Visar inlägg med etikett nöjesfält. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nöjesfält. Visa alla inlägg
lördag, juni 12, 2010
torsdag, maj 13, 2010
Hello Kitty
I Ueno-koen finns en liten nöjespark för barn. Och naturligtvis är Kitty där. Lika söt som vanligt.
fredag, augusti 07, 2009
Yubari
Jag gick på den lokala pizzerian. De blev stressade när det kom en kund. De var nervösa och daltade med mig. "Var kommer du ifrån? Jobbar du här?" "Sverige. Nej, jag jobbar i Tokyo." "Oh, Sverige. Är du på jobb på Hokkaido?" "Nej, jag jobbar i Tokyo." "Hur kommer det sig att du är i Yubari?" "Jag läste om Yubari i en svensk tidning..." "Var det en filmtidning? Vad skrev de?" "Nej..."
Nej, min lilla vän, det var inte i en filmtidning...
"Nej, det var inte en filmtidning." "Vad skrev de? Vad skrev de i den svenska tidningen om Yubari?" "De skrev att det är väldigt stillsamt här..." "Oh. Jaha."
Hela staden är så sorglig. Museet, nöjesparken, melonslottet. Det är som den som bjudit alla sina klasskompisar på fest, och förberett allt: satt på sig sina finaste kläder och lagt fram mat och läsk - för att upptäcka att ingen ville komma.
Människorna i Yubari möter mig med skräckblandad förtjusning. Alla vill ge mig något: en penna, en glass, en kaka. Som om de vill säga "glöm oss inte, tala om för någon att vi är snälla, be dem komma hit".
Yubari var en gång ett, om inte blomstrande, så i alla fall välmående gruvsamhälle på Hokkaido i norra Japan med 120 000 innevånare. När gruvan lade ner drabbades staden av en identitetskris, men man beslöt sig för att omvandla staden till en turistmagnet. Man tog stora statliga lån och byggde ett museum över sin historia och en stor nöjespark kring stadens stoltheter: gruvan och melonerna. Ingen kom.
När jag gick ner mot det gamla nöjesfältet första gången så hörde jag plötsligt musik. Någon spelade den gamla inspelningen av Judy Garland sjungandes "Somewhere over the rainbow". Det kändes på samma gång passande och surrealistiskt.
Staden gick i konkurs. Alla som kunde flyttade därifrån. Nu bor där 12 000 människor och medelåldern är över 40.
Nöjesfältet är nedpackat och sålt, det som kunde flyttas, och resten står kvar och förfaller. Det gör husen inne i stan också. Sakta tar naturen tillbaka marken. När jag går upp för den gamla rodelbanan så står jag plötsligt för ett hjärtslag öga mot öga med en hjort, innan den flyr in i vegetationen.
Nej, min lilla vän, det var inte i en filmtidning...
"Nej, det var inte en filmtidning." "Vad skrev de? Vad skrev de i den svenska tidningen om Yubari?" "De skrev att det är väldigt stillsamt här..." "Oh. Jaha."
Hela staden är så sorglig. Museet, nöjesparken, melonslottet. Det är som den som bjudit alla sina klasskompisar på fest, och förberett allt: satt på sig sina finaste kläder och lagt fram mat och läsk - för att upptäcka att ingen ville komma.
Människorna i Yubari möter mig med skräckblandad förtjusning. Alla vill ge mig något: en penna, en glass, en kaka. Som om de vill säga "glöm oss inte, tala om för någon att vi är snälla, be dem komma hit".
Yubari var en gång ett, om inte blomstrande, så i alla fall välmående gruvsamhälle på Hokkaido i norra Japan med 120 000 innevånare. När gruvan lade ner drabbades staden av en identitetskris, men man beslöt sig för att omvandla staden till en turistmagnet. Man tog stora statliga lån och byggde ett museum över sin historia och en stor nöjespark kring stadens stoltheter: gruvan och melonerna. Ingen kom.
När jag gick ner mot det gamla nöjesfältet första gången så hörde jag plötsligt musik. Någon spelade den gamla inspelningen av Judy Garland sjungandes "Somewhere over the rainbow". Det kändes på samma gång passande och surrealistiskt.
Staden gick i konkurs. Alla som kunde flyttade därifrån. Nu bor där 12 000 människor och medelåldern är över 40.
Nöjesfältet är nedpackat och sålt, det som kunde flyttas, och resten står kvar och förfaller. Det gör husen inne i stan också. Sakta tar naturen tillbaka marken. När jag går upp för den gamla rodelbanan så står jag plötsligt för ett hjärtslag öga mot öga med en hjort, innan den flyr in i vegetationen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
