Exotiserad

Jag har precis hållit en kort föreläsning, på japanska, för barn som jobbar till kollegor. Vi var fem gaikokujin, utlänningar, som fick berätta om var vårt land ligger, vad man äter där, och och hur man hälsar. En från Taiwan, en från Kina, en från Moçambique, en från Nepal, och jag. Efteråt fick barnen komma fram och hälsa på oss på vårt språk, och vi hälsade tillbaka och gav dem godis.

Min påse tog slut fortast. Antagligen mest för att "hej", i sällskapet, var det i särklass lättaste att uttala för de japanska barnen.

Istället för japanska: förvirring

Translation party är en söt webbapplikation som använder google translate för att översätta en mening fram och tillbaka mellan engelska och japanska tills den når en oändlig loop. Eller tröttnar, som i det här exemplet: "I may not be home in May, but I still will come home before September ends."

Komplimanger

Jag trodde att min nya ansiktstvål och -kräm gjorde susen och jag har känt mig lite fräschare i ansiktet på sistone, men det verkar som om jag hade fel. En kollega hälsar mig vid kaffemaskinen med orden
"Hur ser du ut i ansiktet idag? Är du full?"
"Eh, nej", svarar jag, naturligtvis.
"Nähä, nä, då är du väl bara väldigt trött."

Det är tydligen inte bara barn och alkoholister som är sanningssägare i det här landet.

Vad kan man förvänta sig av en 16-årig iranier?

På Magdalena Ribbings eminenta etikettfrågespalt utvecklar sig en enkel fråga, på förekommen anledning, om huruvida det verkligen är oartigt att på ett allmänt färdmedel resa sig och erbjuda sin plats åt någon annan, till ett veritabelt flam-krig om huruvida det överhuvudtaget finns 16-åriga iranier som är skrivkunniga. Det är underhållning när den är som bäst: rolig, aktuell, konfrontativ och djupt obehaglig.

Tandläkarkonversation

Det finns en brilliant tjänst på inter-nätet som låter en hitta läkare och vårdinrättningar för alla upptänkliga situationer, i närheten av en specifik station och med kunskaper i ett specifikt språk. Det är en vårdsökande gaikokujins våta dröm!

Jag kryssade i Tandläkare, nära Meguro, med kunskaper i engelska, och fick upp en lista på 14 kliniker som matchade dessa kriteria. I listan har de dessutom fått göra en självskattning på sina engelskakunskaper på en, vad jag förstår, tregradig skala: "a little", "daily conversation" och "fluent". "Brilliant", tänkte jag, och slog numret till den första som ansåg sig vara "fluent", och som dessutom ligger i samma hus som stationen jag pendlar från.

"Ohouka no denutaru ohisu degozaimasu." "Ohukas Dental Office."
"Moshimoshi. Andreas desu. Eigo wakarimasuka." "Hej. Jag heter Andreas. Förstår du Engelska?"
"Yes."
"Oh, great! My name is Andreas. I have a retainer on the back of my front teeth, and it has come loose o..."
"Etto..."
"Sorry?"
"Your name, please."
"Oh. Andreas."
"Ano..?"
"Um. Andoleasu."
"You want appointment?"
"Well, I wanted to know if you can help me, you see, I have got a re-tain-er."
"Yes...?"
"I used to have braces, but now I have got a re-tain-er on the back of my front teeth..."
"Maybe you call tomorrow?"
"Sorry?"
"You can call tomorrow. Speak to doctor."
"Um.. Ok, I'll do that. What time tomorrow?"
"Tomorrow. Maybe you call tomorrow."
"Um. Ok, fine, I'll call tomorrow. Thank you very much!"

Det svåra med självskattning av kunskaper är ju att det ligger i sakens natur att det är svårt att veta vad en inte vet. Kanske är det bättre att pinna dit, helt enkelt, med en fickspegel, och visa dem åbäket.

Late night double feature picture show

Den här skylten får mig, av så många anledningar, att tänka på personalen på Science Fiction-bokhandeln i Malmö - i allmänhet och i synnerhet.You go!

Lingo

Lingo by Stockholm i Nippori säljer dans- och karnevalskläder.Vad det har med Stockholm att göra övergår mitt förstånd. Vad det har med りんご, "ringo" eller "lingo", det vill säga äpplen, att göra framgår inte heller på ett sätt som är för mig tydligt. Eller vad Stockholm har med äpplen att göra, för den delen. Men så är det i alla fall.

Harajuku-skyltar

I Harajuku finns en ganska liten och trång gata som är alla götters modemecka. Här finns svarta kläder i alla tänkbara former, men dessutom kawaii lolitautstyrslar designade för att göra Alice, hon som ramlade ner i Underlandet, grön av avund - och allt däremellan. Vill du klä ut dig till X, där X noterar vilket populärkulturell karaktär och/eller personlighet som helst? Allt du behöver finns i Harajuku.

Det gäller lite särskilda regler för den här gatan, dock:
Ja. Inget snatteri, alltså. Innebär det att snatteri är lagligt på andra ställen? Ingen nedskräpning, det verkar väl också ganska rimligt. Sen får man inte titta heller, men det verkar folk inte bry sig så mycket om, och tur är väl det, för det är rätt mycket folk i rörelse och det skulle nog bli märkligt om alla blundade. Ja, och så inget smorkande då.

På WEGO, en av affärerna här, som jag frekventerat på sistone, hittade jag den här skylten:
Jag tror att jag kommit fram till vad det ska betyda, men det är tusan i det inte helt enkelt.

Översättningskatastrof

Ylwa påpekade det uppenbara: "Kan du inte leta rätt på New York Times-artikeln?" Och det kan jag ju - det heter ju inte World Wide Web för intet.

NYT-artikeln finns här. Det ledde alltså till denna DN-artikel.

Jag vill rikta en ursäkt till NYT, Dina och hennes konstisthorialärare som jag misstänkliggjorde igår. Felet är helt och hållet DNs och Sofia Olsson Djerfs.

I NYT står det The painting depicts a long-haired noblewoman knighting a young warrior with a sword.

Det blir i DN Målningen föreställer en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd.

En korrekt översättning vore mer lik Målningen föreställer en adelskvinna som dubbar en ung riddare med ett svärd.

Det är en viktig skillnad. Men inte lika stor som andra felaktigheter.

I NYT står det att Dina säger “I liked the painting because it shows a woman who is satisfied with a man.”

I DN blir det "Jag tycker mycket om målningen. Den visar en kvinna som likställs med en man."

Vilket är bedrövligt fel, och inte alls vad hon säger, som snarare är något i stil med "Jag tycker om målningen, därför att den visar en kvinna som är nöjd med och accepterar en man."

Och det är en vansinnig skillnad, och i DN blir citatet, som har långtgående och intressanta konnotationer, fullkomligt förstört och förvanskat.

Andra delar av artikeln är rena påhitt, på gränsen till lögner. Artikeln avslutas med Bandmedlemmarna i Accolade klamrar sig i alla fall fast vid tanken på att de om tio år kan stå på en scen och framföra sina låtar inför en stor jublande publik. - något som inte alls har något stöd i NYT-artikeln, som ger en helt annan bild av bandets framtidsdrömmar.

Det här är den nivå som Sveriges mest spridda nyhetstidning driver sin journalistik på. Det är skamligt.

Slutsats: Om Rupert Murdoch hade ägt DN skulle han gråta. Om Rupert Murdoch hade ägt DN skulle jag också gråta.

Uppdatering: Jag hade tänkt släppa ämnet, men det får bli en repa till om Accolade och DN. Det är nämligen så att Sofia Olsson Djerf skrivit till Breki Tomasson att hon "kan intyga att det inte berodde på språksvårigheter, utan detta var deras förklaring till namnvalet." Asså...

Star Trek

Ibland när folk frågar mig varför jag tycker att Japan är så intressant så försöker jag förklara att Japan är som Star Trek. Ett återkommande tema är just att Kapten Picard, eller ännu hellre Kapten Janeway, ställs inför ett eller annat problem som gör att de måste medla eller förhandla med någon annan typ av medvetna och stjärnfarande varelser. Dessa brukar representeras av människor med något tecken som gör att vi som tittare vet att de inte är människor, utan denhär andra stjärnfarande arten. Tecknet är vanligtvis en eller annan specifik form byggd av plastic padding som är fäst vid näsroten.

I början verkar interaktionen flyta på, men den blir så småningom mer och mer skruvad och tillslut blir det uppenbart att denhär andra rasen har en fundamentalt annorlunda uppfattning om något grundläggande koncept - oftast är det ett koncept som på ett eller annat sätt omnämns i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, men ibland något som inte är fullt så bombastiskt.

Att som svensk interagera med japaner är inte helt olikt detta - vi är väldigt lika på många plan, men på vissa skiljer vi oss åt något enormt, och det kan få konsekvenser på helt andra områden som kan vara väldigt svåra att förutsäga.

Med det sagt så ska vi, som Mz B noterar, inom kort flytta till en temporal våning. Vi hoppas på tidsparadoxer. Sen hoppas jag att vi får sitta ett par veckor på holodeck också.

T-shirtmode

Eftersom jag inte varit snabb nog med kameran så får jag nöja mig med att beskriva det märkliga t-shirtmodet som härskar här. Det verkar, för mitt otränade öga, som om t-shirts är ganska ute. Unga människor verkar oftare ha någonslags skjortor eller blusar, i alla fall i de områden jag rör mig i just nu. Det verkar som om det kan ändras ganska mycket beroende på stadsdel. Emmellertid verkar t-shirtar ha funnit sig en plats i den äldre generationens hjärtan, och speciellt lite äldre kvinnor verkar tycka att de är praktiska. Men så var det ju detdär med engelskan.

I förrgår såg jag en kvinna i 85-årsåldern, pigg men krum och gåendes med stora bekymmer och två käppar med en svart t-shirt med texten "Get it while you still can". Det värmde mitt hjärta.

I går, i Shinagawa, susade en kvinna i 60-årsåldern, med silverman, kavat om mig. På hennes bröst stod det "I ♥ juicy". Och för all del, det kanske är jag som har snuskig fantasi och misstolkar henne, men i så fall undrar jag vad det var som egentligen avsågs. Eller också menar hon precis det jag tror att tröjan avser.

Språkförbistringar

Jo, jag inser att skämten om att japaner och asiater i allmänhet skriver konstig engelska börjar bli bra gamla, och jag tänker inte låta denhär bloggen bli en ny engrish.com, men jag inser också att från tid till annan så kommer jag att springa på formuleringar som jag inte kommer att kunna låta bli att göra mig lustig över.

Denhär är från hissen på kontoret. I händelse av strömavbrott så kommer den att landa på första våningen. Det låter ju.. betryggande.