Hiromi Ozaki-sama - veckans uddafågel

I kategorin mer Japan än Japan hamnar designern Hiromi Ozaki-sama. Hon har gjort tre fantastiska projekt med utgångspunkt från påhittade, lätt skruvade, personligheter:

Crowbot Jenny tar utgångspunkt i en historia om en flicka som helst umgås med fåglar snarare än människor, och bygger en maskin för att kunna tala med korpar. Maskinen har Ozaki-sama byggt, och den fungerar förvånansvärt bra.

Sushiborg Yukari utgår från en humanoid robot som fungerar som sushi no kaiten - hon är levande rullbandssushi. När hon så småningom inser att hon är mer sexobjekt som servitris så tröttnar hon raskt på jobbet och sätter knivar längs rullbandet hon har runt magen och tar en gruvlig hämnd på sina forna kunder.

Men det kanske mest intressanta av hennes projekt är Takeshi - en pojke som är så nyfiken på hur det är att vara flicka att han inte bara crossdressar och umgås med sin tjejkompis för att få veta, utan dessutom bygger en mensmaskin som ger honom magkramper och läcker blod i hans skrev.

(Det här inlägget blir mitt hittills i särklass mest ettiketterade. Hon har liksom allt. Ozaki-samas projekt handlar om nästan allt denna bloggen någonsin handlat om!)

Säkerhetens pris

Japan är ett säkert land - kanske det säkraste landet i världen att resa i och ett av de tryggaste att bo i, statisktiskt sett.* Våldsbrott förekommer i princip inte.

Japan är också ett av världens mest formella länder. Alla handlingar är en repetition av ett tänkt mönster, ett imperfekt utförande av en perfekt form som är förutbestämd och där alla spelar sina roller. Det gäller relationer, måltider, affärsuppgörelser - allt.

Och det är naturligtvis sidor av samma mynt. Det finns ingen form för rån här - alltså händer det inte. Men eftersom det inte heller, per definition, kan finnas någon form för subversivitet, så går politiska attitydmässiga förändringar av samhället otroligt långsamt. Man kan, men en ledare i spetsen, skapa en form för industri, för produktion, för ekonomiskt välstånd. Men att skapa en form för kvinnors frigörelse, för sociala reformer, för innovation eller revolt - det låter sig inte göras. Och därför händer det inte.

Dessa är de tankar som uppehåller mig dessa mina sista veckor som invandrare i Solens Rike.

*Den upplevda säkerheten är något annat - Japaner oroar sig lika mycket som någon annan.

Genus och musik

En av de texter jag läst som gjort störst intryck på mig är inledningen på Nina Björks Under Det Rosa Täcket, som tar utgångspunkt i Aretha Franklins "(You Make Me Feel Like) A Natural Woman" från -68. Jag kan inte Björks text utantill, men den uppehåller sig kring det anmärkningsvärda kring att en "naturlig kvinna" är något man behöver ett yttre handlande subjekt för att känna sig som.

Det går naturligtvis att hävda att det är tramsigt av Björk att leta efter semantiska fel i schlagertexter från sextiotalet, men Björk menar, om jag får tolka, att det här är ett bland många symptomatiska exempel på hur kvinnlighet konstrueras.

Jag kom att tänka på detta nyss när jag satt på en synnerligen syltig liten indisk restaurang ner för gatan och förfasades över deras spellista. Om man vänder på siffrorna för Franklins stora hit blir det genast -86, och det är året då Peter Cetera* hade en ordentlig hit med evergreenen "Glory of Love".
**
Nå, den här texten måste ju vara för mansforskningen vad Franklins är för kvinnoforskningen. "I am the man who will fight for your honour" sätter lika hårt fingret på vad som är vrickat i mansrollen som Franklins text destillerar problemen med kvinnorollen och Cetera konstruerar mannen som den aktive, agressive beskyddaren av ett objekt, och dessutom lyckas få med den typen av maskulin hederskultur som vi i allmänhet inte problematiserar eller benämner på det sättet.

Till Franklins, eller snarare låtförfattarna Goffin, King och Wexlers, fördel kan sägas att en del tyder på att det kanske ligger lite mer genusmedvetenhet bakom texten än vad lyssnaren först lockas att tro. Liknande förmildrande omständigheter föreligger sannolikt inte för Cetera.

* stryk förresten "P" och "er" i förnamnet och se vad som händer
** Ponera även hur fantastisk roligt det skulle bli om Claes Eriksson ville reinacta den här videon.

Mind your manners!

Shinagawa är ett stort företagscentrum. Här finns Sonys huvudkontor och mängder av andra företag har lika stora arbetsplatser i stora skrapor som flockas kring Shinagawa-stationen som sedan ett par år också är en Shinkansen-station och servar snabbtåg på väg från Tokyo-stationen mot Osaka. Att Shinagawa blev en shinkansen-station bidrog naturligtvis till att ännu fler företag skaffade kontor där.

Stationen är däremot relativt gammal, och inte riktigt dimensionerad för den trafik den nu har. Shinagawa-stationen genomströmmas dagligen av 1,6 miljoner resenärer, och den har endast två utgångar. Den är dessutom det enda stället i närheten där man kan ta sig över spåren.

När pendeltågen på morgonen spyr ur sig alla sina pendlare - tågen kommer bokstavligen in fulla till Shinagawa och lämnar nästan tomma - som genast går mot den av de två utgångarna som leder till just deras arbetsplats uppstår alltså ett problem. De som vill komma in i stationen, för att passera spåren eller ta tåget, möts av en strid, aldrig sinande ström av människor som väller ut ur stationen, och många kommer helt enkelt inte in eller lyckas inte ta sig motströms genom stationen i tid till sitt tåg eller arbete.

Det är naturligtvis ett problem som bör tas på allvar. Det är inte rimligt att övergång och tillträde omöjliggörs under flera timmar varje morgon. Så vad göra?

Problemet är uppenbarligen pendlarna som pendlar till stationen, och deras brist på hyfs och folkvett. Därför skickar stationen ut ett e-brev på japanska och engelska till alla företag i närheten av Shinagawa, och ber företagen vidarebefordra detta brev till alla sina anställda. Det handlar alltså om i storleksordningen en miljon människor. Vi får oss en välbehövlig uppläxning om folkvett och ett skarpt påpekande om att vänstertrafik gäller även på stationen, kombinerat med snyfthistorier om boende i området som inte hunnit med sina tåg och ett hopp om omedelbar bättring.

Det är kanske inte så konstigt att man inte kommit längre i jämställdhetsfrågan när man inte ens ser ett strukturellt problem i en byggnadsstruktur.

Sakura

Det är en vanlig uppfattning att japaner blir galna när det är sakura. När jag nu har upplevt det måste jag helt enkelt konstatera att det vore konstigt annars. Jag betraktar inte mig själv som sentimental, och jag är i allmänhet inte något vidare förtjust i blommor, men att sitta under hundratusentals rosa blommor är en upplevelse som jag förstår att de uppskattar varje år, om och om igen. Det är helt enkelt vansinnigt vackert.






Att vi sedan dessutom har haft tid att göra en ordentligt djuplodande jämförande analys av shintoismen och gårdstomten, samt gått igenom glastaket och 30/70-regeln, jämfört den svenska och den japanska föräldraförsäkringen, skålat för den nya svenska könsneutrala äktenskapslagstiftningen och tillsammans konstaterat att även om det kanske finns en generell skillnad i personlighet mellan män och kvinnor så är det väl ändå så att personlighetskillnaden mellan olika specifika män - eller kvinnor - vida överträffar den generella skillnaden mellan könen.

Kort sagt: den bästa kvällen i Japan hittills.