Naturkatastrofer

Barnen och jag har varit ute och rest igen, med bil den här gången. I mina ursprungstrakter träffade vi glada myggor och besökte Döda Fallet.Före 1796 fanns här ett väldigt vattenfall, över en natt torrlades Ragundasjön och älven letade sig en ny väg. Det är svårt att tänka sig de enorma vattenmängder som så hastigt bytte bana i en naturkatastrof av, i Sverige, sällan skådat slag.

Kaffe

Kaffe. Det sägs att de stackarna som sorteras neråt efteråt får skotta kol, men det tror jag inte är sant. Jag tror att det är kaffebönor. Stenkol och kaffe är lite lika på håll, och jag tror ingen besökare har varit nära nog för att se skillnaden. Jag tror att man använder den geotermiska energin för att driva enorma kafferosterier, och sen skickar man upp de svarta rostade bönorna till oss levande för att vi ska leva desto mer medan tid är, och för att berika och korrumpera oss.

Det är vad jag tror.

Hiromi Ozaki-sama - veckans uddafågel

I kategorin mer Japan än Japan hamnar designern Hiromi Ozaki-sama. Hon har gjort tre fantastiska projekt med utgångspunkt från påhittade, lätt skruvade, personligheter:

Crowbot Jenny tar utgångspunkt i en historia om en flicka som helst umgås med fåglar snarare än människor, och bygger en maskin för att kunna tala med korpar. Maskinen har Ozaki-sama byggt, och den fungerar förvånansvärt bra.

Sushiborg Yukari utgår från en humanoid robot som fungerar som sushi no kaiten - hon är levande rullbandssushi. När hon så småningom inser att hon är mer sexobjekt som servitris så tröttnar hon raskt på jobbet och sätter knivar längs rullbandet hon har runt magen och tar en gruvlig hämnd på sina forna kunder.

Men det kanske mest intressanta av hennes projekt är Takeshi - en pojke som är så nyfiken på hur det är att vara flicka att han inte bara crossdressar och umgås med sin tjejkompis för att få veta, utan dessutom bygger en mensmaskin som ger honom magkramper och läcker blod i hans skrev.

(Det här inlägget blir mitt hittills i särklass mest ettiketterade. Hon har liksom allt. Ozaki-samas projekt handlar om nästan allt denna bloggen någonsin handlat om!)

Veckans fågel

Övererotiserad koltrast utanför sovrumsfönstret klockan fyra på morgonen. Jag ligger och önskar att den såg ut så här:

Dödens arkitektur

Stenmonument för de döda. I Tokyo..,
och i Malmö.
I Europa blev graven och själva begravningen viktig under pestens härjningar. Med ett så stort antal döda från alla samhällsgrupper inföll tvivel på om de döda verkligen skulle få plats i Paradiset. Kanske var det bäst att ösa på med en ordentlig grav, om utifall att... Ett annat vanligt knep var att betala någon kyrkans man att läsa lite extra över den döde. Hade man inte råd med det blev det massgrav utanför bebyggelsen.

Veckans fågel

Bortgången

Tokyo by bicycle

I Tokyo cyklar man på trottoaren, mot färdriktningen, mellan fotgängare (som skräckslaget slänger sig undan), allt efter vad som verkar smidigast för att man som cyklist ska ta sig från punkt A till punkt B och eventuellt vidare till punkt C. Detta tänker jag på medan jag på min nyinköpta, begagnade, förhoppningsvis inte allt för nystulna, cykel kryssar mellan förskrämda fotgängare på Amiralsgatans breda trottoarer.

Fisken är borta!

S, 4,5 år, leker affär i köket. "Nej , fisken är borta!" säger han. "All fisk är borta, den kommer inte tillbaka." När jag frågar vilken fisk som är borta tittar han på mig. "Du sa att all fisk skulle vara slut i år." Under bråkdelen av en sekund undrar jag vad han pratar om men sen kommer jag på det. "Jasså, tonfisken!"

Försiktighetsåtgärder

Det sägs att det kan börja snöa ikväll. Med anledning av detta har alla anställda på företaget fått ett e-mail från säkerhetsavdelningen om att vi ska iakttaga största försiktighet, speciellt vid brunnar, och på hala ställen. Försiktighetsåtgärderna vi ombes ta innefattar att gå med mindre steg än vanligt, böja knäna och luta sig lätt framåt under gång, och att vara extra försiktiga när vi börjar gå, stannar, ändrar gånghastighet eller gångriktning, eftersom det då, allt enligt säkerhetsavdelningen, är störst risk att halka.

Veckans fågel, nu ännu dödare

Mer död

På något sätt känns det skamligt att ha uppmärksammat så väl Michael Jacksons och Farrah Fawcetts respektive död, utan att ha nämnt någonting om Willy Kyrklund.

Solange är en läsupplevelse från mina sena tonår som jag fortfarande stundtals minns med lyckotårar.

Men vad händer egentligen i Iran?

Farrah - den här är till dig

Syrgastält, schmyrgastält

Jag har ett tydligt minne från när jag var så liten att jag läste KP. En artikel som gjorde intryck på mig var om Michael Jackson. Det kan ha varit i samma veva som jag fick ett kassettband innehållandes BAD, piratkopierad, av en av mina äldre kusiner. Artikeln innehöll en beskrivning av Neverland Ranch, där man bland annat beskrev att Michael Jackson sov i ett syrgastält, för att han trodde att det skulle göra att han skulle leva extremt länge. Om det, minns jag, tänkte jag två saker:

1) Om han nu har ett så enormt hus - varför, oh, varför, väljer han att sova i ett tält?

2) Det där med syrgas som livsförlängade behandling måste väl vara nys?

I DN möts jag av dagens stora nyhet. Det ger åtminstone svar på den andra frågan.

Kan vi nu hitta fokus igen och få höra nyheterna om Iran?

Metagravplats

På vägen längs filosofens promenad passerar vi denna plats som utgör sista vilan för utjänta gravstenar.

Samtidigt, i Arlöv

Jo, kaninen är död -väldigt död till och med. Följande utspelade sig vid den upptäckten:
Personer: jag, 6-åringen och 3,5-åringen

6-åringen: Varför är den död?
3,5-åringen: Är det skelettet?
Jag: Ja, det är skelettet. Den kanske blev påkörd... Eller sjuk...
3,5-åringen: Den fick ett spjut rakt igenom sig.

Tystnad, då vi alla begrundar detta.

3,5-åringen: Det var en vampyr som kastade det.

Case closed

Begravningsplatsen i Nippori

Hibiya - för självmördarna

I Stockholm finns sedan länge legenden om Silverpilen - ett tunnelbanetåg som går på alla linjer, men som aldrig stannar på några stationer, och som bara plockar upp självmördarna längs vägen. Dessa får sedan för alltid åka runt i tunnelbanesystemet, men aldrig kliva av.

Jag vet inte om det finns någon motsvarande legend i Tokyo. Förmodligen är det för Tokyobon en alldeles orimlig tanke att alla självmördarna skulle få plats på ett tåg.

Men hade legenden funnits - då hade tåget frekventerat Hibiya Line. Här är tågen omålade och silverfärgade.

And now for something completly different: Smycke

Jag sprang på det här hängsmycket när jag gick vilse söder om Ueno. Det är vackert och subtilt redan från början, men avbildat såhär blir det nästan ännu bättre.

Joggingrunda

Jag gjorde mig redo för att ge mig ut och springa och slängde en extra blick på plånboken. I den ligger mitt Alien Registration Card, eller "gajin card", som vissa säger, och det måste jag egentligen ha med mig överallt hela tiden. Men jag hade ingen lust att släpa på det under min joggingtur, och tänkte "vad kan hända", och sprang utan.

Min tanke var att springa ner till Naka-Meguro för att kolla var City Ward Office ligger, för att lättare hitta dit imorgon bitti för att uppdatera adressen på mitt gajin card. På vägen hittar jag en till synes livlös man liggandes på trottoiren med huvudet bara några decimeter från hjulen på de förbisusande bilarna och glasögonen liggande bredvid. Eftersom bilden av självmördarens kropp, som jag såg på perrongen häromdagen, fortfarande sitter på min näthinna, så var det lite obehagligt, och jag stannade naturligtvis för att kolla hur det stod till. Jag tilltalade honom på japanska utan att få någon reaktion, men jag såg att han andades. Jag lyckades fånga någon förbipasserande och vi hjälptes åt att försöka ropa på honom, och fick nu mycket svaga reaktioner. Vi upptäckte dock att han luktade påtagligt av alkohol. Killen jag stoppat bad mig vänta medan han sprang bort till polisstationen i närheten. "Jahopp", tänkte jag, och på mitt gajinkort hemma i lägenheten.

Under tiden jag väntade började mannen göra ansatser att kräkas, och eftersom han låg på rygg och jag tyckte att det verkade onödigt att låta honom drunkna i sina spyor när jag stod och tittade på så lade jag honom i framstupa sidoläge. Då piggnade han till. Tillfrågad, på japanska, hävdade han att han mådde bra och han försökte säga att jag kunde gå därifrån, för han vilade sig bara lite. Oturligt nog för honom så förstod jag ju inte det. Han förstod, å sin sida, däremot, att jag tyckte att det var dumt att ligga med huvudet halvvägs ut i gatan och tyckte att han åtminstone kunde flytta sig till andra sidan trottoiren. Med mycket möda lyckades han resa sig och, med min flinka hjälp, ramla in mot trottoiren, istället för, som det först, mycket bokstavligt, lutade åt, ut i vägen för att trots allt bli överkörd. Jag drog helt enkelt in honom och lutade honom mot husväggen. Strax därefter kom killen springande tillbaka och strax därpå kom en polis också. Polisen tog vittnesmål från killen och kollade hans id, och vände sig därefter mot mig. "Nu är det klippt", tänkte jag. Konstapeln synade mig uppifrån och ner, innan han vänligt sa "Jogging?". Jag svarade jakande, varpå han gjorde klart för mig att det kunde jag fortsätta med i lugn och ro.

Och det gjorde jag tacksamt. Nästa gång tar jag med mig mitt gajin card.

Närfältskommunikation med döden

Jag får många frågor om vad jag ska arbeta med i Japan, och jag har haft svårt att förklara det. Närfältskommunikation är ett samlingsbegrepp för tekniker som gör att man skapa trådlösa nätverk med extremt kort räckvidd, i storleksordningen 10 cm, och emedan man kan tycka att det är en begränsning så är det även styrkan i tekniken. Eftersom nätverken har så kort räckvidd så kan man enkelt se om någon försöker avlyssna trafiken i dem. Det gör att närfältskommunikation kan användas till exempel i pendel- och bankkort, eller för att väcka döda.