fredag, augusti 22, 2008

Vad hände?

För att svara på frågor jag har fått en gång för alla vill jag berätta lite mer om vad jag gjorde under min previsit i Japan. Mesta tiden gick åt att titta på lägenheter. Det var som bäst milt intressant. vi blev förevisade ett tjog praktiskt taget identiska lägenheter och jag ska inte pröva läsarens tålamod med bilder. Golven var identiska, toaletterna identiska, alla hade balkong och badrummen var så identiska att jag på allvar misstänker att man kan köpa dem på byggvaruhus och bara ställa in dem i lägenheter. Planlösningen skiljde sig något lägenheterna emellan, men inte så mycket att jag egentligen tyckte att det spelade särskilt stor roll. Den första lägenheten vi fick se var en trea och när jag försökte tala om att den var allför stor så blev mäklaren nervös och försökte hitta billigare lägenheter. Eftresom man inte säger vad man menar och eftersom det för den stackars mäklaren var helt osannolikt att jag skulle be om något mindre så tolkade han mig bäst han kunde. Jag fick lära mig att be om lägenheter högre upp - de är dyrare per kvadratmeter.

Detta, och en handfull möten med representanter från olika nivåer och team på det japanska kontoret, tog det mesta av min tid i Tokyo.

Sedan jag kommit tillbaka har jag blivit tipsad av Mz B om ett bostadsföretag som har en hel del tämligen alistiska lägenheter - kanske inte helt olika Västra Hamnen. S förbehåller sig rätten att känna sig väldigt skeptisk - jag för min del anser att om jag någon gång ska bo in en alistisk lägenhet så ska de vara under två år i Tokyo och därefter inte mer.

tisdag, augusti 19, 2008

Närfältskommunikation med döden

Jag får många frågor om vad jag ska arbeta med i Japan, och jag har haft svårt att förklara det. Närfältskommunikation är ett samlingsbegrepp för tekniker som gör att man skapa trådlösa nätverk med extremt kort räckvidd, i storleksordningen 10 cm, och emedan man kan tycka att det är en begränsning så är det även styrkan i tekniken. Eftersom nätverken har så kort räckvidd så kan man enkelt se om någon försöker avlyssna trafiken i dem. Det gör att närfältskommunikation kan användas till exempel i pendel- och bankkort, eller för att väcka döda.

torsdag, augusti 14, 2008

Kaninmani i Harajuku

Jag kommer naturligtvis att få många tillfällen att återvända till att blogga om Harajuku: om gothic lolitas, om festivalstämning en vanlig onsdagseftermiddag, om heta kläder (jag ångrar att jag inte köpte tröjan med trycket "Cocaine generation. Siouxsie and the Banshees: Cocaine is still the top of the food chain.", men det fanns så mycket fina saker att jag inte kunde välja någonting) och hetare accessoirer, och fullkomligt vansinnig eldragning.


Men just nu nöjer jag mig med att konstatera att om man inte passar sig på sin promenad i Harajuku så kan det hända sig att man faller ner i ett kaninhål och finner sig i... Underlandet?


måndag, augusti 11, 2008

Yoyogi

Yoyogi-parken ligger alldeles intill tågstationen i Harajuku, och innehåller, bland annat, ett stort skogsliknande grönområde som innefattar en kejserlig trädgård som använts av Kejsar Meiji och Kejsarinnan Shoken. I närheten ligger ett shinto-tempel som är helgat till dessas respektive andar. Templet används för namngivningsceremonier och för bröllop.

Det är svårt att förklara känslan av att vara i ett tempel som är så stort. Det finns flera kringbyggda borggårdar och det är inte svårt att föreställa sig storslagna händelser och parader utspela sig på dem. Det kändes inte alls rätt att fotografera innanför templets murar, och trots att många gjorde det valde vi att låta bli. Däremot kunde vi inte låta bli att fotografera de bokstavligt talat sagolika lyktstolparna på gången in mot templet.


Däremot passade vi på att, efter att ha frågat en vakt och fått tillåtelse, fotografera flitigt under vår promenad genom den kejserliga trädgården. I centrum av trädgården ligger ett tehus som Kejsaren lät bygga som present åt Kejsarinnan.

Den fula stadens förvandling

Vi kom fram till Narita på morgonen, och åkte till hotellet med buss. På vägen fick vi tillfälle att titta på staden och allt eftersom vi kom närmare föll mitt mod.

Staden är katastrofalt ful. Låg bebyggelse blandat med höga torn i beige och glas, och glaset speglar andra torn i beige och glas. Detta i en grå dis som aldrig lättar, 40 °C och 95% luftfuktighet. Jag funderade på vad jag gett mig in på.



Efterhand som vi kämpade mot jetlagen och det började bli senare på dagen så blev himlen mörkare, det beige blev mörkare och försvann och husen genomgick en regelrätt metaforfos - de spräckte sina gråbeige dagspuppor och slog ut sina glänsande vingar och blixtrande teckningar. Det var dethär jag ville se. Det är den staden jag vill lära känna.