And now for something completly different: Smycke

Jag sprang på det här hängsmycket när jag gick vilse söder om Ueno. Det är vackert och subtilt redan från början, men avbildat såhär blir det nästan ännu bättre.

Tokyo Tower

Tokyo Tower är byggt 1958 som en kopia av Eiffeltornet i Paris, med en avgörande skillnad. Tokyo Tower är 8 meter högre. "För att vi kan."
Man kan ju ur ett västerlänskt perspektiv tycka att det är lite perverst med så flagrant plagiering, men då har man ännu inte sett tornets maskotar. Inte sällan diskuteras vad det är som gör att människor bygger torn, och vad de egentligen kompenserar för, men i det här fallet blir det snabbt pinsamt uppenbart.
Håll dig på mattan, maskot, och lämna för Buddhas skull barnet ifred!
Väl uppe i tornet glömmer man turligt nog snabbt maskotarna och kan istället njuta av utsikten. Det här ser ut som Blade Runner!

Skurkstater

Som ni säkert hört så har ju terroristländerna - Nordkorea, Iran, Pakistan och så vidare - lite oväntat fått sällskap av Island. Medan man kanske kan tycka att det är på tiden att det lilla rövarnästet blir sålunda omnämnt så kan man å andra sidan också tycka att det verkar föreligga en viss ändamålsglidning i Storbritanniens lagstiftning.

Å tredje sidan är kanske inte mer att vänta från en regering som sitter i en av världens mest bevakade städer. Och versatil lagstifting är ju varje sann polisstats adelsmärke.

Nå, allt det där är ju allmängods. Vad någon kanske hittills har missat är Islänningarnas svar på detta beteende från Airstrip One - förlåt - Storbritannien.

In totally unrelated news: The return of the flying crowbar

Någon stolle till amerikansk universitetsprofessor vill ägna de närmaste trettio åren till att lobba för att atomkraftsdrivna flygplan är nästa stora grej, och på det sättet se till att man kan börja producera dylika till 2050. Det är ju inte första gången någon kommer på att atomreaktorer kan flyga - och flyga fort - men av skäl som var uppenbara redan för 50-talets ändå ganska frisinnade forskare så lade man ner Project Pluto, och det framstår idag mer som ett absurdt skämt.

Men förutom att jag hoppas att någon talar om för nämnde professor att det är, och fortfarande 2050 kommer att vara, en dålig idé att fara omkring med atomreaktorer över tättbebyggt område, så hoppas jag att det finns mer intressanta sätt att förflytta sig 2050.

Rökskylt

Jag har blivit ombedd att visa fler exotiska skyltar från denhär staden, och det tänkte jag på när jag såg denhär i Ebisu.
Budskapet är bra: "A cigarette is carried at the height of a childs face", men de har lyckats röra till skalan lite, tycker jag. Cigaretten ser konstigt stor ut, men det är speciellt helikoptern jag är lite fundersam till.

Ueno-koen

Mattias och jag gick en runda i Ueno-koen idag för att se om höstfärgerna kommit igång ordentligt. Det har de inte, men det blev en trevlig promenad och några bilder i alla fall.
Höstfärgerna är definitivt på väg och om en vecka ska det bli intressant att återvända och se exakt hur färgsprakande det blir.

Inne i parken ligger ett tempel med väldigt många portaler.
Just idag var det bröllop och jag gjorde mitt bästa för att fånga kimonon på bild utan att komma ivägen för bröllopsföljet. Det gick sådär bra, och kimonofetishister får nöja sig med halvprofil bakifrån denhär gången.
Jag måste säga att jag blivit lite förtjust i ginkon och dess egendomligt formade gröna utväxter, ni vet de som varken är barr eller löv, och jag ser med spänning fram emot att få se hur den beter sig när de andra träden tappar sina löv. Jag vet att ni vet, men försök att hålla inne med det, för jag vill se själv.

Lägenheten

Att, som jag gjort tidigare, kalla min lägenhet "spartansk", är kanske lite övermaga. Den har en fantastisk balkong, den har varmvatten i kranen, något som ingalunda är en självklarhet i dethär landet, och i köket finns det en knapp som startar upptappningen av ett bad i badrummet. Jag har tvättmaskin och torktumlare och till och med en liten diskmaskin. Det är kanske tvärtom så att man borde kalla det en lyxlägenhet.

När jag kallar min lägenhet spartansk är det i sanningens namn mest inredningen jag syftar på. Den är något knapphändig. Jag har en säng och en stol - och det är allt.

Matthew Barney

Matthew Barneys Drawing Restraint 9 visas på en biograf i Shibuya, men jag var alldeles för trött för att gå idag. Jag har jagat fler filmer av honom sedan jag såg delar av Cremaster Cycle i Köln under Absünth Tour 2001. Äntligen är han inom räckhåll igen.

Vem vill följa med nästa vecka?

Svärdsman

Jag gick till Ebisu för att äta något och stötte på en man som hade ett fodral över axeln. Jag trodde att det var ett shinaifodral och tänkte att jag kan ju fråga honom om en kendoklubb på vinst och förlust, så jag gick fram till honom, ursäktade mig och frågade så artigt jag kan på dethär språket om det möjligen var så att han bar på en shinai.

Det var det inte. Ken desu svarade han: det är ett svärd. Jag frågade honom om han tränar iaido och förklarade för honom att jag tränar kendo. Han blev exalterad och började började förklara skillnaderna mellan kendo och iaido, och efter en stund så plockade han fram svärdet för att visa mig. Jag var tillbörligt imponerad, och han förklarade att det är inte så bra att plocka fram ett svärd mitt på gatan, men att han gärna ville visa. Han drog så mycket av klingan att jag kunde komplimera eggen, och därefter började han förklara olika grundläggande iaidotekniker för mig, fast naturligtvis utan att dra svärdet.

Vi diskuterade en stund, på den minimala japanska jag kan, och kom fram till att vi var överens om att kendo är en sport och ett spel, medan hanteringen av svärdet är på riktigt.

Det var väldigt speciellt att få ha den diskussionen och jag var tagen av det.

Försoven

Dethär landet är underbart. Man kan försova sig i mer än en timme och ändå vara först på kontoret när man väl kommer.

Mänskliga maskiner

Bankomaterna här är lite mer kompetenta än motvarande maskiner i Sverige. Man kan göra insättningar i både sedlar och mynt och man kan mata in sin bankbok och få den uppdaterad automatiskt. Blir den full matas den ut och maskinen fortsätter automatiskt att skriva i en ny bok, som sedan matas ut.

Matar man in bankboken på fel sätt så ber maskinen så hemskt mycket om ursäkt för att den misslyckats skriva i boken, och bugar sig på tillbörligt sätt:
Jag trodde här att gränsen för maskinellt förmänskligande var nådd. Så icke fallet.

När jag sedan ville ta ut pengar så meddelade maskinen att den ville ha övertidsersättning eftersom den var tvungen att arbeta på en lördag. Nå, eftersom den bad så artigt och bugade så underdånigt lät jag den få det.

Lysande utsikter

Jag har äntligen flyttat in i min lägenhet och dessutom lyckats få hit lite möbler så att jag slipper sova på en madrass på golvet, förlåt, futon. Här är lite spartanskt möblerat men jag har en fåtölj att sitta i och en rymlig säng som kan bli en soffa. Dessutom har jag en matta och en lampa. Det kanske kommer bilder på min inredning endera dagen, men i tät tävling med snedtaket som vad som är bäst med lägenheten kommer min rymliga balkong. Utsikten är inte som från 14:e våningen, det vet jag, men det ser ganska trevligt ut ändå.
Tills det blir mörkt, för då ser det faktiskt alldeles fantastiskt ut.

Gothklubb

En vän till en vän var vänlig nog att bjuda in mig på förfest och ta med mig på gothklubb. Nu har jag ju min roliga garderob kvar i Sverige, och har nog tänkt att min Japanska så småningom ska innehålla både en och två rundor till Harajuku, men det har inte blivit av ännu och jag var rätt tråkigt klädd. Detsamma kan inte sägas om lokalbefolkningen.

Jag har varit på en och annan gothklubb i mina dagar, i Stockholm och Malmö, i Köln och London och Leverkusen och Berlin och Hamburg. Jag har aldrig sett någonting som överhuvudtaget kan börja jämföras med Dark Castle i Shinjuku.
Nu har det ju sina alldeles egna problem att ta bilder på gothklubbar. När man kliver in på dylik klubb är det inte alltid lätt att veta vad som är en svartmålad vägg och vad som helt enkelt bara är totalt jävla mörker.
Jag skulle kunna börja försöka beskriva de halvmeterlånga ögonfransarna, krinolinerna, sammetskostymerna, snörliven, bandagen, puderperukerna, maskerna och klänningarna människorna där inne hade det på sig, men om jag börjar är det inte säkert att jag kan sluta, och jag vill inte trötta läsaren på det sättet.
Det kändes helt enkelt, på ganska många sätt, som att vara inuti Nightmare Before Christmas. Fast mer.

Joggingrunda

Jag gjorde mig redo för att ge mig ut och springa och slängde en extra blick på plånboken. I den ligger mitt Alien Registration Card, eller "gajin card", som vissa säger, och det måste jag egentligen ha med mig överallt hela tiden. Men jag hade ingen lust att släpa på det under min joggingtur, och tänkte "vad kan hända", och sprang utan.

Min tanke var att springa ner till Naka-Meguro för att kolla var City Ward Office ligger, för att lättare hitta dit imorgon bitti för att uppdatera adressen på mitt gajin card. På vägen hittar jag en till synes livlös man liggandes på trottoiren med huvudet bara några decimeter från hjulen på de förbisusande bilarna och glasögonen liggande bredvid. Eftersom bilden av självmördarens kropp, som jag såg på perrongen häromdagen, fortfarande sitter på min näthinna, så var det lite obehagligt, och jag stannade naturligtvis för att kolla hur det stod till. Jag tilltalade honom på japanska utan att få någon reaktion, men jag såg att han andades. Jag lyckades fånga någon förbipasserande och vi hjälptes åt att försöka ropa på honom, och fick nu mycket svaga reaktioner. Vi upptäckte dock att han luktade påtagligt av alkohol. Killen jag stoppat bad mig vänta medan han sprang bort till polisstationen i närheten. "Jahopp", tänkte jag, och på mitt gajinkort hemma i lägenheten.

Under tiden jag väntade började mannen göra ansatser att kräkas, och eftersom han låg på rygg och jag tyckte att det verkade onödigt att låta honom drunkna i sina spyor när jag stod och tittade på så lade jag honom i framstupa sidoläge. Då piggnade han till. Tillfrågad, på japanska, hävdade han att han mådde bra och han försökte säga att jag kunde gå därifrån, för han vilade sig bara lite. Oturligt nog för honom så förstod jag ju inte det. Han förstod, å sin sida, däremot, att jag tyckte att det var dumt att ligga med huvudet halvvägs ut i gatan och tyckte att han åtminstone kunde flytta sig till andra sidan trottoiren. Med mycket möda lyckades han resa sig och, med min flinka hjälp, ramla in mot trottoiren, istället för, som det först, mycket bokstavligt, lutade åt, ut i vägen för att trots allt bli överkörd. Jag drog helt enkelt in honom och lutade honom mot husväggen. Strax därefter kom killen springande tillbaka och strax därpå kom en polis också. Polisen tog vittnesmål från killen och kollade hans id, och vände sig därefter mot mig. "Nu är det klippt", tänkte jag. Konstapeln synade mig uppifrån och ner, innan han vänligt sa "Jogging?". Jag svarade jakande, varpå han gjorde klart för mig att det kunde jag fortsätta med i lugn och ro.

Och det gjorde jag tacksamt. Nästa gång tar jag med mig mitt gajin card.

Inklämt hus

Murgröna, träd och balkong. Jag gillar dethär huset.

Traditionellt hus

Har är vi lite mer åt det traditionella utföranden på hus - många takhöjder, trä, fönsterluckor, vinklar och språng.

Observera gärna YT i spegeln.

Shinjukupromenad

Om du pratar med någon som varit i Tokyo och de inte riktigt minns var de har varit någonstans och säger "Jo, men det var i Shinagawa - eller Shinbashi. Eller var det Shibuya? Eller Shinjuku? Shinkansen? Shinshinken? Shinto?" och du försöker hjälpa dem på traven och frågar "Var det stället med skyskraporna?" och de tittar lite nollställt på dig och säger något i stil med "Hela Tokyo är fullt med skyskrapor." - då har de inte varit i Shinjuku.

Det är sant att det är gott om höga hus i Tokyo, och många som vi på svenska skulle kalla skyskrapor. Men det är en enorm skillnad på 30 och 50 våningar. Vill du veta hur stor? Dethär är över 30 våningar:
I Shinjuku ligger de riktiga tornen. De tramsigt enorma tornen. De som bokstavligt talat är svåra att fotografera utan att ramla baklänges.
I Shinjuku ligger även Tokyo Metropolitan Government Building, 東京都庁舎, en byggnad som gör sitt namn rättvisa, även om den kanske andas lite mer Gotham än Metropolis. Inte för att det gör något. Men den får bli ett eget inlägg så småningom, precis som Shinjuku Sumitomo Building.

Annan kuriosa kring Shinjuku är att stadsdelen har en ganska rejäl tågstation som hanterar ungefär halva Sveriges befolkningsmängd. Om dagen.

IKEA

Idag lyckades jag ta mig till IKEA. Det utlovas på IKEAs hemsida att IKEA i Funabashi ligger en halvtimmes tågresa från Tokyo-stationen, men en och en halv timme efter att jag gett mig iväg hemifrån var jag fullkomligt vilse någonstans inte långt ifrån Chiba. Det tog mig dock, i sanningens namn, inte särskilt länge innan jag hittade till rätta igen, och IKEA ligger verkligen ganska lättillgängligt om man bara sitter på rätt variant av tåget man ska åka. (Ni känner igen situationen: "Men - är inte dethär buss 18?" "Nejnej, dethär är 18A. Den går magiskt i motsatt riktning mot den du hade tänkt åka och sen rakt ner i Helvetet!")

Nå, jag kommer in på IKEA och känner mig lite hungrig så jag går till den karaktärisktiska IKEA-restaurangen som serverar en karaktärisktisk "Swedish Autumn Plate" med karaktäristiska IKEA-köttbullar och gravad lax och alldeles speciellt karaktäristiska musslor som jag aldrig sett förut i mitt liv.

På sedvanligt sätt tar man sin dricka själv, och jag struntar i isen för att på så sätt få lite mer att dricka. Andreas - Ingvar 1-0. När jag sätter mig och börjar dricka så upptäcker jag att halva bägaren är full med skum. Andreas - Ingvar 1-1.

Nå, shoppingen går utmärkt. De har det mesta jag söker, och lite till, i vanlig ordning, och jag har en lampa och handdukar och gardiner som jag inte alls hade tänkt skaffa. Mattan jag skulle ha hade de inte, men jag hittade ett fullgott substitut på fyndavdelingen. Andreas - Ingvar 2-1.

När jag går med min futon och min fåtölj och min hoprullade matta till hemkörningsdisken så är allt till en början frid och fröjd. En ikeaanställd med sviktande engelskakunskaper räknar kollin, räknar priser, skriver upp adresser och kliar sig i huvudet över mitt märkliga sätt att sätta ett plustecken framför mitt telefonnummer. Sen brakar det lös - han inser att mattan är en fyndmatta och ojojoj, då går det ju inte att köra hem den till det priset - då ska det kosta fem gånger så mycket. Jag kallsvettas. Jag kan inte ta mattan på tåget. Jag kan inte lämna tillbaka den. Jag har inte lust att betala så mycket för att få den hemkörd - då är det inte ett fynd längre. Andreas - Ingvar 2-2.

Jag spänner helt enkelt ögonen i IKEA-killen, tänker "seme" och säger "No way!". Det tar skruv. Han backar, bugar, ursäktar sig och springer därifrån. Efter en stund kommer han springande tillbaka och förklarar att mattan är ju inte inpackad, och går inte att skicka så, så den måste packas och anledningen att det kostar fem gånger så mycket är att det är packavgift. Men om jag kan tänka mig att ställa mig vid kundernas inslagningsdisk och packa in mattan i papper, då går det nog att ordna och jag kan få den hemskickad för vanligt pris. "Fine", säger jag, och packar in mattan. Efter konstens regler. Ingen matta före denna har nog någonsin blivit riktigt så lyxigt inslagen.

Andreas - Ingvar 3-2. Jag ska få mina möbler nästa söndag. Det ska bli enormt skönt.

Stenvilla

Återigen ett lite mer traditionalistiskt hus, fast i sten.

Alistisk villa

Jag tycker att det är ett intressant grepp man har tagit kring det tomma utrymmet i mitten v dethär huset, och hur man leker med formerna.
Det är inte helt lätt att göra det rättvisa på bild, men jag hoppas att de ger någon uppfattning om hur det ser ut.