100 Godwin i den svenska kärnkraftsdebatten

Idag, av alla dagar, ska den svenska kärnkraftsindustrin lämna in sitt förslag om slutförvaring av uttjänt kärnbränsle. Det är kraftbolagen som är ansvariga för säkerheten, men att eftersom bränslet är farligt i 100 000 år, och eftersom bolag tenderar att gå under snabbare än så, så vill man att det ska stå i lagen att staten tar över ansvaret som kraftbolagen skulle gå under.

Hm. Förlåt, påminn mig - vilka är de tre största staterna som är 100 000 år gamla? Är det inte förresten så att den som senast pratade om ett 1000-årsrike anses ha varit en storhetsvansinnig galning? Kan vi inte lika gärna återuppta de gamla planerna på Speers Germania?

Ett annat perspektiv är att det är ungefär 60 000 år sedan människorna började kolonialisera världen utanför Afrika, där vår gemensamma urmoder levde för ungefär - just det - 100 000 år sedan.

Vart tar lagen vägen?

Vad är det som händer? Har det alltid varit såhär?

I Sverige döms en seriesamlare för att ha bilder på nakna kvinnor som kan uppfattas som prepubertala - till fängelse. Precis som DN skriver, kan detta inte anses något annat än kulturfientligt. Polisen menar att lagen "hittills" bara gäller fiktion om den är illustrerad, men det ger mig ändå anledning att fundera på vad jag har i min bokhylla. Bör jag gömma mina gamla Hellberg?

Svenska polisen utvisar godtyckligt romer, som inte begått brott, enbart för att de är romer.

Och jag är förvånad över min förvåning över att en arabisk man i Israel döms för våldtäkt för att han inte berättat att han var arab innan han hade sex med en judisk kvinna. Och trots att Sverige börjar tillämpa sina lagar på märkliga sätt kan jag inte låta bli att konstatera att det innebär att vara arab i Israel på något sätt motsvarar att vara HIV-smittad i Sverige.

Har det alltid varit såhär, eller håller världen på att bli tokig?

Val

Min vän J och jag lyckades sammanfatta valet i höst på ett ganska lättfattligt sätt: Tänk "Den gode, den onde och den fule", fast minus den gode.

Omvänd dricks

Jag tog taxi hem från träningen. Det kostade 2510 yen. Jag la, van vid kontantekonomin, fram 10010 yen. Taxichaffören sa lite blygt dayobu, ok, och gav tillbaka 10-yensmyntet. Sen räknade han upp och gav tillbaka 7500 yen.

Asså - det är ju inte konstigt att avrunda, men i den situationen är jag betydligt mer van att man avrundar åt helt motsatt håll.

Tokyo by bicycle

I Tokyo cyklar man på trottoaren, mot färdriktningen, mellan fotgängare (som skräckslaget slänger sig undan), allt efter vad som verkar smidigast för att man som cyklist ska ta sig från punkt A till punkt B och eventuellt vidare till punkt C. Detta tänker jag på medan jag på min nyinköpta, begagnade, förhoppningsvis inte allt för nystulna, cykel kryssar mellan förskrämda fotgängare på Amiralsgatans breda trottoarer.

Samtidigt i Malmö

I Sverige har det varit vinter fånigt länge nu. Snöplog är inget man tror på i Malmö i alla fall. Jag skrattade en kort stund åt varningen som gick ut när det snöade i Tokyo - om hur man går på bästa sätt i halkan. Dagen efter åkte jag nämligen buss i Malmö och hörde när trafikledningen varnade alla chaufförer för att det kunde "vara lite halt". Ja, det har en tendens att bli det när det ligger 15 centimeter snö på gatan.

Naturkompaniet

På Natur- i Hansakompaniets källare hittar jag en sko som jag är intresserad av, men den är inte i min storlek, så jag gör som jag brukar: lyfter den från hyllan och tittar mig vilset omkring. Inget händer.

Jag tittar mig, med större tydlighet, vilset omkring, men fortfarande med samma - uteblivna - resultat. Så jag tar till det tunga artilleriet och säger lite försynt "Sumimasen". Stina knuffar till mig och jag inser att det inte heller kommer att hjälpa.

Så jag fick gå bort till disken och slita isär de två expediterna som höll på att försöka få varandra i säng, eller kanske snarare i lager, för att be om hjälp. Jag fick surt förklarat för mig att den skon nog inte fanns i min storlek och att jag borde gå bort till det andra Naturkompaniet istället och, underförstått, lämna dem i fred.

De hade inte skorna alls på det andra Naturkompaniet.

Golden Gai, Kabuki-cho och metainkastaren

Jag och min kendokompis J bestämde oss för att det behövdes en ordentlig komma-ifatt-session eftersom vi varit på semester på olika håll i två månader, och då ingen av oss varit på Golden Gai, Shinjukus notoriska nöjesdistrikt, bestämde vi oss för att ta oss dit. Det blev middag i Kabuki-cho, Shinjukus andra notoriska nöjeskvarter, på les Alpes, en rustik izakaya med öl för 15 spänn och mat för en tjuga. Vi diskuterade även ett ramenställe i närheten, men bestämde oss för att sitta vid ett bord snarare än vid en bänk - men ramenstället skulle komma tillbaka senare på kvällen, i ett märkligt sammanhang.

Vi gick i alla fall vidare och satte oss på en punk-bar med sex sittplatser i Golden Gai och där blev vi intervjuade om vilka japanska artister vi kände till av det övriga klientelet. Vi lämnade en svensk tjuga på vilken vi skrev "RÄDDA GUMMIANKAN!", själva osäkra på om det var gummiankan som flöt upp och ner i akvariet eller Anna som avsågs. När stället tömdes inför sista tåget så gick vi vidare till en whiskybar.

Whiskybaren vad lugn och avslappnad, kanske delvis för att den bara hade fem sittplatser, och gav tillfälle för djupare samtal, men vi kände oss lite hungriga och gick och åt sushi vid halv tre-tiden.

Stärkta av sushin ringde J en bekant som höll till i 2-chome - Shinjukus notoriska gaydistrikt - och lyckades sammanstråla med honom och följa med tillbaka till klubben han var på. Där passade man på att värma upp inför Halloween, och uppvärmningen funkade utmärkt, för det var varmt på dansgolven och hett i de mörka hörnen.

Väl ute från klubben, planlöst kringirrande i Kabuki-cho, blev vi naturligtvis frekvent antastade av inkastare, och plötsligt gav J sig i slang med en av dem som han av någon anledning kallade Bill Cosby. Det hävdade Bill var ett roligt sammanträffande, eftersom han faktiskt heter Bill. J lade armen om Bill och vi gick vidare tillsammans, och Bill försökte övertyga oss om att vi skulle följa med till en klubb i närheten där han lovade att det fanns fina flickor.

"Men har ni några Hawaiianer?", sa J.
"Jag ska vara ärlig: nej, tyvärr inga från Hawaii", sa Bill.
"Då är vi inte intresserade."
"Men vi har en från Californien", sa Bill, och lös upp.
"Men det är ju inte samma sak."
"Jo", sa Bill, "de röstar också i presidentvalet. Det är en väldigt bra klubb."

I samma stund såg vi ramenstället vi diskuterat tidigare på kvällen, och vi kom på att vi var lite hungriga igen.

"Kom, Bill, nu ska du få fina ramen", sa J, och vi gick in och beställde tre skålar. Bill såg lite förvirrad ut, som om det var något som hade gått tokigt, men som om han inte var riktigt säker på vad, men resignerade och åt ramen med god aptit. När vi ätit färdigt och gick ut fann han sig igen, och försökte en gång till.

"Ska ni inte ta och följa med till min klubb nu?"

Vi vinkade hejdå till Bill och gick mot stationen precis lagom för att ta första tåget hem.

Också ett sätt att hantera sin jetlag.

Solnedgång

Det är svårt att fotografera solnedgången i Japan, främst för att den bara varar i 150 sekunder. Det är mycket lättare på Lomma Beach.

Festivalmöte

När vi satte oss till rätta för att titta på Räfven så hamnade vi vid ett bord med en annan gaijin. Efter en liten stund frågade hon oss förvånat "Är ni svenskar?". Det visade sig att hon tillhörde bandets entourage.

Vi pratade lite, och hon frågade hur det kom sig att vi hade åkt ända till Japan för att gå på rockfestival, och vi svarade naturligtvis att vi bor i Tokyo respektive Yokohama. Vi frågade i vår tur om hon visste varför bandet hade fått åtta spelningar på en tredagarsfestival, och hon började svara - på engelska. Hon avbröt sig och förklarade på sin bredaste tillkämpade stockholmska att vi skulle förstå att hon bodde i London i vanliga fall och att det var lätt att det råkade bli engelska numer även när hon pratade med svenskar.

Vi tittade på henne en liten stund, och när det väl hade gått upp för henne att vi inte hade råkat prata japanska med henne av misstag så hämtade hon sig inte riktigt, utan fann det för gott att fly fältet.

Vad ska det offentliga göra - och vad bör man överlåta till huliganer

I debatten om huruvida alla landsting ska erbjuda omskärelse av små pojkar även om det inte finns något medicinskt skäl till detta är ett vanligt argument att om inte läkarna gör det på sjukhus så kommer diverse klåpare utan utbildning eller officiell omskärarlicens att göra det på köksbordet hemma. Det framförs till exempel i Expressen.

Med samma argument bör väl brandkåren i Malmö åka ut till Rosengård och tutta fyr på varenda soptunna de hittar - för om inte de gör det så gör någon annan det.

Debatten som helhet är en annan sak, men argumentet "om inte vi gör det så gör någon annan det" är ett dumt ickeargument som inte hör hemma i en intellektuellt hederlig debatt. Men vem försöker jag lura? Det finns kanske inte intellektuellt hederliga debatter.

Vad händer egentligen i Iran?

Det verkar vara höjt i dunkel men i Sverige har flera högskolor utestängt iranska studenter från undervisning i vissa ämnen. För 70 år sedan togs ett liknande beslut i Uppsala, Lund och på flera andra studentkårer, det har inte gått till historien som det mest visa beslut som fattats inom den akademiska världen.

Midsommar

Eftersom min mor har den goda smaken att vara född på midsommarafton så har jag under min uppväxt alltid firat midsommar hemma under mycket ordnade former. Därför var jag upp i relativt hög ålder lyckligt ovetande om många svenska midsommartraditioner, och i och med det tackade jag under någon del av min frigörelsefas ja till att åka på midsommarfest med några vänner.

Tyska IKEA gjorde tydligen för ett tag sedan en reklamfilm som presenterar en tysk stereotyp uppfattning om hur svensk midsommar går till. IKEA stoppade filmen. Det spännande med den är att den överraskande väl speglar min upplevelse av svenskt midsommarfirande i annat sällskap än familjens.

Jag har inte sedan dess deltagit i något annat midsommarfirande än familjens firande av min mors födelsedag.

Brottsmisstänkt

En ständig källa till glädje för oss svenskar på jobbet är de hälsokontroller alla anställda ska gå på efter ett speciellt antal arbetade timmar. För någon som arbetar ungefär normal arbetstid blir det ungefär en gång i halvåret, men det finns de som får göra det betydligt oftare än så.

Undersökningen inleds med en hälsodeklaration där vi får svara på mer eller mindre relevanta frågor:

What is your taste preference?
a) Bland diet
b) Ordinary
c) Rich taste

Have you found your life more worth living than usual?
a) Yes
b) Usually
c) Rarely
d) Never

Why did you start smoking again (if you stopped smoking)*?
a) Realized you could stop smoking
b) Gained weight
c) Feeling "lonley on the lips"

Med hälsodeklarationen i handen och glad i hågen tågar vi sedan in i det heligaste av allt heligt, där vi sällan eller aldrig i andra sammanhang blir insläppta: Huvudkontoret.

Väl där sker kontrollerna enligt löpandebandprincip. Sköterska 1 tar emot mina papper och ger mig ett nytt, som jag får ta till sköterska 2, som kollar min syn och fyller i pappret och ger mig en bomullspinne som jag får gå och kissa på, och därefter lämna till sköterska 3, som kollar mitt blodtryck och resultatet av urinprovet och därefter skickar mig till sköterska 4 som tar blodprov och ger mig en kompress som jag ska hålla mot stickhålet i fem (5) minuter. Det finns en klocka, och sköterska nummer 5 vaktar påpassligt så att jag inte försöker fuska med minutrarna och ger mig därefter ett plåster. Sköterska 6 tar min längd och min vikt och skickar mig till sköterska 7, som lyssnar på mitt hjärta och mina lungor och skickar mig till sköterska 8, som gör lungröntgen på mig och därefter skickar mig till Läkaren. Läkaren tittar på mina papper och säger
- 日本語　分かりますか。 och jag svarar
- 済みません。　分かりません。 Då blir han lite bekymrad, studerar mina papper och säger
- いいです。 och ler betryggande mot mig och skickar iväg mig, och hälsokontrollen är därmed avslutad.

Men låt oss stanna upp ett ögonblick.
- "Nåh?", säger kanske vän av ordning eller framlidna fru Curie,
- "En lungröntgen i halvåret, på min ära och mina respiratoriska organ, ska det vara av nöden tvunget, av vetenskapen påkallat och av hälsan främjande? Svårligen låter jag mig övertygas om detta!", kanske vännen säger.

Så sa inte jag, men när jag mötte en kollega, som sa att han hade tvekat inför så regelbundna lungröntgningar, och beslutat sig för att stå över, så bestämde jag mig för att göra det samma. När så sköterska 8 försökte få mig att stiga in i lungröntgenapparaten tackade jag vänligt men bestämt nej. Efter att det vanliga tumult som uppstår i det här landet varje gång någon gör något oväntat hade lagt sig så hanterades situationen som dylika situationer brukar hanteras, och personalen övergick till att låtsas som ingenting. Men inte innan jag fått skarpt förklarat av en under tumultet tillkallad tolk att man kommer att vara tvungen att underrätta mitt företag om att jag vägrat genomgå lungröntgen.

Och det är av denna anledning jag nu blivit kallad till ett möte, på torsdag, med personalavdelningen. I kallelsen meddelas att syftet med mötet är att jag ska förstå att jag genom att min vägran att underkasta mig lungröntgen har brutit mot Japans konstitution. Jag intar till denna utsaga en försiktigt skeptisk hållning. Min kollega har blivit kallad till ett identiskt möte en halvtimme tidigare.

Hur kommer detta att sluta? Kommer de att brotta in oss i röntgenapparaterna? Kommer vi att lagföras för våra konstitutionsbrott? Vad blir straffen? Fängelse? Dödsstraff**? Watch this space.

---
* Jo, de förutsätter alltså helt kallt att alla antingen röker aktivt eller kommer att röka aktivt. Det är dessutom inte ett underligt antagande i det här landet.
** Det händer att jag skäms över att bidra till ekonomin i ett land som tillämpar dödsstraff. Wikipedia menar att över 70% av befolkningen stödjer det. Det får det att krypa i kroppen att tänka på att det sitter 140 personer i samma rum som jag som tycker att det är försvarbart att i ett demokratiskt land komma överens om att mörda människor.

Andra och tredje resan

I helgen var vi ute och reste igen, barnen och jag. Den resan hette "Kalmar" förkunnade 3,5-åringen, - där kan man se Kronan. Veckan innan gjorde vi den andra resan som enligt samma källa hette "Jämtland" - och så har vi varit i Japan, fortsatte han, det var den första resan.

Till Jämtland åkte vi sovtåg Från Malmö till Östersund färdades vi i vagnar som var gamla när jag var liten. Det var något mer obekvämt än att ligga på sten. Hemvägen gick via byte i Stockholm. En mycket tidigt lördagsmorgon satt vi på Stockholms Central och väntade på X2000 mot Malmö. Just där vi satt vid utgången mot Klarabergsviadukten satt en ensam man och sov på en bänk. Där fanns alltså en sovande man och så vi. Det var tyst och stilla ända tills tre väktare kom klampande. Bryskt väcker de mannen som sover och talar i mindre trevliga ordalag om att han inte ska sitta där, att han stör. Den nyvakna mannen, som inte alls störde oss i alla fall (var det någon som störde var det vi) förklarade att han inte alls tänkte gå ut därför att stationen tillhörde oss alla i samhället. De tre väktarna tog då tag i honom och föste honom mot dörren, allt medan de förklarade att det här hade de minsann rätt till. Efter att ha tryckt upp honom mot mittposten i dörren kastade de ut honom från stationen. Vansinnigt nöjda med sig själva förkunnade de att mannen var farlig. Vi har nog olika definition på farlig, väktarna och jag...

Det tar förövrigt tre timmar mer att resa med sovtåget från Malmö till Östersund än att åka med flyg från Kastrup till Narita.

Resan "Kalmar" gick med bil. Med alla raster för mat och toalettbesök tog det ungefär en halv japanresa att ta sig de 29 milen mellan Kalmar och Malmö. I Kalmar finns Kronan, det absolut mest fantastiska skepp i världen enligt min eviga källa till sanning, 3,5-åringen. Det kantrade och exploderade visserligen men det gör det hela ännu bättre.

Det smidigaste sättet att resa med barn är alltså än så länge flyg... Lite otippat får jag lov att erkänna.
Återkommer när vi testat rymdfärja.

Försoven

Dethär landet är underbart. Man kan försova sig i mer än en timme och ändå vara först på kontoret när man väl kommer.

Varmt kaffe

Det är väldigt lätt, på resande fot, att fundera på och göra sig lustig över utlänningarnas märkliga vanor. Vad som är betydligt svårare är att rikta blicken mot sig själv och upptäcka det märkliga och irrationella i våra egna ritualer och konventioner.

Något som är märkligt med Sverige är att vi dricker varmt kaffe året om. Det är, vid närmare eftertanke, fullkomligt vansinnigt att i sommarhettan släpa med sig en thermos som för att hålla något varmt och att de varmaste sommardagarna är högsäsong för Espresso House i västra hamnen.

Här dricker man - självklart - kallt kaffe när det är varmt och varmt kaffe när det är kallt.

Hjälp mig - vad gör svenskar mer som är irrationellt, rituellt och vardagligt?