Vädertorn

Vi traskar från sushin i Roppan mot svenska ambassaden hukade under våra paraplyer. Framför oss lyser Tokyo Tower florucerande blått.

"Oj, varför är det blått ikväll?"
"För att det ska regna imorgon", säger jag, som råkar veta.
"Nähä. Ibland lyser det ju orange."
"Ja, det är när det ska bli sol."

Tystnad. De enda ljuden är den enstaka passernade taxibilens plaskande passage genom vattenpölarna, och de stora dropparna mot våra paralyer.

"Det lös orange igår."
"De hade fel."

Återigen dropparnas trummande på våra spända paraplyn.

"Hur ser det ut när det ska bli växlande molninghet?"

Fenn O'Berg

Christian Fennesz, Jim O'Rourke och Peter Rehberg spelade tillsammans på Super Deluxe ikväll. Det var elegant improviserad noise. Henjin-san noterade att "alla sitter och trummar på en äpple-låda nuförtiden".

Outhärdligt oljud

Jag var på Puddle of Lust igår - en multikonsthappening på Super Deluxe i Roppongi. Fotografi, videokonst, dans, musik och performance i vad som borde vara en underbar röra. Men det var det inte.

Jag har funderat mycket på vad jag borde skriva, och om jag borde skriva något. Anledningen till det är att en av de inblandade konstnärerna är en vän till mig.

Fotografierna var av två fotografer och på två temata: Light och Beauty. Light var ljusmålerier av Morgan Fisher. Många av dem avbildade vackra mönster, och ljusmåleri är en spännande teknik. Beauty av Pascal d'Aboyer var nakenstudier som var så pornografiska att jag tog illa upp - och jag är inte pryd. I sin egen kommentar av bilderna hade han skrivit att "Det är oftast kvinnor som säger att de uppskattar mina verk. Jag tänker mig att det ger legitimitet åt mitt arbete." Jag tänker att den som har svårt att legitimera sina nakenstudier kanske är fel ute från början.

Ricks videokonst och Dakeis butoh-dans var fantasieggande och bedövande vacker, men till en början något långsam och det är svårt att veta om det går över mitt huvud eller om det helt enkelt är mer yta än innehåll. Det här bättrar dock på sig väsentligt när Ryo börjar sjunga och spela på det fantastiska instrumentet koto. Hennes röst är suggestiv och spännande och harmonierna är precis lagom spretiga för att skapa en spänning mot Dakei som nu dansar på golvet och samtidigt dansar i en skog och i ett industrilandskap i Ricks videokonst som projiceras på scenens bakre vägg. Dynamiken mellan de fyra butohdansarna som är samma butohdansare och Ryos koto och röst är fantastisk, men det finns ytterligare ett element, och det är det som är problemet.

Samtidigt med Ryo har Erewhon kommit på scen, och han ägnar sig åt industrial noise. Tanken är lysande, Erewhon skulle kunna accentuera rythmerna och förstärka disharmonierna på ett fantastiskt sätt. Tyvärr är han gravt felmixad. För att höra Ryos röst så måste jag anstränga min hörsel, men i varannan, långsam, takt attackerar Erewhon sina metallskivor med sådan kraft att jag rycker till och det gör fysiskt ont i öronen. Jag försöker använda öronproppar, men kan då inte höra Ryo eller koton ordentligt. Jag försöker förutsäga Erewhons utbrott och hålla för öronen i rätt ögonblick, men det fungerar, naturligtvis, bara ibland.

Till slut inser jag att jag är så irriterad på att få mina öron misshandlade på det sättet, att jag inte längre kan njuta av verket - det enda jag tänker på är att försöka skydda min hörsel - och jag ger därför upp och går mitt i verket.

Det är synd, för jag tyckte om vad jag såg, och jag hade gärna velat höra mer av koton. Men jag är inte beredd att betala med min hörsel för det.

Roppongi Hills - Starfleet Academy

Jag ska inte recensera den nya Star Trek-filmen. Det gör nämligen Fredrik Strage och Nene alldeles utmärkt.

Däremot vill jag säga att när vi kom ut, i skymningens sista ljus, från biografen i Roppongi Hills, med Mori Tower strax bakom oss och en lysande glasbubbla stor som en emergency life pod framför oss, och smakfullt upplysta vidsträckta skiffertrappor runt oss, så blev vi osäkra på om vi precis hade gått ut från filmen - eller om vi i själva verket råkat kliva rakt in i den.

Streetstyle

Harajuku.


Ginza

Roppongi


Egenhändigt framkallat och scannat. Och det är jag faktiskt lite stolt över.

Mer sakura

Sakuran blommar verkligen överallt och jag knallade iväg hanamipromenad i det fantastiska vädret idag. Promenad från Megurogawa till Ginza - en nätt promenad på tre timmar.








Ja, det sista är ju inte körsbär. Azaleor, säger de invigda. Och så en enkel tulipan.

Super Deluxe

Jag var på Super-Deluxe häromkvällen, där PUMA, Lasse Marhaug, Jim O'Rourke och Merzbow spelade. Merzbow är en superstjärna i noise-kretsar som drar en publik av jazzspisare, konstvetare och kulturkännare. En man arbetade hårt på att se ut som Che Guevara - och lyckades uppenbarligen bra nog för att jag skulle känna igen honom.

Musiken presenterades i två set. Först Marhaug, O'Rourke och Merzbow tillsammans. De bygger ett ljudlandskap som de guidar varandra och publiken genom och det är vackert och spännande, även om öronproppar är ett absolut måste.
Merzbow är ju otvivelaktigt - förutom konstnär, visionär och extremt produktiv musiker - en vansinnigt snygg karl.

PUMA, å sin sida, gjorde ett energiskt och koncentrerat set. Det är betydligt mer rythmiskt, vilket inte behöver säga så mycket efter den föregående trions abstrakta ljudlandskap, men det är också nyfiket, explorativt och känsligt i sin energi, snarare än aggressivt.PUMAs gitarrist verkade mycket nöjd med spelningen.