde tydligen för ett tag sedan en reklamfilm som presenterar en tysk stereotyp uppfattning om hur svensk midsommar går till. IKEA stoppade filmen. Det spännande med den är att den överraskande väl speglar min upplevelse av svenskt midsommarfirande i annat sällskap än familjens.

Jag har inte sedan dess deltagit i något annat midsommarfirande än familjens firande av min mors födelsedag.

fredag, juni 19, 2009

Outhärdligt oljud

Jag var på Puddle of Lust igår - en multikonsthappening på Super Deluxe i Roppongi. Fotografi, videokonst, dans, musik och performance i vad som borde vara en underbar röra. Men det var det inte.

Jag har funderat mycket på vad jag borde skriva, och om jag borde skriva något. Anledningen till det är att en av de inblandade konstnärerna är en vän till mig.

Fotografierna var av två fotografer och på två temata: Light och Beauty. Light var ljusmålerier av Morgan Fisher. Många av dem avbildade vackra mönster, och ljusmåleri är en spännande teknik. Beauty av Pascal d'Aboyer var nakenstudier som var så pornografiska att jag tog illa upp - och jag är inte pryd. I sin egen kommentar av bilderna hade han skrivit att "Det är oftast kvinnor som säger att de uppskattar mina verk. Jag tänker mig att det ger legitimitet åt mitt arbete." Jag tänker att den som har svårt att legitimera sina nakenstudier kanske är fel ute från början.

Ricks videokonst och Dakeis butoh-dans var fantasieggande och bedövande vacker, men till en början något långsam och det är svårt att veta om det går över mitt huvud eller om det helt enkelt är mer yta än innehåll. Det här bättrar dock på sig väsentligt när Ryo börjar sjunga och spela på det fantastiska instrumentet koto. Hennes röst är suggestiv och spännande och harmonierna är precis lagom spretiga för att skapa en spänning mot Dakei som nu dansar på golvet och samtidigt dansar i en skog och i ett industrilandskap i Ricks videokonst som projiceras på scenens bakre vägg. Dynamiken mellan de fyra butohdansarna som är samma butohdansare och Ryos koto och röst är fantastisk, men det finns ytterligare ett element, och det är det som är problemet.

Samtidigt med Ryo har Erewhon kommit på scen, och han ägnar sig åt industrial noise. Tanken är lysande, Erewhon skulle kunna accentuera rythmerna och förstärka disharmonierna på ett fantastiskt sätt. Tyvärr är han gravt felmixad. För att höra Ryos röst så måste jag anstränga min hörsel, men i varannan, långsam, takt attackerar Erewhon sina metallskivor med sådan kraft att jag rycker till och det gör fysiskt ont i öronen. Jag försöker använda öronproppar, men kan då inte höra Ryo eller koton ordentligt. Jag försöker förutsäga Erewhons utbrott och hålla för öronen i rätt ögonblick, men det fungerar, naturligtvis, bara ibland.

Till slut inser jag att jag är så irriterad på att få mina öron misshandlade på det sättet, att jag inte längre kan njuta av verket - det enda jag tänker på är att försöka skydda min hörsel - och jag ger därför upp och går mitt i verket.

Det är synd, för jag tyckte om vad jag såg, och jag hade gärna velat höra mer av koton. Men jag är inte beredd att betala med min hörsel för det.

Hogblog

Jag parasiterar ett ögonblick på grannbloggen och skulle vilja rekommendera följande läsning hos Mati-kun: sunoko och små svarta pluppar.

onsdag, juni 17, 2009

Genomlyst rättshaverist

Min kollega letade upp en engelsk översättning på den japanska konstitutionen, och bad personalavdelningen redogöra för vilken artikel som påbjuder lungröntgen två gånger årligen. Personalavdelningen ändrade sig då, och skickade två länkar till japanska lagar, som de menade fastställde ett dylikt påbud. Den ena länken gav en 404 Document not found. Den andra påbjuder att företag tillhandahåller regelbundna hälsokontroller till sina anställda.

Det står inte att hälsokontrollerna är frivilliga, och företagen har ett uppföljningsansvar. Om hälsokontrollerna hade varit frivilliga hade folk skippat dem för att kunna arbeta mer. Om jag får lungproblem kan förmodligen företaget råka illa ut.

Jag har förklarat för personalavdelningen att jag redan mottagit en stråldos högre än en genomsnittlig japan på 40-talet, fast i helt andra ordalag, och handläggaren där har förklarat sig villig att göra ett undantag, men vill ha detaljerade uppgifter om hur jag utsatts för strålning. Dylik detaljerad information om min strålbehandling har jag naturligtvis inte - det är ju över 20 år sedan! - men jag funderar på att ge dem en fullmakt för att plocka ur den specifika informationen från min journal på KS. Är de intresserade nog så får de väl beställa den. Jag tänker inte engagera mig så mycket.

Stadsplanering

Tokyo är en stad som till synes saknar stadsplanering. Det gör den säkert inte, förmodligen är detaljplanerna så komplicerade som saker är i Japan och det tar gissningsvis en hel livstid innan man är tillräckligt upplyst för att se tanken bakom planeringen. Jag har emellertid kommit en liten bit på väg, då jag vid mitt förra besök upptäckte att det finns villaområden. Eller kanske, rättare, områden med fristående låg bebyggelse. Planbestämmelserna borde falla somliga kommunpolitiker i smaken då de uppenbarligen endast innehåller en allmän bestämmelse om fristående hus och max antal våningar. Dessutom antar jag att planen har en uppmaning som lyder "Bygg hur f*n som helst!"


tisdag, juni 16, 2009

Brottsmisstänkt

En ständig källa till glädje för oss svenskar på jobbet är de hälsokontroller alla anställda ska gå på efter ett speciellt antal arbetade timmar. För någon som arbetar ungefär normal arbetstid blir det ungefär en gång i halvåret, men det finns de som får göra det betydligt oftare än så.

Undersökningen inleds med en hälsodeklaration där vi får svara på mer eller mindre relevanta frågor:

What is your taste preference?
a) Bland diet
b) Ordinary
c) Rich taste

Have you found your life more worth living than usual?
a) Yes
b) Usually
c) Rarely
d) Never

Why did you start smoking again (if you stopped smoking)*?
a) Realized you could stop smoking
b) Gained weight
c) Feeling "lonley on the lips"

Med hälsodeklarationen i handen och glad i hågen tågar vi sedan in i det heligaste av allt heligt, där vi sällan eller aldrig i andra sammanhang blir insläppta: Huvudkontoret.

Väl där sker kontrollerna enligt löpandebandprincip. Sköterska 1 tar emot mina papper och ger mig ett nytt, som jag får ta till sköterska 2, som kollar min syn och fyller i pappret och ger mig en bomullspinne som jag får gå och kissa på, och därefter lämna till sköterska 3, som kollar mitt blodtryck och resultatet av urinprovet och därefter skickar mig till sköterska 4 som tar blodprov och ger mig en kompress som jag ska hålla mot stickhålet i fem (5) minuter. Det finns en klocka, och sköterska nummer 5 vaktar påpassligt så att jag inte försöker fuska med minutrarna och ger mig därefter ett plåster. Sköterska 6 tar min längd och min vikt och skickar mig till sköterska 7, som lyssnar på mitt hjärta och mina lungor och skickar mig till sköterska 8, som gör lungröntgen på mig och därefter skickar mig till Läkaren. Läkaren tittar på mina papper och säger
- 日本語 分かりますか。 och jag svarar
- 済みません。 分かりません。 Då blir han lite bekymrad, studerar mina papper och säger
- いいです。 och ler betryggande mot mig och skickar iväg mig, och hälsokontrollen är därmed avslutad.

Men låt oss stanna upp ett ögonblick.
- "Nåh?", säger kanske vän av ordning eller framlidna fru Curie,
- "En lungröntgen i halvåret, på min ära och mina respiratoriska organ, ska det vara av nöden tvunget, av vetenskapen påkallat och av hälsan främjande? Svårligen låter jag mig övertygas om detta!", kanske vännen säger.

Så sa inte jag, men när jag mötte en kollega, som sa att han hade tvekat inför så regelbundna lungröntgningar, och beslutat sig för att stå över, så bestämde jag mig för att göra det samma. När så sköterska 8 försökte få mig att stiga in i lungröntgenapparaten tackade jag vänligt men bestämt nej. Efter att det vanliga tumult som uppstår i det här landet varje gång någon gör något oväntat hade lagt sig så hanterades situationen som dylika situationer brukar hanteras, och personalen övergick till att låtsas som ingenting. Men inte innan jag fått skarpt förklarat av en under tumultet tillkallad tolk att man kommer att vara tvungen att underrätta mitt företag om att jag vägrat genomgå lungröntgen.

Och det är av denna anledning jag nu blivit kallad till ett möte, på torsdag, med personalavdelningen. I kallelsen meddelas att syftet med mötet är att jag ska förstå att jag genom att min vägran att underkasta mig lungröntgen har brutit mot Japans konstitution. Jag intar till denna utsaga en försiktigt skeptisk hållning. Min kollega har blivit kallad till ett identiskt möte en halvtimme tidigare.

Hur kommer detta att sluta? Kommer de att brotta in oss i röntgenapparaterna? Kommer vi att lagföras för våra konstitutionsbrott? Vad blir straffen? Fängelse? Dödsstraff**? Watch this space.

---
* Jo, de förutsätter alltså helt kallt att alla antingen röker aktivt eller kommer att röka aktivt. Det är dessutom inte ett underligt antagande i det här landet.
** Det händer att jag skäms över att bidra till ekonomin i ett land som tillämpar dödsstraff. Wikipedia menar att över 70% av befolkningen stödjer det. Det får det att krypa i kroppen att tänka på att det sitter 140 personer i samma rum som jag som tycker att det är försvarbart att i ett demokratiskt land komma överens om att mörda människor.

måndag, juni 15, 2009

Raindrops keep falling on my head

Plommonregn, som sagt. Jag sitter i min lägenhet med fönstret öppet och njuter av svalkan. Regnet droppar utanför - det öser, fullkomligt vräker, ner. Det är ganska mysigt, tills jag lyssnar lite mer noggrant på droppandet... Det låter som...

Jag tittar ut på min balkong, som är murad, och jovisst: det är god väg mot simbassäng därute. Avrinningen har slammat igen, och vattnet samlas nu på min balkong, och står tio centimeter högt. Tio till, så rinner det in genom mitt fönster, alldeles oavsett om detta är öppet eller ej. Fhtagn!

Med uppkavlade byxben och oljerock vadar jag genom bassängen som är min balkong. Utemöblemanget har flutit iväg. Trotsande elementen kämpar jag mig fram emot min minimala piassavakvast, för att stödja mig mot den, genom vattnet, fram till brunnen, och däri peta och rafsa till det där uppstod en virvel av sådana mått att jag var rädd att Kraken eller självaste R'lyeh därur skulle uppstiga. Jag tröstade mig då med att jag bor i ett land där man förstår värdet av R'lyehs invånare och gör processen kort med dessa:

Till min förtröstan slurpade brunnen så småningom nöjt till, utan att varken Kraken eller någon annan uppenbarat sig, och jag kunde därefter, om inte torrskodd, så i alla fall med förhoppning att sedan jag kommit in så kunna förbli, återvända inomhus, och jag ska i fortsättningen regelbundet kontrollera min brunn innan jag lämnar hemmet under några längre perioder.

One for the kids and one for the road

En fin tanke - Beers for books. Det är enkelt: en bar arrangerar en Beers for books-kväll. Det går ut på att för varje öl som säljs så skänker man 100 yen till Room to read, en organisation som i sin tur skänker bort barnböcker i utvecklingsländer. En köpt öl blir en bok till ett barn i desperat behov av utbildning. Brilliant. Jag kan se det framför mig - två personer, vinglandes och hållandes i varandra och i bardisken för att kunna stå:

A: "Mhmm, näää, ja' nog fått nog - amena - ja' HAR nog fått... nog fått nog.. fått... nog .. Hmm... Ja' ska inte ha mer nu!"
B: "Amenasså... barnen då? Tänk på barnen!"
A: "Asåatteeh, ja, vi får väl ta en till då... För barnens skull."

Det kan gå hur illa som helst!

söndag, juni 14, 2009

Skuggeminens


Porträtt av en av Kjell Engmans Trenchcoats. Men egentligen är det mest som jag testar min nya utsrustning, min blixt.

måndag, juni 08, 2009

Veckans fågel

Rädisa. Från en thairestaurang Chie hittade i Ebisu.

söndag, juni 07, 2009

Nationaldagen

Jag kan inte på något sätt kalla mig nationalist, men efter moget övervägande bestämde jag mig ändå för att gå och deltaga i nationaldagsfirandet på svenska ambassaden, som ligger i Roppongi. Det var en märklig tillställning. Japanska inhyrda musiker spelade Äppelbo gånglåt på nyckelharpa, och utan att närmare recensera så kan jag säga att det var inte som att lyssna på Emilia Amper eller Hannes Jönsson spela folkmusik.

Det kan man å andra sidan kanske inte begära, på andra sidan jorden och allt.

Det följdes av en skolad svensk operaröst som sjöng Värmlandssången, och därefter, med någon möda och större förvirring, de två stroferna av Du gamla, du fria som brukar användas som svensk nationalsång.

Sen var det svensk bento-mat, med lax och västerbottenpaj och köttbullar, och trevligt samtal med kollegor som jag tidigare träffat alltför lite, och det samtalet fortsatte efter firandet till långt in på natten i Ebisu.

Som fotnot blir jag nog allt tvungen att lägga in underbara Emilia med sin fantastiska nyckelharpa och sitt vackra leende. Som exempel på hur en nyckelharpa kan låta. Medan jag skrivit det här har jag lyssnat på det här klippet fem gånger.

fredag, juni 05, 2009

Förbjuden framfart


Hur mycket löparen än springer är rickshaws är inte välkomna på trottoiren under rusningstid.

torsdag, juni 04, 2009

Roppongi Hills - Starfleet Academy

Jag ska inte recensera den nya Star Trek-filmen. Det gör nämligen Fredrik Strage och Nene alldeles utmärkt.

Däremot vill jag säga att när vi kom ut, i skymningens sista ljus, från biografen i Roppongi Hills, med Mori Tower strax bakom oss och en lysande glasbubbla stor som en emergency life pod framför oss, och smakfullt upplysta vidsträckta skiffertrappor runt oss, så blev vi osäkra på om vi precis hade gått ut från filmen - eller om vi i själva verket råkat kliva rakt in i den.

Andra och tredje resan

I helgen var vi ute och reste igen, barnen och jag. Den resan hette "Kalmar" förkunnade 3,5-åringen, - där kan man se Kronan. Veckan innan gjorde vi den andra resan som enligt samma källa hette "Jämtland" - och så har vi varit i Japan, fortsatte han, det var den första resan.

Till Jämtland åkte vi sovtåg Från Malmö till Östersund färdades vi i vagnar som var gamla när jag var liten. Det var något mer obekvämt än att ligga på sten. Hemvägen gick via byte i Stockholm. En mycket tidigt lördagsmorgon satt vi på Stockholms Central och väntade på X2000 mot Malmö. Just där vi satt vid utgången mot Klarabergsviadukten satt en ensam man och sov på en bänk. Där fanns alltså en sovande man och så vi. Det var tyst och stilla ända tills tre väktare kom klampande. Bryskt väcker de mannen som sover och talar i mindre trevliga ordalag om att han inte ska sitta där, att han stör. Den nyvakna mannen, som inte alls störde oss i alla fall (var det någon som störde var det vi) förklarade att han inte alls tänkte gå ut därför att stationen tillhörde oss alla i samhället. De tre väktarna tog då tag i honom och föste honom mot dörren, allt medan de förklarade att det här hade de minsann rätt till. Efter att ha tryckt upp honom mot mittposten i dörren kastade de ut honom från stationen. Vansinnigt nöjda med sig själva förkunnade de att mannen var farlig. Vi har nog olika definition på farlig, väktarna och jag...

Det tar förövrigt tre timmar mer att resa med sovtåget från Malmö till Östersund än att åka med flyg från Kastrup till Narita.

Resan "Kalmar" gick med bil. Med alla raster för mat och toalettbesök tog det ungefär en halv japanresa att ta sig de 29 milen mellan Kalmar och Malmö. I Kalmar finns Kronan, det absolut mest fantastiska skepp i världen enligt min eviga källa till sanning, 3,5-åringen. Det kantrade och exploderade visserligen men det gör det hela ännu bättre.

Det smidigaste sättet att resa med barn är alltså än så länge flyg... Lite otippat får jag lov att erkänna.
Återkommer när vi testat rymdfärja.

onsdag, juni 03, 2009

Plommonregn

Tidig sommar i Japan betyder plommonregn, och plommonregn i sin tur betyder inte bara att plommonen blir mogna och ramlar ner ur sina träd, utan snarare att det regnar, mer eller mindre oavbrutet, i en månad eller mer. Det har sina för- och nackdelar.

Medan Japan fortfarande var feodalt, och man sysslade med fältslag, så innebar det naturligtvis en respit för soldaterna och en taktisk paus för härförarna. Eftersom det är nästan omöjligt att förflytta en arme till fots när vägarna sköljs bort så gällde det helt enkelt att ha tagit bra positioner så sent som möjligt innan regnet kom, och gärna positioner som gjorde att man själv kunde röra sig innan fienden gjorde det när regnet var över.

Nu för tiden är de flesta vägarna i Japan asfalterade, och regnet vattnar mina blommor så att jag slipper, och svalkar luften som annars börjar bli kvävande varm.

Å andra sidan har vi alltså ett konstant lågtryck, och det har mitt huvud aldrig riktigt kommit överens med. Min ödmjuka teori är att min hjärna är så full av så stora tankar att den behöver ett visst tryck på utsidan för att hålla ihop ordentligt, och när trycket sjunker så sväller den som en tvättsvamp och det blir så glest mellan synapserna att den fullkomligt slutar fungera och ägnar sig åt att göra ont istället.

Det gör att jag går hem tidigt och bäddar ner mig med Frank Miller (eller, ja, alltså, något av hans verk) varje kväll och gör tappra försök att sova.

tisdag, juni 02, 2009

Umeshu

Umeshu kan mycket väl vara en av de bästa sakérna japanerna har uppfunnit. Det är en plommonlikör som framställs helt enkelt genom att man låter japanska plommon, ume, ligga och dra i japansk vodka, shoshu, med socker, tills dess att det smakar gott.

Den som försöker hitta recept på internet hittar diverse spännande beskrivningar om hur man torkar frukten och steriliserar kärlen. Jag har satt en och annan brygd i mina dagar, och har vämjeliga erfarenheter av vad som kan hända med en söt och energirik mäsk som kommit i kontakt med bakterier innan den börjat jäsa ordentligt, men observera att det är då den är känslig. När man ska smaksätta 35-procentig sprit så skadar det inte att diska, men att hälla kokande vatten i ett glaskärl verkar vara att utsätta sig för onödiga risker för splitterskador.

Med det sagt så har vi alltså ingredienserna: ume, shoshu, och stensocker.

Blanda.

Låt stå. I ett år.

måndag, juni 01, 2009

Veckans fågel

Korp.

Umeshu

Idag har jag satt umeshu. Bilder kommer.