Vart tar lagen vägen?

Vad är det som händer? Har det alltid varit såhär?

I Sverige döms en seriesamlare för att ha bilder på nakna kvinnor som kan uppfattas som prepubertala - till fängelse. Precis som DN skriver, kan detta inte anses något annat än kulturfientligt. Polisen menar att lagen "hittills" bara gäller fiktion om den är illustrerad, men det ger mig ändå anledning att fundera på vad jag har i min bokhylla. Bör jag gömma mina gamla Hellberg?

Svenska polisen utvisar godtyckligt romer, som inte begått brott, enbart för att de är romer.

Och jag är förvånad över min förvåning över att en arabisk man i Israel döms för våldtäkt för att han inte berättat att han var arab innan han hade sex med en judisk kvinna. Och trots att Sverige börjar tillämpa sina lagar på märkliga sätt kan jag inte låta bli att konstatera att det innebär att vara arab i Israel på något sätt motsvarar att vara HIV-smittad i Sverige.

Har det alltid varit såhär, eller håller världen på att bli tokig?

Hiromi Ozaki-sama - veckans uddafågel

I kategorin mer Japan än Japan hamnar designern Hiromi Ozaki-sama. Hon har gjort tre fantastiska projekt med utgångspunkt från påhittade, lätt skruvade, personligheter:

Crowbot Jenny tar utgångspunkt i en historia om en flicka som helst umgås med fåglar snarare än människor, och bygger en maskin för att kunna tala med korpar. Maskinen har Ozaki-sama byggt, och den fungerar förvånansvärt bra.

Sushiborg Yukari utgår från en humanoid robot som fungerar som sushi no kaiten - hon är levande rullbandssushi. När hon så småningom inser att hon är mer sexobjekt som servitris så tröttnar hon raskt på jobbet och sätter knivar längs rullbandet hon har runt magen och tar en gruvlig hämnd på sina forna kunder.

Men det kanske mest intressanta av hennes projekt är Takeshi - en pojke som är så nyfiken på hur det är att vara flicka att han inte bara crossdressar och umgås med sin tjejkompis för att få veta, utan dessutom bygger en mensmaskin som ger honom magkramper och läcker blod i hans skrev.

(Det här inlägget blir mitt hittills i särklass mest ettiketterade. Hon har liksom allt. Ozaki-samas projekt handlar om nästan allt denna bloggen någonsin handlat om!)

Bra vibrationer

Kollegan bredvid mig pratade med en annan kollega som jag inte sett förut, och jag hörde att de nämnde mitt namn, så jag frågade om jag kunde stå till tjänst.

Kollegan jag inte sett förut visade sig vara en otroligt söt flicka, som vände sig mot mig och sa, på bra, men överdrivet välartikulerad engelska

"Ja - kan du göra en vibrator till mig?"

Tänk Hugh Lauries Woster när han är förvånad. Så såg jag ut.

"Jag vill ha en applikation", fortsatte hon, "med två knappar. När jag trycker på den ena knappen ska vibratorn starta, och när jag trycker på den andra så ska den stoppa igen."

Det kan jag naturligtvis göra. Men jag satt och koncentrerade mig för att inte le det minsta skälmskt, och att absolut inte fråga vad hon skulle ha applikationen till, för om jag frågat det, så hade jag brustit i skratt och när hon äntligen hade förstått vad det roliga var så hade hon dött på fläcken. Och det hade faktiskt varit väldigt pinsamt.

Jag berättade historien för en svensk kollega, som fnissade lite. Strax efter mötte vi samma flicka i hissen, och hon ropade genast

"Tack så mycket för vibratorn! Det var precis vad jag ville ha! Jag har skickat den till alla mina vänner."

Min svenske kollega stod bredvid mig och skakade och grät.

Golden Gai, Kabuki-cho och metainkastaren

Jag och min kendokompis J bestämde oss för att det behövdes en ordentlig komma-ifatt-session eftersom vi varit på semester på olika håll i två månader, och då ingen av oss varit på Golden Gai, Shinjukus notoriska nöjesdistrikt, bestämde vi oss för att ta oss dit. Det blev middag i Kabuki-cho, Shinjukus andra notoriska nöjeskvarter, på les Alpes, en rustik izakaya med öl för 15 spänn och mat för en tjuga. Vi diskuterade även ett ramenställe i närheten, men bestämde oss för att sitta vid ett bord snarare än vid en bänk - men ramenstället skulle komma tillbaka senare på kvällen, i ett märkligt sammanhang.

Vi gick i alla fall vidare och satte oss på en punk-bar med sex sittplatser i Golden Gai och där blev vi intervjuade om vilka japanska artister vi kände till av det övriga klientelet. Vi lämnade en svensk tjuga på vilken vi skrev "RÄDDA GUMMIANKAN!", själva osäkra på om det var gummiankan som flöt upp och ner i akvariet eller Anna som avsågs. När stället tömdes inför sista tåget så gick vi vidare till en whiskybar.

Whiskybaren vad lugn och avslappnad, kanske delvis för att den bara hade fem sittplatser, och gav tillfälle för djupare samtal, men vi kände oss lite hungriga och gick och åt sushi vid halv tre-tiden.

Stärkta av sushin ringde J en bekant som höll till i 2-chome - Shinjukus notoriska gaydistrikt - och lyckades sammanstråla med honom och följa med tillbaka till klubben han var på. Där passade man på att värma upp inför Halloween, och uppvärmningen funkade utmärkt, för det var varmt på dansgolven och hett i de mörka hörnen.

Väl ute från klubben, planlöst kringirrande i Kabuki-cho, blev vi naturligtvis frekvent antastade av inkastare, och plötsligt gav J sig i slang med en av dem som han av någon anledning kallade Bill Cosby. Det hävdade Bill var ett roligt sammanträffande, eftersom han faktiskt heter Bill. J lade armen om Bill och vi gick vidare tillsammans, och Bill försökte övertyga oss om att vi skulle följa med till en klubb i närheten där han lovade att det fanns fina flickor.

"Men har ni några Hawaiianer?", sa J.
"Jag ska vara ärlig: nej, tyvärr inga från Hawaii", sa Bill.
"Då är vi inte intresserade."
"Men vi har en från Californien", sa Bill, och lös upp.
"Men det är ju inte samma sak."
"Jo", sa Bill, "de röstar också i presidentvalet. Det är en väldigt bra klubb."

I samma stund såg vi ramenstället vi diskuterat tidigare på kvällen, och vi kom på att vi var lite hungriga igen.

"Kom, Bill, nu ska du få fina ramen", sa J, och vi gick in och beställde tre skålar. Bill såg lite förvirrad ut, som om det var något som hade gått tokigt, men som om han inte var riktigt säker på vad, men resignerade och åt ramen med god aptit. När vi ätit färdigt och gick ut fann han sig igen, och försökte en gång till.

"Ska ni inte ta och följa med till min klubb nu?"

Vi vinkade hejdå till Bill och gick mot stationen precis lagom för att ta första tåget hem.

Också ett sätt att hantera sin jetlag.

Labyrinth

Tänk om Terry Jones, från Monty Python, skulle skriva ett manus till en sagofilm med troll och häxor, och tänk om Jim Henson och Frank Oz, som gjort mupparna, gör dockorna, och George Lucas producerar alltihop. Tänk sedan vidare att David Bowie får spela trollkungen och dessutom skriva och framföra all musiken.

Det har hänt! Det hände redan 1986! Filmen heter Labyrinth, och det är ju fullkomligt ofattbart att den inte har gått till filmhistorien och är en kultklassiker!

Till man ser den. För sämre smörja har jag nog aldrig sett. Mest har det nog att göra med att Bowie har skrivit alla sex låtarna på en kvart en bakfull söndagsmorgon, är extremt obekväm med att spela mot dockorna, och dessutom springer omkring i ett par fåniga gråa ridbyxor som är så tighta att det syns på vilken sida grenen han lagt pungen respektive snoppen - det är inte ens svårt att se vilken som är vilken.

Faktum är att den till och med är för töntig för att vara kultig. Det är fruktansvärt!

Och jag vet att hälften av alla som läser det här inlägget kommer att säga "Nej, det kan inte stämma, så dålig kan den inte vara!" Skriv upp er i kommentarsfältet här nedan, så ska jag skicka den till er, så får ni se själva.

Tjelovek Milk Bar

Jag antar att de flesta känner till Korova Milk Bar från A Clockwork Orange - mjölkbaren där det serveras mjölk med knark till minderåriga ur bröstvårtorna på skyltdockor. Det är kanske lite missvisande eftersom Korova är ryska och betyder ko.

Lita på Kabukicho i Shinjuku för att rätta till sådana misstag. På Bonyu Bar kan du nämligen bli serverad, just det, människomjölk, och för en liten extra avgift kan du från dricka den direkt från bröstet på servitr... producenten.

Festivalmat

Jag var på Fuji Rock Festival förra veckan. Maten var spännande. Speciellt tyckte jag att ぶっかけうどん var intressant. Nudlar med topping, kastat i en skål...

Busted by Miniskirt Police

Jag tänkte lägga en bakgrund till den här storyn genom att berätta lite om hur den här kulturen förhåller sig till sex och sexualitet, och hur det skiljer sig från förhållningssättet i min kultursfär, men när jag insåg att jag höll på att skriva en C-uppsats och egentligen bara skrapade på ytan på ämnet så gav jag upp. Låt oss bara konstatera att synen på sexualitet skiljer sig delvis subtilt och delvis radikalt mellan Japan och norra Europa.

Ett relativt vanligt problem på de överfulla tågen är att män passar på att tafsa på flickor och kvinnor i trängseln. Det försöker man lösa med speciella vagnar för kvinnor under rusningstid, och modiga kvinnor skriker "snuskgubbe!" för full hals när de känner händer mot sig.

Sen är vissa modigare och handlingskraftigare än andra. Hachisuka Yukiko-san är sångerska i gruppen Minisuka Police - och det är alltså en japansk skrivning av Miniskirt Police. När hon kände att någon stod och undersökte hennes stjärt så grabbade hon sonika tag om handleden och slet vederbörande av tåget och vidare till stationsvakterna och lämnade in honom. Go Miniskirt Police!

Film

Ja, asså, det här landet är märkligt. De har märkligt mode, konstiga skyltar, och underliga böjelser.

Och när jag tror att jag sett det mesta - då kommer independentfilmarna. Det här är det konstigaste hittills. Jag hoppas att det är det konstigaste som finns, för jag känner mig mycket nära någon slags härdsmälta.

Reklam

Det här tuggummit är uppenbarligen så fantastiskt att det känns som att örfilad av en jätte gjord av vatten att tugga det. Och har man samma böjelser som den här killen så är det kanske så underbart att bli örfilad som det ser ut.

Vad följande tuggummikille tycker om och har för böjelser kommer jag däremot inte att vidare utveckla.

Steve Ballmers såsfantasier

Microsofts motsvarighet till iPod, som nästan ingen i Sverige har hört talas om, eftersom den har ett namn som är praktiskt taget osäljbart eftersom det får oss att tänka på julkalendern från 1991, heter Zune. I vanlig ordning vad gäller Apple mot MS så är Zune, jämfört med iPod, en mer kapabel och mindre användbar produkt.

Zune har bland annat trådlöst nätverk, vilket gör att man kan flytta saker mellan olika Zune-enheter under vissa begränsade förutsättningar som i praktiken gör att du bara kan skicka bilder du själv har tagit. Det hade ju varit ett trevligt sätt att använda saken, om det inte, återigen, hade varit för namnet. MS har valt att kalla den här teknologin "squirting", "sprutning". Jag menar - oavsett vilka referensramar man har så blir det bara äckligt.
Den som efter detta inte har fått nog av sliskiga referenser från MS, vars CEO Steve Ballmer verkligen personifierar sinnebilden av "ful gubbe" kan sedan njuta av samme Ballmers citat från nyss på CES, när han skyter om Windows, klippt från engadget, min översättning:

"PCs enabled the best apps to work together, more choices in hardware, and Windows helps it work all together. The special sauce of Windows..."

"PCn har låtit de bästa applikationerna arbeta tillsammans, ger fler alternativ bland hårdvara och Windows får alltihopa att fungera tillsammans. Windows speciella sås..."

örk, kletiga gubbe, ta din "speciella sås" och försvinn! Jag föredrar äpplen.

Svärdsmän

Jag och en nyvunnen japansk vän gick till Piano Bar igår, och där satt redan ett litet sällskap: två tyskar, en österrikare, en japan och en kines-amerikan, som alla visade sig vara svärdssamlare. Vi pratade en del om svärd med dem, och det visade sig att vi hade gemensamma bekanta.

De var i stan därför att det pågår en utställning för svärdssamlare och svärdshandlare, och österrikaren sa att han inte skulle gå idag och gav mig sonika sin biljett.

Jag var där idag och det var en underlig upplevelse.

Det visades fantastiska svärd - kulturskatter, underbart handarbete. Det såldes svärd för runt 8000 kr och uppåt. Det fanns ingen övre gräns, men det dyraste jag såg som hade ett utsatt pris kostade en miljon kronor. Jag var tagen, dels av de fantastiska arbetena som visades, och dels av något annat som det tog mig lång tid att sätta ord på.

Att samla något - att äga för ägandets skull - ter sig för mig vulgärt och smaklöst. Jag gick därifrån med känslan att hur mycket dessa män - för det var bara män - sa sig uppskatta arbetet och älska klingan och intressera sig för vad det stod och står för så reducerar de allt detta - sin uppskattning, sin kärlek, sitt intresse - till ett habegär, en önskan att erövra och äga, som om det att ha svärdet i sin ägo skulle låta dem förstå det.

Och jag kan inte hjälpa att tro att den reduktionen inte begränsar sig till svärden. Och det gör mig ledsen och orolig för världens tillstånd.

Uppdatering: Priserna på svärden var angivna med siffror följt av ett kanji som jag, efter noga övervägande och eftertänksamt räknande kom fram till måste vara sen, tusen. Idag har jag haft lektion och vi har gått igenom räkneorden och -tecknen, och det visar sig att tecknet jag såg, 万, inte är sen, utan man, och inte betyder tusen, utan tio tusen. Det innebär att svärden inte började på 8000, utan på 80 000. Och därmed också, naturligtvis, att det dyraste, prissatta, svärdet jag såg inte kostade en miljon kronor, utan tio miljoner kronor.

Tokyo Tower

Tokyo Tower är byggt 1958 som en kopia av Eiffeltornet i Paris, med en avgörande skillnad. Tokyo Tower är 8 meter högre. "För att vi kan."
Man kan ju ur ett västerlänskt perspektiv tycka att det är lite perverst med så flagrant plagiering, men då har man ännu inte sett tornets maskotar. Inte sällan diskuteras vad det är som gör att människor bygger torn, och vad de egentligen kompenserar för, men i det här fallet blir det snabbt pinsamt uppenbart.
Håll dig på mattan, maskot, och lämna för Buddhas skull barnet ifred!
Väl uppe i tornet glömmer man turligt nog snabbt maskotarna och kan istället njuta av utsikten. Det här ser ut som Blade Runner!