Hiromi Ozaki-sama - veckans uddafågel

I kategorin mer Japan än Japan hamnar designern Hiromi Ozaki-sama. Hon har gjort tre fantastiska projekt med utgångspunkt från påhittade, lätt skruvade, personligheter:

Crowbot Jenny tar utgångspunkt i en historia om en flicka som helst umgås med fåglar snarare än människor, och bygger en maskin för att kunna tala med korpar. Maskinen har Ozaki-sama byggt, och den fungerar förvånansvärt bra.

Sushiborg Yukari utgår från en humanoid robot som fungerar som sushi no kaiten - hon är levande rullbandssushi. När hon så småningom inser att hon är mer sexobjekt som servitris så tröttnar hon raskt på jobbet och sätter knivar längs rullbandet hon har runt magen och tar en gruvlig hämnd på sina forna kunder.

Men det kanske mest intressanta av hennes projekt är Takeshi - en pojke som är så nyfiken på hur det är att vara flicka att han inte bara crossdressar och umgås med sin tjejkompis för att få veta, utan dessutom bygger en mensmaskin som ger honom magkramper och läcker blod i hans skrev.

(Det här inlägget blir mitt hittills i särklass mest ettiketterade. Hon har liksom allt. Ozaki-samas projekt handlar om nästan allt denna bloggen någonsin handlat om!)

Svärd

Så har jag nu skaffat mig ett svärd. Jag pratade med min sensei för ett tag sedan om huruvida han kunde rekommendera en affär att köpa ett träningssvärd i och han såg knipslug ut och bad att få fundera. Så kom han för en vecka sedan och visade mig ett svärd, som han berättade var ett bra svärd, som han fått av sin far, men som han inte längre behövde, och frågade om jag ville köpa det.

Det ville jag. Det har inte det utseendet jag skulle ha valt om jag valt fritt, men det har tillhört min sensei, och det känns viktigare än hur det ser ut.

Family matters

Familjen är här. Den som är fem år fascineras lätt av pompös arkitektur som gjord av och för femåringar, och finns det dessutom ett vattenfall eller femton så kan en andäktig tystnad under flera timmar infinna sig. Och det är något förunderligt i en femåring.

En treåring vars främsta intresse är hugg- och stickvapen, får också snabbt sitt lystmäte bland svärdsbutikerna. Tyvärr får treåringar i allmänhet inte provhugga med katana eller ens tanto, men en fashionabel dai-sho* av plast ("Made in China") är inhandlad och är aldrig längre bort än en armräckning, någonsin. Speciellt inte på natten.

Idag har vi varit och hälsat på Totoro och tittat på allt annat i Studio Ghiblis museum, som mest av allt liknar vad det skulle ha blivit om ett earthship hade krockat med Hogwarts. Återkommer med mer detaljerade rapporter.

*Dai-sho är en sammanskriving och förkortning daito och shoto, som betyder stort svärd och litet svärd, och är ett begrepp som beskriver svärdsparet samurajer hade. Det är dock något ålderdomligt, och när jag använde begreppet för att berätta för min japansklärare om vad vi hade köpt så gjorde hon stora ögon och menade att unga människor i japan idag vet inte vad det betyder.

Svärdsmän

Jag och en nyvunnen japansk vän gick till Piano Bar igår, och där satt redan ett litet sällskap: två tyskar, en österrikare, en japan och en kines-amerikan, som alla visade sig vara svärdssamlare. Vi pratade en del om svärd med dem, och det visade sig att vi hade gemensamma bekanta.

De var i stan därför att det pågår en utställning för svärdssamlare och svärdshandlare, och österrikaren sa att han inte skulle gå idag och gav mig sonika sin biljett.

Jag var där idag och det var en underlig upplevelse.

Det visades fantastiska svärd - kulturskatter, underbart handarbete. Det såldes svärd för runt 8000 kr och uppåt. Det fanns ingen övre gräns, men det dyraste jag såg som hade ett utsatt pris kostade en miljon kronor. Jag var tagen, dels av de fantastiska arbetena som visades, och dels av något annat som det tog mig lång tid att sätta ord på.

Att samla något - att äga för ägandets skull - ter sig för mig vulgärt och smaklöst. Jag gick därifrån med känslan att hur mycket dessa män - för det var bara män - sa sig uppskatta arbetet och älska klingan och intressera sig för vad det stod och står för så reducerar de allt detta - sin uppskattning, sin kärlek, sitt intresse - till ett habegär, en önskan att erövra och äga, som om det att ha svärdet i sin ägo skulle låta dem förstå det.

Och jag kan inte hjälpa att tro att den reduktionen inte begränsar sig till svärden. Och det gör mig ledsen och orolig för världens tillstånd.

Uppdatering: Priserna på svärden var angivna med siffror följt av ett kanji som jag, efter noga övervägande och eftertänksamt räknande kom fram till måste vara sen, tusen. Idag har jag haft lektion och vi har gått igenom räkneorden och -tecknen, och det visar sig att tecknet jag såg, 万, inte är sen, utan man, och inte betyder tusen, utan tio tusen. Det innebär att svärden inte började på 8000, utan på 80 000. Och därmed också, naturligtvis, att det dyraste, prissatta, svärdet jag såg inte kostade en miljon kronor, utan tio miljoner kronor.

Svärdsman

Jag gick till Ebisu för att äta något och stötte på en man som hade ett fodral över axeln. Jag trodde att det var ett shinaifodral och tänkte att jag kan ju fråga honom om en kendoklubb på vinst och förlust, så jag gick fram till honom, ursäktade mig och frågade så artigt jag kan på dethär språket om det möjligen var så att han bar på en shinai.

Det var det inte. Ken desu svarade han: det är ett svärd. Jag frågade honom om han tränar iaido och förklarade för honom att jag tränar kendo. Han blev exalterad och började började förklara skillnaderna mellan kendo och iaido, och efter en stund så plockade han fram svärdet för att visa mig. Jag var tillbörligt imponerad, och han förklarade att det är inte så bra att plocka fram ett svärd mitt på gatan, men att han gärna ville visa. Han drog så mycket av klingan att jag kunde komplimera eggen, och därefter började han förklara olika grundläggande iaidotekniker för mig, fast naturligtvis utan att dra svärdet.

Vi diskuterade en stund, på den minimala japanska jag kan, och kom fram till att vi var överens om att kendo är en sport och ett spel, medan hanteringen av svärdet är på riktigt.

Det var väldigt speciellt att få ha den diskussionen och jag var tagen av det.