Hiromi Ozaki-sama - veckans uddafågel

I kategorin mer Japan än Japan hamnar designern Hiromi Ozaki-sama. Hon har gjort tre fantastiska projekt med utgångspunkt från påhittade, lätt skruvade, personligheter:

Crowbot Jenny tar utgångspunkt i en historia om en flicka som helst umgås med fåglar snarare än människor, och bygger en maskin för att kunna tala med korpar. Maskinen har Ozaki-sama byggt, och den fungerar förvånansvärt bra.

Sushiborg Yukari utgår från en humanoid robot som fungerar som sushi no kaiten - hon är levande rullbandssushi. När hon så småningom inser att hon är mer sexobjekt som servitris så tröttnar hon raskt på jobbet och sätter knivar längs rullbandet hon har runt magen och tar en gruvlig hämnd på sina forna kunder.

Men det kanske mest intressanta av hennes projekt är Takeshi - en pojke som är så nyfiken på hur det är att vara flicka att han inte bara crossdressar och umgås med sin tjejkompis för att få veta, utan dessutom bygger en mensmaskin som ger honom magkramper och läcker blod i hans skrev.

(Det här inlägget blir mitt hittills i särklass mest ettiketterade. Hon har liksom allt. Ozaki-samas projekt handlar om nästan allt denna bloggen någonsin handlat om!)

Kawaii

S 4,5 år med sina, i alla fall i Japan, blonda lockar är en populär fotomodell. I regel är det lite rart och går till så att några flickor i tonåren fnittrande kommer fram och vill fota honom och gärna sig själva tillsammans med honom.
Så var det förra året men i år upptäckte vi plötsligt mitt i en pick-nick att flera kvinnor flyttade på S för att få honom och sig själva så bra som möjligt på bild. Detta upprepades flera gånger även av medelålders män. Bland annat mitt i en föreläsning om det olämpliga i att krypa ner under en bro och skvätta vatten på förbipasserande, även om man är trollet i Bockarna Bruse.Vid det här tillfället som visas ovan upptäckte de fnittrande fotograferna att det även fanns en storebror men han tröttnade snabbare och vägrade efter en stund att posera.

Hello Kitty

I Ueno-koen finns en liten nöjespark för barn. Och naturligtvis är Kitty där. Lika söt som vanligt.

Good shopping -Tokyo

Gothic lolita-shopping är en bra sysselsättning i Tokyo. Affärerna är betjänade av väldigt små flickor och pojkar i obestämd ålder. Dessa är iförda de mest fantastiska kreationer som förmodligen tar ett par timmar att få på sig med allt löshår och andra tillbehör som hör till. Man kan även fynda secondhand till priser som helt klart får anses humana.
Detta sker så klart i Harajuku, stadsdelen med trängsel och de mest osannolika butiker man kan tänka sig. Tålamod är en förutsättning för att handla här. Det är också bra om man inte är så stor för det är vansinnigt trångt i de flesta affärer.

Nativitetssvallvågor

Precis som Stina skrev igår så har barnen kompletterat sina japanskakunskaper. Sedan tidigare kunde de sjunga "Aruko. Aruko. Watashiwa genki." (ung "Kom, kom. Jag mår bra!") - ledmotivet till Min Granne Totoro. Nu kan de säga en massa olika saker, och har visat stort intresse för språket. Förutom "KAWAII desune" ("Är den inte SÖT?!?") så kan de säga "domo arigatoo" ("Tack så mycket."), "gokai desu" ("Femte våningen") och en massa annat smått och gott.

Dessutom är det min fasta övertygelse att de inverkat positivt på nativiteten här. Japans nativitet är inte världens lägsta - Hong Kong har lägre, Sverige ligger på 195:e plats av 224 - men det är påfallande många par som har tittat längtansfullt på killarnas blonda hjässor och busiga blå ögon, lutat sina huvud ihop och viskat lite, tittat varann i ögonen, och återgått till att stirra på dem.

I Harajuku häromdagen var det trångt, och ett par som gick bakom en av pojkarna diskuterade uppenbarligen det fantastiska blonda håret. Mannen sträckte ut handen för att känna på det, men fick en smäll av kvinnan, som tydligt menade att man faktiskt får skaffa egna om man ska pilla dem i håret.

Kawaii

Efter en vecka i Tokyo har vi verkligen lärt oss ordet kawaii - söt. Vi hann knappt kliva av flygbussen (den vänliga flygplatslimousinen) förrän tonårsflickor kastade sig fram med sina mobilkameror och skrek kawaii allt de kunde och pekade på barnen. Treåringen och femåringen är blåögda och tillräckligt ljusa i håret för att gå som blonda i det här landet. I början poserade barnen snällt men nu så här mot slutet av vistelsen verkar nyhetens behag ha gått ur och de skyggar som andra kändisar när paparrazzi dyker upp och visar mest irritiation när ordet kawaii hörs från fnittrande flickor i alla åldrar.