Ginzapromenad med Exposure Fusion

Det här blir ett ganska tekniskt och nördigt inlägg, är jag rädd, men jag är så imponerad av den mjukvara jag upptäckt att jag måste få presentera den lite.

Bilderna som kom upp igår var så kallade HDR-bilder. HDR står för High Dynamic Range, och går ut på att man plockar russinen ur kakan från flera olika exponeringar av samma motiv, för att på det sättet kunna återskapa bästa möjliga detaljrikedom och exponering över hela bildplanet. Det som är överexponerat på en avbildning kan vara lagom på en annan, till exempel.

HDR är en teknik som är vansinnigt matematiskt komplicerad och filerna lagras i ett speciellt format, som sedan måste återtransformeras till en bild som går att använda i vanliga sammanhang. Både HDR-transformeringen och återtransformeringen är komplicerade matematiska laborationer och kan göras på många olika sätt, och i GUIt här finns bokstavligt hundra rattar för olika inställningar jag kan göra och vilken transform som ska användas, och det krävs betydligt mer kunskap än den jag har för att förstå hur det går till.

En enklare process, både att intuitivt förstå och rent beräkningsmässigt, kallas för Exposure Fusion. Det är en enstaka transform, som, vad jag förstår, helt enkelt går ut på att man undersöker en liten del av bilden i taget. Om den är nära helt vitt, det vill säga överexponerad, eller helt svart, det vill säga underexponerad, så räknas den mindre än om den ligger nära medelgrått, och på det sättet så vägs en bild ihop av delarna. Det går bokstavligt talat tiotals gånger fortare att transformera bilder på det sättet än med HDR.

Ett tydligt exempel är

Som kombineras till

Lite andra bilder, också från gårdagens promenad, och efterbehandlade på samma sätt.

I Hamamacho ligger detta, som antagligen är JRAs huvudkontor. JRA är inte ytterligare en fånig utbrytargrupp ur IRA, utan Japan Racing Association, eller det vi i Sverige kallar för V75 (eller heter det V65? Hästar som springer runt runt av oklar anledning och folk som satsar pengar på spektaklet av ännu mer obskyra anledningar). Ett hyfsat ståtligt skrytbygge, hur som helst.
En liten strandpromenad med gammeldags gatlyktor. Det ser romatiskt ut på bilden, men i verkligheten ligger det mitt i ett industriområde.
Även om det har börjat bli lite våraktigt och plommonen blommar, så är detta ändå det enda sättet de flesta träd blir gröna på, just nu.
Och så en bild på Tokyo Månorail.Fattar ni? Mån-o-rail. Asså, månen, då, och så spåret till monorailen, och, ja, asså...

Kamera

Tack för alla fina och välmenta råd angående kamera. De allra flesta råden har pekat i exakt samma riktning, och de allra flesta har varmt rekommenderat den nya Nikon D90. Jag har varit lite tveksam till den, och inte riktigt förstått varför, tills en väldigt klok bekant sa: "Alltså D90 verkar jävligt bra, troligen bäst i prisklassen. Men jag tror knappast att du kommer bli varken en sämre fotograf eller en olyckligare människa om du väljer en billigare variant istället."

Och för mig föll allt på plats i och med det. Det jag söker är en bättre kamera än den som sitter i min W980. Jag vill kunna zooma, och jag vill kunna ställa fokus. Jag har insett det: Jag är inte "entusiastisk amatör". Jag är inte "amatör". Jag har inte ens börjat bli nybörjare.

Jag åkte till Bic Camera i Yurakucho igen och jag gick runt och valde. Jag tittade på Nikons kameror, på Sonys och på Canons. Canon har precis kommit med en ny modell, deras svar på D90, kanske. Canon har dessutom den fördelen att de har samma bajonett till sina digitala och sina gamla analoga, så att det finns en begagnatmarknad för objektiv.

Jag kände mig ganska förvirrad. Menyerna i kamerorna var dessutom på Japanska. Jag gick och letade lite efter någon som kunde hjälpa mig - jag ville egentligen ha en försäljare som fattade beslutet åt mig, men bedömde chanserna för att hitta en sådan i Japan som obefintliga.

Eftersom jag läst att Bic Camera har service på engelska någon obestämd "annan stans" så gick jag fram till en flicka i Bic Camera-väst och frågade henne var jag kunde hitta någon att prata med kameror om på engelska. "Oh, you can ask me", svarade hon klockrent. Jag frågade henne om de sålde kameror på något annat språk än japanska, och hon visade mig flinkt hur man ändrade menyerna till engelska eller något annat.

Jag bestämde mig för att lita på henne och sa helt enkelt att "jag behöver en kamera, men jag vet inte alls vad jag ska ha". Hon log och så sa hon "jag skulle inte rekommendera någon av dehär. Du ska ha en Pentax." Jag sa "WAKARU!".

Så - lång historia kort - en halvtimme senare hade hon sålt på mig inte bara en Pentax K200, utan dessutom en väska, ett 18-55 objektiv, ett 50-200 zoomobjektiv, två polariseringsfilter, en kameraväska och ett 4 gigs minneskort. Och detta till en bråkdel av vad jag trodde att jag skulle få betala.

Jag har precis packat upp alltihop, satt ihop det för första gången, och väntar bara på ett samtal med dem därhemma i Sverige innan jag ska ge mig ut och fota tills ljuset tar slut. Stay tuned.

Yurakucho

Magnus tipsade mig om att åka till Bic Camera i Yurakucho för att köpa en dator. Det håller nämligen inte att vara datorlös när man är tusentals mil hemifrån. Bic Camera är ett, till och med med japanska mått, vansinnigt stort varuhus som säljer i princip allt som går att plugga in i väggen eller bilen eller har ett batteri. Det innebär att de förutom våningsvis med TV-apparater, datorer och iPodar dessutom har ridmaskiner och eluppvärmda sängar. Det blir helt enkelt för mycket att ta in. Men jag kom därifrån med en midrange MacBook med internationellt tangentbord och är nöjd. Utanför, dock, precis vid centralen, sprang jag på lite av det som gör att dethär landet är alla SciFi-nördars våta dröm.

När Japaner spelar så spelar de på hästar eller baseball, men framförallt så spelar de pachinko. Ett pachinkoställe kan se ut såhär:

För att inte tala om denhär lilla gränden:
If you could see what I have seen with your eyes.