Asimo

På fest för ett tag sedan träffade jag ingen mindre än Asimo i hissen!!!

Cinderella City Syndrome

I detta, som sannolikt är världens största stad, är nattlivet naturligtvis intressant och pulserande och finns i de flesta smakriktningar. Det lider dock av ett stort problem. De sista tågen går vid midnatt, och de första inte förrän fem på morgonen, så om man inte planerar en lång natt, så blir den väldigt kort. Det gör att när klockan klämtar, så springer en övervägande majoritet av klientelet på alla barer och klubbar och fester ifrån sällskap och tilltugg och drinkar, och stundtals till och med en och annan sko, för att kasta sig på sista tåget hem.

Vi har kommit att kalla detta fenomen "Cinderella City Syndrome".

Japans bästa sida

Japan anstränger sig verkligen för att visa sin bästa sida för Björn som hittills råkat ut för aggressiva hjälparbetare, fyllon, blottare och tjuvar.

Å andra sidan har vi även hunnit med yakiniku moriawase, nomikai, umeshu på balkongen, findrajja och strax ska vi äta sju sorters tonfisk till lunch.

Jag får väl be honom ta det goda med det onda.

Rökare på födelsedagsfest

Jag var på en fantastisk födelsedagsfest igår. Det blev en del bilder, men de passar bättre i något annat sammanhang än en blog, men en bild blev så häftig att jag blir tvungen att lägga den här ändå.

Välkomstfest

Igår skulle det vara välkomstfest för mig, och avskedsfest för Tsukahara-san, som ska vara mammaledig. Vi fick ut mail om var det skulle vara, komplett med karta, och vad det skulle kosta och att vi skulle gå tillsammans från kontoret klockan 18:45. Klockan 18:30 reste sig Tsukahara-san och gick, men alla andra satt kvar. Klockan 18:50 satt fortfarande alla kvar. Jag visste ju inte vilka som ville gå på välkomstfest och inte, speciellt med tanke på att det kostade en slant, och just därför ville jag inte gärna fråga heller. Festen skulle börja vid sju, så fem i tänkte jag att, nja, jag får väl försöka hitta dit själv.

Sagt och gjort, jag memorerade kartan och pinnade iväg. Jag var ganska stressad och i sanningens namn lite ledsen också. Jag funderade lite på hur pinsamt det skulle bli om jag inte hittade och missade min egen välkomstfest, samtidigt som jag tänkte att eftersom ingen verkade vara intresserad av att gå på den så kanske inte så många skulle märka det.

Nå, jag lyckades hitta i alla fall, och utanför stod en kille och frågade om jag möjligtvis var jag. Det sa jag att jag var. Så han visade mig in till ett stort bord där min chef och Tsukahara-san och några till satt. Faktum är att jag blev så översvallande välkomnad att jag genast glömde bort att jag var stressad och besviken. Så småningom dök resten av arbetskamraterna upp, och fick sig lite bassningar över att de släppt iväg mig på egen hand innan maten och ölet kom. Det var en fantastisk fest och jag hade jättetrevligt. Jag blev grundligt intervjuad om allt mellan himmel och jord, och alla var glada och trevliga. På det hela taget var det en väldigt trevlig fest och jag kände mig väldigt välkommen.