lördag, november 29, 2008

Hibiya - för självmördarna


I Stockholm finns sedan länge legenden om Silverpilen - ett tunnelbanetåg som går på alla linjer, men som aldrig stannar på några stationer, och som bara plockar upp självmördarna längs vägen. Dessa får sedan för alltid åka runt i tunnelbanesystemet, men aldrig kliva av.

Jag vet inte om det finns någon motsvarande legend i Tokyo. Förmodligen är det för Tokyobon en alldeles orimlig tanke att alla självmördarna skulle få plats på ett tåg.

Men hade legenden funnits - då hade tåget frekventerat Hibiya Line. Här är tågen omålade och silverfärgade.

fredag, november 28, 2008

Something completly different: Kalmargroda

Det stormar lite i min forna hemstad, och det är inte utan att det är rätt åt dem. Låt mig se om jag kan ge en sammanfattning.

I Kalmar har man, under buller och bång, och naturligtvis inte utan det bråk som ska till när man ska så mycket som snyta sig i det offentliga rummet i en stad som har så stor navel att den täcker horisonten för de allra flesta, byggt ett nytt konstmuseum som man är mäkta stolt över. Det ligger mycket vackert i stadsparken och man har förvisso rätt att vara stolt över att man äntligen fick tummen ur och gav konstmuseet fräscha lokaler. Det var inte en dag för tidigt - de gamla kändes ganska muggiga redan när jag gick på lågstadiet.

Men även stolthet måste känna sina gränser. När nu museets chef och curator har sammanställt en retroperspektiv utställning med konstnären Lars Vilks - då säger museets styrelse, med Kalmars Landshövding Sven Lindgren i spetsen, "nej". Och det må väl vara hänt, men smaka på motiveringen:

"I princip ska man inte lägga sig i men i det här sammanhanget med ett nytt konstmuseum som är väldigt uppmärksammat är det viktigt vilka utställningar man har. [...] [V]i är måna om att utställningarna ska hålla en konstnärlig hög kvalitet. Styrelsen ansåg att Vilks konstnärskap inte höll den konstnärliga höjd som passar museet."

Sug på den! Jag ska, för min del, inte sätta mig på några höga hästar. Jag har inte styrelsens erfarenhet - faktum är att många av styrelsens ledamöter är gamla nog att vara föräldrar till mig - men från min rudimentära och på många sätt bristande kulturella utbildning kan jag i alla fall åminna mig ett passande citat: "Stolthet går före undergång, och högmod går före fall".

Nu är ju förvisso inte Lars Vilks rätt människa att uttala sig på det här sättet om, och jag inbjuder var och en att tillsammans med mig luta sig tillbaka och se omdömet explodera i ansiktet på landshövdingen och dennes styrelsekollegor.

Och om jag får komma med en försiktig förhoppning och önskan, så skulle jag vilja att man nästa gång stoppar en föreläsning av Björn Ranelid med hänvisning till att hans författarskap inte håller en adekvat litterär kvalitet.

Läs för all del vidare
Östra Småland
Sveriges Radio
Sveriges Radio

och missa inte Lars Vilks eget inlägg i debatten på youtube.

torsdag, november 27, 2008

Ebisu garden place

Alldeles i närheten av min Tokyo-lägenhet ligger Ebisu Garden Place, som är en nöjesanläggning där man kan gå på bio eller konsert, eller besöka museer eller äta på Gyllene Måsen. Vi valde, efter vårt besök på fotomuseet, att åka upp i toppen på skrapan och äta lite trevligare, dock.

Från toppen ser mitt hus ut såhär. Det är det vita huset till vänster om det svarta huset med den röda bollen i.
Och utsikten från Ebisu Garden Place ser ut såhär. I fjärran anas Fuji.

onsdag, november 26, 2008

Yasukuni jinja

I måndags var jag och besökte Yasukuni jinja i regnet. Politiska och diplomatiska protester och förvecklingar envisas med att lysa med sin frånvaro till min bestörtning och besvikelse. Jag hoppas på bot och bättring när jag nu publicerar nyheten här.
Det hällregnade och för att kunna ta några bilder alls var jag tvungen att kura under takutsprången på templet. Det var ganska mysigt. Jag avhöll mig nogsamt från att nedlägga kransar, eller ens att kasta pengar framför altaret. Det är kanske därför som reaktioner uteblivit.
Jag passade även på att besöka krigsmuseet, Yushukan, i anslutning till templet, och det var en intressant uppvisning i alternativ historieskrivning med historiska svärd och berättelser om det stackars fredsälskande japanska folket som av sina onda grannar tvingats in i krig efter krig, helt mot sin vilja, när de egentligen bara ville tillverka svärd och... eh... ja... ha som en symbol för fred! Ja!
Det finns också en lång beskrivning om hur USA tvingade Japan att bomba Pearl Harbour. Som, och det är det mest intressanta, refererar händelseförloppet på ett sätt som gör att jag känner att det är något som undanhållits mig i min proamerikanska svenska högstadieutbildning.
I anslutning till det Ohka-plan man hade hängt upp i taket på museet visades, som en del av utställningen, en film som även går att ladda ner från morinoske.com, under Mr Suzuki. Mr Suzuki var vad som i väst brukar kallas för kamikazepilot. Den är en halvtimme lång, men ta gärna den tiden. Den är intressant och oerhört skakande på så många plan att det är svårt att kommentera alltihop. Och just därför - för att jag har svårt att reda ut alla mina intryck från filmen - skulle jag uppskatta att få ta del av era kommentarer på den.

tisdag, november 25, 2008

Höstginko

När det blir höst beter sig ginkon misstänkt likt ett lövträd, trots att det inte alls är ett sådant.
Det gör det dessutom på ett ganska tråkigt sätt och det-som-hade-varit-löv-om-det-hade-suttit-på-ett-lövträd blir blekgula om ramlar av.

måndag, november 24, 2008

Sawara

Skolan, företaget, institutet - jag vet inte - organisationen jag studerar Japanska genom anordnade en utflykt till Sawara förra veckan och jag följde med. Sawara ligger en timmes bussresa från Tokyo, och därmed är det lite överraskande två timmar med tåg från Sawara tillbaka igen.

När man en gång i tiden skulle bygga Edo, det som så småningom skulle komma att kallas Tokyo, så hade man problem med att frakta material norrifrån till den nya staden. Landet var otillgängligt, och för att kunna komma dit med båt var man tvungen att runda en rätt rejäl udde på vägen in. För att råda bot på detta så ändrade man loppet på en flod, och grävde en kanal så att floden fick sitt utlopp norr om udden istället för, som tidigare, i viken innanför. Sawara låg i punkten där man ändrade loppet.

Kanalen man grävde var bred och rejäl, så öster om Sawara kunde gå stora båtar. Väster om Sawara, däremot, var man tvungen att använda mindre båtar, och detta gjorde att allt gods på väg norrifrån till Edo lastades om i Sawara. Detta gjorde naturligtvis, i sin tur, att Sawara blev en betydelsefull mötes- och handelsplats, som frodades i ett par hundra år. Och det, i sin tur, gör naturligtvis att det finns fantastiska gamla köpmannapalats i Sawara.

Annars var det, i sanningens namn, ganska tradigt. Det var en lång dag, jag var trött, och vi blev kringfraktade mellan olika betydelsefulla platser i den lilla hålan och jag väntade mest på den avslutande grisfesten.

Därmed inte sagt att det inte fanns vackra saker att titta på i staden. Vi åkte båt på kanalen i regnet.
Vi besökte ett gammalt tempel och fick en lång föreläsning om dess historia av dess föreståndare. Det verkade vara en rolig föreläsning, för han skrattade ganska mycket.


Staden är förövrigt även känd för sina vansinniga festivaler och för att vara hemstad till mannen som tillverkade den första kartan över Japan som helhet. Den är imponerande exakt, kartan, med tanke på att den tillverkades i mitten av 1800-talet, men museet de hade byggt för att berätta om detta mjölkade historien så hårt att jag till slut ville vommera på allt vad kartor heter.

Alltihopa avslutades med en guidad tur genom ett Sakebryggeri, och i ett sådant luktar det ganska exakt likadant som det gjorde i lägenheterna som de inackorderade öländska gymnasiekompisarna jag hade delade och använde stora delar av till att jäsa mäsk.

torsdag, november 20, 2008

Politik kring japanska sjön, fortsättning

Och i omedelbart följande nyheter visar det sig förövrigt att man på den här änden av sjön inte kan använda sig av det missilförsvar som man har investerat 250 miljoner dollar i, för just den händelse att något dåligt skulle komma farande från norra delen av halvön strax västerut.

Jag har funderat på att skaffa något att hänga upp på väggarna i min lägenhet, och ibland känns blyplåtar som en bra idé.

Politik kring Japanska Sjön

I intressanta nyheter verkar det som om Sydkorea och Nordkorea plötsligt har börjat prata med varann igen och kommit fram till att Japan är den riktiga ondingen i regionen. Det låter lite som PSBs Opportunities. Och det råder ju ingen tvekan om vem som har utseendet och vem som har hjärnan.

Det som är intressant i sammanhanget är alltså att Sydkorea, som i vanliga fall måste anses ganska sansat, är så till den milda grad förbannade över Yasukuni-templet att de kan tänka sig att slå sina påsar ihop med sin nekrokratiske granne, som brukar roa sig med med att skjuta ut Taepodong-missiler i Stilla Havet.

Nordkorea, å sin sida, klagar på bristen på diplomatiska relationer med Japan, och Japan menar att, jo, men visst, lämna tillbaka de ni kidnappat först. Och det är en liten historia så bisarr som någon. Mellan 1977 och 1983 for det alltså omkring nordkoreanska båtar längs den japanska kusten och kidnappade folk på måfå, för att ta dem till Nordkorea där de omskolades i den rätta läran. Dessutom kidnappade man japanska medborgare utomlands och förde dem till Nordkorea. Det här har Nordkorea erkänt, och man har också lämnat tillbaka en och annan med början 2002. Nordkorea har erkänt att man kidnappat tretton personer, men naturligtvis misstänker man i Japan att de har varit involverade i praktiskt taget alla försvinnanden under åtminstånde den tidsperioden.

Nordkorea, igen, tycker då att de gjorde klart från början att de inte lät de personer de släppt ut åka hem för gott, utan att det var på villkor att de skulle komma tillbaka, och det har de ju ännu inte gjort!

På det hela taget är det helt enkelt en galen soppa i vilken alla kräver ursäkter av varandra och alla säger "Men vi HAR ju bett om ursäkt". Och det hade ju varit lekisfasoner om det inte hade varit för att mitt i alltihopa så riskerar Japan att oförhappandes knipa även tredjeplatsen på listan över "första länderna som blivit kärnvapenbombade i krig".

onsdag, november 19, 2008

Tekniker för wasabiduell

Jag har fått så många frågor på det nu att jag tänkte sammanställa en wasabiduellskola i ett par steg, för den händelse att någon av mina läsare skulle ställas inför en wasabiduell, på det att ni för detta bör vara förberedda.

Att äta wasabi kräver en del träning och lite speciella tekniker.

Till att börja med kan det vara värt att notera att en dylik duell sannolikt kommer att gå med ätpinnar, även kallade "hashi", eller "o-hashi", om man vill vara artig, som huvudsakliga vapen, och du bör behärska dessa ätredskap någorlunda. Öva hemma. Råkar du befinna dig i Japan kan du gå till Tokyo Hands och köpa roliga spel som handlar om att plocka upp olika små plastbitar av varierande färg, form och svårighetsgrad och flytta dem från en skål till en annan i det fall du tycker att du behöver mer träning efter att du blivit mätt.

Vidare bör du i förväg bekanta dig med smaken på wasabi. Det är inte olikt pepparrot eller dijonsenap, men har sin egen speciella sting som mycket bokstavligt tenderar att stiga en åt huvudet. Var beredd på det, för som överraskning betraktat är det mycket obehagligt.

När det så är dags att äta wasabin, ta en rejäl klump mellan pinnarna, och stoppa så långt in i munnen du kan utan att det blir uppenbart för din opponent eller dina åskådare att du försöker få ner wasabin bakom tungan. Svälj omgående. I de fall du tillåts av opponent och åskådare att äta något annat än wasabin under tiden duellen pågår, så ät något med neutral smak, såsom rättika. Om det svider och pyser i munnen och näsan så försök få dina grimaser att se ut som leenden och skratt.

Lycka till!

tisdag, november 18, 2008

Wasabiduellen

Det var fest igår, och vansinnigt trevligt. Fester planeras så att man hyr ett rum på en restaurang i ett par-tre timmar, och under den tiden serveras en mångfald av maträtter och så mycket att dricka som någon kan önska sig. Det gör naturligtvis att folk till en början blir berusade till en nivå där det blir väldigt lätt och trevligt att prata med dem, och mot slutet tenderar agnarna att vara skillda från vetet, och halva sällskapet är knaskalas. Men vid det laget är man redan på väg till fest nummer två, som är likadan som fest nummer ett, fast på en annan restaurang, och man får mindre mat, men mer att dricka, så det jämnar ut sig.

En vansinnigt berusad kollega hade börjat prata en del med mig, men på vägen mellan ställena varnade mina andra kollegor mig och menade att han var för full och jag skulle hålla mig undan. På andra-festen hamnade jag trots allt mitt emot honom, och det var ju inte mycket att göra. Vi tramsade lite, han och jag. Han pekade på kollegan bredvid sig och presenterade henne för mig och sa att hon var en flicka, och jag sa att jag hade gissat det redan, och han förklarade att han var en pojke, och jag sa att jag nog hade gissat det med. Han ville försöka göra bort kollegan och mig genom att insinuera att hon var intresserad av mig, men i sitt inte allt för subtila tillstånd och med stapplig engelska blev det bara "Would you like to go out with me?", vilket jag naturligtvis besvarade med ett strålande "Of course I would!". Han tappade hakan och ögonen höll på att ramla ur ansiktet på honom och han sa "ARE YOU A HOMOSEXUAL?!?", vilket jag besvarade med ett skratt, precis som de andra som hörde det.

Sen kom maten - sashimi. Han förklarade för mig på engelska att det var tonfisk, och jag förklarade för honom på japanska att det var tonfisk. Då skulle han dryga sig lite och pekade på de individuella bitarna av den andra sortens fisk och upprepade "tai desu" för var och en av dem. När han var klar pekade jag på wasabin och frågade "nan desu ka", "vad är det"? Han hävdade att det var gott och att man åt hela biten på en gång, och jag sa att jag tyckte att det verkade trevligt och erbjöd honom att börja, men han hävdade gästerna först och ... jag tänkte att jag kunde spela honom ett spratt, så jag tog en rejäl bit av wasabin och petade in i munnen. Det blev tyst runt bordet och alla blickar vändes mot mig, men jag behövde inte ens anstränga mig för att verka oberörd. Jag vände på tallriken så att wasabin kom mot honom. I det läget kunde han naturligtvis inte förlora ansiktet, så han tog en lika stor bit som jag hade tagit, tittade på mig och på den och stoppade den i munnen.

Han började genast andas häftigt, ögonen spärrades upp och började rinna, hans näsborrar fladdrade och alla skrattade så de kiknade. Efter en stund, när han kämpat för att återfå balansen och kunde sätta sig upp, så vände han tallriken mot mig igen. Så jag tog en ny bit. Proceduren upprepades tre gånger, varje gång med mig oberörd, medan han såg ut att lida helvetets kval.

Det var verkligen fånigt. Åskådarna var hänförda, kvinnorna var imponerade och männen ännu mer och alla tittade på mig med beundran i blickarna. Min opponent höll, när han samlat sig för sista gången ett litet tal, på japanska, som jag fick översatt med att han erkände sig besegrad och att vi nu är nästan som bröder. Sen gick han bort och satte sig vid andra änden av bordet, och berättade nogsamt för dem som satt där var som försegått. Därefter fick han så ont i magen att han satt och kallsvettades en stund innan han gick hem. Lite av glansen på min seger förtogs uppenbarligen av att jag uttryckte medlidande för honom, men de var fortfarande imponerade, och en äldre kollega menade att det var en strategi som jag borde använda mig av i eventuella konflikter på jobbet.

Det var min första japanska duell. Nu vet jag hur det är.

måndag, november 17, 2008

Duell

Jag har precis gått min första duell, och räknas som vinnare, trots att jag tyckte att det var oavgjort. Det var en fånig sak, men verkar ha stor betydelse här. Jag återkommer med detaljerna.

söndag, november 16, 2008

Kimonobilder

Jag har googlat och wikipediat på en anledning till att det kryllade av kimonoklädda barn i Yoyogi koen igår, men utan att ha lyckats. Om det är någon som vet så upplys mig gärna. Såhär såg det ut, i alla fall.










lördag, november 15, 2008

Kendo

Ja, så äntligen har jag kommit loss.

Jag hörde, från en kollega, talas om en liten dojo alldeles i närheten av där jag bor, där kollegans son tränat. "De pratar ingen engelska, men verkar trivas med att träna med svenskar", sa han ungefär. Så jag gick dit i går efter jobbet, på vinst och förlust, för att presentera mig och titta på träningen. Trodde jag.

Jag kom mycket riktigt dit. Jag presenterade mig för sensei och hans medhjälpare tog hand om mig. Han trollade fram en shinai från någonstans och visade mig hur den ska hållas. Jag härmade. De andra där, likväl som medhjälparen, tog på sig rustning, och medhjälparen kom tillbaka och visade mig suburi - stora svep med svärdsattrappen. Han tittade och frågade "you train kendo before?" "Hai. Nikkyu desu", svarade jag, och förtydligade "sueden no nikkyu desu". "Ja, jag har andra kyu - fast enligt svenska mått." Det gjorde honom väldigt glad. Så jag fick göra kiri-kaeshi - en traditionell uppvärmningsövning. Och sen fick jag fortsätta med övningar. Sen kom sensei och fortsatte berätta vilka övningar jag skulle göra, och tog mig snabbt upp till avancerade paradövningar, kote nuki men, men kaeshi do - utan rustning!

De var alla väldigt exalterade över att jag hade hittat dit och tyckte definitivt att jag skulle komma igen nästa vecka. Och att jag ska ta ikkyu i februari. Och det ämnar jag göra.

À propos fildelning

Jag följer med skräckblandad förtjusning den nygamla fildelningsdebatten som verkar ha blossat upp igen i Sverige, tack vare IPRED. Jag läste debattartikeln i DN och jag häpnar över vilken pinsamt lag nivå anitpiratbyrån lyckas lägga argumenten, men ännu mer förfäras jag över vilka man fått att skriva på. Att Niklas Strömstedt inte förstår bättre är ju numer för alla pinsamt uppenbart, men Sauk, Wolff och Dahlgren - ni borde veta bättre!

Det är mycket möjligt att skivindustrin, och till och med artisterna, blir lidande av olagligt nedladdad musik, men att hävda att det innebär att det inte kan komma fler ABBA, Roxette eller Cardigans ur Sverige är långsökt. Ännu värre blir det när man hävdar samma sak vad gäller mjukvara - det är ett faktum att Sverige inte hade haft några utmärkta programmerare om de inte i unga år hade delat med sig till varandra av olagligt kopierade programmeringsverktyg som de inte hade den minsta möjlighet att betala för.

Många programvaruföretag här hittat alternativa affärsmodeller - det vet vi eftersom mycket programvara är gratis att använda. Många artister här också hittat nya vägar - det vet vi eftersom de publicerar sig fritt på nätet. Att gå domstolsvägen för att få folk att sluta fildela är dömt att misslyckas, helt enkelt för att tekniken utvecklas snabbare än lagarna.

Erbjud istället läsare, lyssnare, tittare och användare något de vill ha och betala för som inte går att lagra bättre i digital form! Det är faktiskt inte så svårt.

Calling all kimono lovers

Jag har precis varit i den kejserliga delen av Yoyogi koen och tagit runt 300 bilder på kimono. Stay tuned!

fredag, november 14, 2008

Zepp o'hoj!

Nej, ingen fågel, inget flygplan, ingen helikopter, men inget UFO heller. Det var en ZEPPELINARE!

Som hängde precis ovanför min balkong så länge att jag han hämta mitt stativ! Och byta till mitt teleobjektiv!

UFO

Vad är det som skymtar ovanför Ebisu Garden, flygande och ur fokus?

Är det en fågel? Ett flygplan? En helikopter?

Nej.

Vad är det då?

tisdag, november 11, 2008

Design Festa

Vi åkte på Design Festa - en designfestival eller -mässa på Odaiba. Det börjar bra - vi åker Rinkai Line, som även går till Tokyo Teleport. Ingen i sällskapet vet exakt vad det är - men de som åker dit brukar inte komma tillbaka.

Designmässan visar sig vara en utställning och en marknad lika mycket som en modeshow och ett konsertevent. Folk står i sina små montrar och säljer saker som kan vara mer eller mindre proffessionellt tillverkade. Mässan drar naturligtvis också till sig en hel del människor som klär sig mer eller mindre extremt.

Man kunde naturligtvis ha handlat hur mycket som helst, men jag nöjde mig med några julklappar och lite vykort att sätta upp på väggarna hemma.

lördag, november 08, 2008

Skräpskylt

Här är ännu en skylt från Ebisu. Skalan är fortfarande inte rätt, men kanske lite mer pedagogisk. I texten försöker de till och med vitsa lite.
Men - vad gör fågeln? Och hur har de tänkt med den lilla texten under bilden?

fredag, november 07, 2008

Betydelsefulla platser

När jag var ute och letade efter Tokyo Tower så gick jag något vansinnigt vilse, och jag funderade på att ge upp när jag hittade en karta. På kartan stod inget om Tokyo Tower, så jag beslöt att ta mig hem istället. Jag insåg dock att jag var i närheten av ganska betydelsefulla platser.

Jag hade inte gått 200 meter från kartan förrän tornet... ehm... tornade upp sig strax bredvid mig.

onsdag, november 05, 2008

City lights @ night

Jag vet att det här kanske har större betydelse för mig än för de flesta andra, men att vara däruppe i tornet och se de här vyerna på riktigt var mer eller mindre ofattbart.
Tokyo night skylineNedan: Roppongi hills.
Tokyo night skylineNedan: Regnbågsbron och Odaiba.
Tokyo night skylineOch så avslutningsvis, två mörka skrapor helt nära, som nargoner.
Tokyo night skyline

tisdag, november 04, 2008

Fugu

Jag har gått förbi en och annan restaurang som visar stora bilder på eller modeller av den speciella fisken. Just det här exemplaret är dock ett av de finaste jag sett.
Såhär ser fisken ut i verkligheten. Den här restaurangen har ingen bild, utan helt enkelt ett akvarie.
Jag har inte smakat. Det har jag nämligen lovat att låta bli.

måndag, november 03, 2008

Svärdsmän

Jag och en nyvunnen japansk vän gick till Piano Bar igår, och där satt redan ett litet sällskap: två tyskar, en österrikare, en japan och en kines-amerikan, som alla visade sig vara svärdssamlare. Vi pratade en del om svärd med dem, och det visade sig att vi hade gemensamma bekanta.

De var i stan därför att det pågår en utställning för svärdssamlare och svärdshandlare, och österrikaren sa att han inte skulle gå idag och gav mig sonika sin biljett.

Jag var där idag och det var en underlig upplevelse.

Det visades fantastiska svärd - kulturskatter, underbart handarbete. Det såldes svärd för runt 8000 kr och uppåt. Det fanns ingen övre gräns, men det dyraste jag såg som hade ett utsatt pris kostade en miljon kronor. Jag var tagen, dels av de fantastiska arbetena som visades, och dels av något annat som det tog mig lång tid att sätta ord på.

Att samla något - att äga för ägandets skull - ter sig för mig vulgärt och smaklöst. Jag gick därifrån med känslan att hur mycket dessa män - för det var bara män - sa sig uppskatta arbetet och älska klingan och intressera sig för vad det stod och står för så reducerar de allt detta - sin uppskattning, sin kärlek, sitt intresse - till ett habegär, en önskan att erövra och äga, som om det att ha svärdet i sin ägo skulle låta dem förstå det.

Och jag kan inte hjälpa att tro att den reduktionen inte begränsar sig till svärden. Och det gör mig ledsen och orolig för världens tillstånd.

Uppdatering: Priserna på svärden var angivna med siffror följt av ett kanji som jag, efter noga övervägande och eftertänksamt räknande kom fram till måste vara sen, tusen. Idag har jag haft lektion och vi har gått igenom räkneorden och -tecknen, och det visar sig att tecknet jag såg, 万, inte är sen, utan man, och inte betyder tusen, utan tio tusen. Det innebär att svärden inte började på 8000, utan på 80 000. Och därmed också, naturligtvis, att det dyraste, prissatta, svärdet jag såg inte kostade en miljon kronor, utan tio miljoner kronor.

söndag, november 02, 2008

Tempelkran

När man går in till ett shinto-altare ska man vara ren. Det innebär att man ska tvätta händerna i ett litet handfat på vägen in. Saker brukar vara ganska sirliga här, men den här kranen är lite finare än de flesta jag sett.
Den gör sig dessutom ganska bra med den stora bländaren på mitt nya objektiv.

Shih-tzu

Hundrasen shih-tzu, har S lärt mig, avlades fram i Kina som tempelhund och meningen var att den skulle likna ett lejon. Problemet var bara att de stackarna som avlade fram Shih-tzun inte hade sett några lejon, utan bara pratat med någon vars släkting, som varit sjöman i unga år, en gång sades ha sett en person som under sina resor i väster hade blivit varnad för att leka med märkliga djur på savannen och i samband med detta blivit visad en teckning av något som denne någon gissade att släktingen hade antagit skulle föreställa ett lejon. Man blev i alla fall så nöjd med resultatet att man började göra statyer av dem, som man använde, och fortfarande använder, i närheten av heliga platser, inte bara i Kina, utan också i allra högsta grad i Japan.

Här är det som S beskriver som det klassiska paret eller familjen. Honan till vänster och hannen till höger. Hannen håller en leksak under tassen, honan har valpen under sin.

Shih-tzu ska förövrigt inte blandas ihop med chitsu, som betyder "vagina".