Välkomstfest

Igår skulle det vara välkomstfest för mig, och avskedsfest för Tsukahara-san, som ska vara mammaledig. Vi fick ut mail om var det skulle vara, komplett med karta, och vad det skulle kosta och att vi skulle gå tillsammans från kontoret klockan 18:45. Klockan 18:30 reste sig Tsukahara-san och gick, men alla andra satt kvar. Klockan 18:50 satt fortfarande alla kvar. Jag visste ju inte vilka som ville gå på välkomstfest och inte, speciellt med tanke på att det kostade en slant, och just därför ville jag inte gärna fråga heller. Festen skulle börja vid sju, så fem i tänkte jag att, nja, jag får väl försöka hitta dit själv.

Sagt och gjort, jag memorerade kartan och pinnade iväg. Jag var ganska stressad och i sanningens namn lite ledsen också. Jag funderade lite på hur pinsamt det skulle bli om jag inte hittade och missade min egen välkomstfest, samtidigt som jag tänkte att eftersom ingen verkade vara intresserad av att gå på den så kanske inte så många skulle märka det.

Nå, jag lyckades hitta i alla fall, och utanför stod en kille och frågade om jag möjligtvis var jag. Det sa jag att jag var. Så han visade mig in till ett stort bord där min chef och Tsukahara-san och några till satt. Faktum är att jag blev så översvallande välkomnad att jag genast glömde bort att jag var stressad och besviken. Så småningom dök resten av arbetskamraterna upp, och fick sig lite bassningar över att de släppt iväg mig på egen hand innan maten och ölet kom. Det var en fantastisk fest och jag hade jättetrevligt. Jag blev grundligt intervjuad om allt mellan himmel och jord, och alla var glada och trevliga. På det hela taget var det en väldigt trevlig fest och jag kände mig väldigt välkommen.

Standing sushi

Jag har inte skrivit om mat ännu, och det beror inte på att jag inte äter, utan bara att jag inte ätit något inspirerande nog att skriva om. Det i sin tur beror på min förkylning, som gör att mat smakar ganska tråkigt. Förkylningen börjar dock gå över och jag ska skriva om mat.

Jag har gått förbi ett litet ställe som heter Standing Sushi, men inte vågat mig in eftersom det inte synts någonting på engelska därinne. Det gör att jag har svårt att beställa, och framförallt att jag inte har en aning om vad det kan tänkas kosta. Idag kände jag mig dock stursk med en 5000-lapp i fickan och tänkte att med sådana pengar så lär jag ju kunna ta mig ut därifrån med hedern i behåll i alla fall.

När jag klev in genom dörren så hälsade de fyra kockarna mig med glada tillrop "VÄLKOMMEN!", "TREVLIGT ATT DU ÄR HÄR!", "HOPPAS DET SKA SMAKA!". Restaurangen är, som så många restauranger här, ett hål i väggen, en långsmal lokal på tvärs mot gatan med en disk som löper längs med rummet, ungefär i mitten. I de flesta fall finns några barstolar vid disken, men så inte här, det är ju "Standing Sushi". Den närmaste kocken visar mig på en ledig plats och frågar vad jag vill ha. "Tjaa...", sa jag, och pekade på laxen. "Aaaah, samon!", sa han, och det ordet borde jag ha lärt mig nu. Strax därefter kom två bitar lax-nigiri. Jag fick en meny med bilder och text på romaniserad japanska och engelska, och dessutom prisuppgifter med siffror som jag kan läsa. Så fort jag ätit upp fick jag frågan om vad mer jag ville ha och jag innan jag visste ordet av så var jag mätt och belåten och priset var högst överkomligt. Kvaliteten var som på en bättre svensk sushi-restaurang - dvs ganska låg för att vara dethär landet, men absolut inte oävet.

Första sushin denhär resan avklarad. Så småningom ska jag fixa lite fina bilder på det också.