Outhärdligt oljud

Jag var på Puddle of Lust igår - en multikonsthappening på Super Deluxe i Roppongi. Fotografi, videokonst, dans, musik och performance i vad som borde vara en underbar röra. Men det var det inte.

Jag har funderat mycket på vad jag borde skriva, och om jag borde skriva något. Anledningen till det är att en av de inblandade konstnärerna är en vän till mig.

Fotografierna var av två fotografer och på två temata: Light och Beauty. Light var ljusmålerier av Morgan Fisher. Många av dem avbildade vackra mönster, och ljusmåleri är en spännande teknik. Beauty av Pascal d'Aboyer var nakenstudier som var så pornografiska att jag tog illa upp - och jag är inte pryd. I sin egen kommentar av bilderna hade han skrivit att "Det är oftast kvinnor som säger att de uppskattar mina verk. Jag tänker mig att det ger legitimitet åt mitt arbete." Jag tänker att den som har svårt att legitimera sina nakenstudier kanske är fel ute från början.

Ricks videokonst och Dakeis butoh-dans var fantasieggande och bedövande vacker, men till en början något långsam och det är svårt att veta om det går över mitt huvud eller om det helt enkelt är mer yta än innehåll. Det här bättrar dock på sig väsentligt när Ryo börjar sjunga och spela på det fantastiska instrumentet koto. Hennes röst är suggestiv och spännande och harmonierna är precis lagom spretiga för att skapa en spänning mot Dakei som nu dansar på golvet och samtidigt dansar i en skog och i ett industrilandskap i Ricks videokonst som projiceras på scenens bakre vägg. Dynamiken mellan de fyra butohdansarna som är samma butohdansare och Ryos koto och röst är fantastisk, men det finns ytterligare ett element, och det är det som är problemet.

Samtidigt med Ryo har Erewhon kommit på scen, och han ägnar sig åt industrial noise. Tanken är lysande, Erewhon skulle kunna accentuera rythmerna och förstärka disharmonierna på ett fantastiskt sätt. Tyvärr är han gravt felmixad. För att höra Ryos röst så måste jag anstränga min hörsel, men i varannan, långsam, takt attackerar Erewhon sina metallskivor med sådan kraft att jag rycker till och det gör fysiskt ont i öronen. Jag försöker använda öronproppar, men kan då inte höra Ryo eller koton ordentligt. Jag försöker förutsäga Erewhons utbrott och hålla för öronen i rätt ögonblick, men det fungerar, naturligtvis, bara ibland.

Till slut inser jag att jag är så irriterad på att få mina öron misshandlade på det sättet, att jag inte längre kan njuta av verket - det enda jag tänker på är att försöka skydda min hörsel - och jag ger därför upp och går mitt i verket.

Det är synd, för jag tyckte om vad jag såg, och jag hade gärna velat höra mer av koton. Men jag är inte beredd att betala med min hörsel för det.

Space Invader

Uppmärksamma malmöbor och flitiga -besökare vet att Malmö på flera ställen är invaderat av utomjordingar, som hämtade ut ett tv-spel från 80-talet. Vad de kanske däremot inte vet, är att Malmö är långt ifrån den enda stad som blivit invaderad, och att Harajuku i Tokyo också är det.

I undergången

Från Tokyo Station till Kejsarens trädgård går det en bred, underjordisk, och allt annat än hemlig, gång under den stora gatan. Någon tänkande människa har kommit på att den gången ska användas för att visa verk av unga, mindre etablerade, konstnärer. Mig veterligen har ingen ännu spelat psykotisk, men det hindrar inte verken från att vara intressanta och effektfulla.