Ikkyu desu

Idag - kendogradering. Upp i svinottan, in i en taxi, och gud vet nog inte vart jag tog vägen, men det var tio minuter med taxi dit och en halvtimme med tåg tillbaka.

Lite bilder. De allra minsta graderade till nanakyu, en grad som inte ens finns i Sverige, mig veterligen. Eftersom de bara behövde visa att de kunde gå ett steg i vardera riktningen och hugga med svärdsattrappen - och inte nödvändigtvis samtidigt - så blev bilderna ganska tråkiga, men de var väldigt söta.

Sen var det dags för rokyu, och det är den för närvarande lägsta graden som går att ta i Sverige. I Sverige brukar folk vara mellan 15 och 35, någonstans, när de föräras denna grad, men det är bara förutsatt att de inte hoppar över den och går direkt på gokyu. Här är de flesta eleverna under tio.

Men kote sitter där den ska!

Därefter lyckades jag få några få bilder på de som gick mot gokyu också. Här är en bild på shiai-geiko, graderingstävling, som är en del av examinationen mot gokyu. I Sverige vore det mycket farligt att göra något sådant, eftersom de som inte har tagit gokyu i allmänhet aldrig har provat en rustning.


Så var det dags sätta mig i seisa - på knä - och vänta på min tur. Det tog två timmar, och kändes ganska hemskt. Jag var nervös och kände mig liten och väldigt ensam. Jag var den ende som inte förstod språket, och gjorde mitt bästa för att följa de instruktioner jag fick ändå. Och mina fötter somnade naturligtvis relativt omgående. Efter första omgången, som bestod av kiri-kaesi - en serie hugg mot huvudet - och shiai-geiko - graderingstävling - så kom sensei, som jag i det här specifika fallet hellre översätter med "mästaren" än "tränaren", eftersom han är hachidan - och förklarade för mig, på japanska som jag förstod, att jag högg för lite mot huvudet. Men det gick bra ändå. Jag gick vidare till andra omgången och som pris fick jag betala 150 kronor till.

Andra omgången är kata, och det var inga problem, och jag har numera ikkyu. Damerna i min klubb tycker att jag ska ta shodan i maj.

Polisen i Trelleborg och den i Rosengård

För en vecka sedan blev en psykiskt sjuk man ihjälskjuten av polisen i Trelleborg under ett omhändertagande. I diskussionen efteråt har naturligtvis alla inblandade och alla andra också funderat på vad som kunde gjorts annorlunda och i vanlig ordning så blir delar av förslagen alldeles hårresande. Men det är en speciell del av förslagen som det här inlägget handlar om.

I går kom det fram att poliser i tjänst i Rosengård sitter och pratar om människorna omkring och säger "Nu är ni komna till fel kommun, blattajävlar", "Den lilla jävla apejävulen. Jag ska göra han steril om jag får tag i honom" och "Han ska ha så duktigt med stryk att han inte kan stå på benen". Att polisen i Sverige i allmänhet och i Skåne i synnerhet har stora problem med individer som inte bara uttrycker sig på det här sättet, utan, och det är naturligtvis värre, har en värdegrund och en människosyn som möjliggör den typen av uttalanden.

Men det stora problemet här är faktiskt inte den fruktansvärda rasismen som kommer fram i uttalandena. Det är samma nakna hat som många poliser också känner mot unga politiskt aktiva kvinnor, som de kallar "kommunistfittor".

Det stora problemet är hur poliserna ser på rättsutövande. Det som kommer fram i skymundan av den ögonstickande rasismen är att det finns poliser som anser sig ha rätt att döma till, och verkställa, kroppsbestraffning på plats. Det är något som många som blivit godtyckligt misshandlade av poliser länge misstänkt, men det har aldrig tidigare uttalats så tydligt från polisens håll.

Och det är därför som vi inte kan gå förslag som kommer i samband med den tragiska dödsskjutningen till mötes.

Det rör sig till exempel om förslaget om att ge polisen tillgång till elpistol. När Polisen får tillgång till nya så kallade "non-lethal weapons" - "icke dödliga vapen" - så får enskilda poliser tillgång till nya tortyrredskap som de kan använda för att på fältet misshandla människor med åsikter som inte överensstämmer med deras egna, eller människor med en hudfärg som misshagar dem.

Det är faktiskt så enkelt: innan polisen kan få några ytterligare befogenheter så måste det kunna garanteras att det inte finns några enskilda poliser som vill använda sin polisroll för att utmäta godtyckliga straff på medborgarna. Det borde inte ens vara mycket begärt.

Promenad i Hiroo

Igår sprang jag för första gången på länge och gav mig då på att springa till Mori Tower i Roppongi. På vägen passerar man då Hiroo och idag beslöt jag för att promenera dit och ta lite bilder. Hiroo har ett par små shoppinggator, men också ett system av vackra och spännande gränder.
Det finns ett exklusivt köpcenter med en vansinnigt exklusiv matvaruaffär. Se här: ett äpple.I Hiroo finns också en vacker park, och jag passade på att fotografera de första körsbärsblommorna.Hana desu.

Super Deluxe

Jag var på Super-Deluxe häromkvällen, där PUMA, Lasse Marhaug, Jim O'Rourke och Merzbow spelade. Merzbow är en superstjärna i noise-kretsar som drar en publik av jazzspisare, konstvetare och kulturkännare. En man arbetade hårt på att se ut som Che Guevara - och lyckades uppenbarligen bra nog för att jag skulle känna igen honom.

Musiken presenterades i två set. Först Marhaug, O'Rourke och Merzbow tillsammans. De bygger ett ljudlandskap som de guidar varandra och publiken genom och det är vackert och spännande, även om öronproppar är ett absolut måste.
Merzbow är ju otvivelaktigt - förutom konstnär, visionär och extremt produktiv musiker - en vansinnigt snygg karl.

PUMA, å sin sida, gjorde ett energiskt och koncentrerat set. Det är betydligt mer rythmiskt, vilket inte behöver säga så mycket efter den föregående trions abstrakta ljudlandskap, men det är också nyfiket, explorativt och känsligt i sin energi, snarare än aggressivt.PUMAs gitarrist verkade mycket nöjd med spelningen.

Nattfoto i Shibuya

Jag blev lite inspirerad av en artikel om foto med lång exponeringstid, och tänkte att övergångstället i Shibuya kanske kunde lämpa sig för ett sådant experiment. Det man förlorar i bländaröppning tar man igen i slutartid, som man säger.
Det ser nästan lite läskigt ut, såhär 28 sekunder senare, men det är inte Zombies och de anfaller inte bilen. Det ser bara ut så.

Vidare på samma ämne

Homoäktenskap är ett sovjetiskt experiment, skriver Johannes Forsblom, precis som om det vore något dåligt.

KD har inte läst Gömda

Hur kan debatten om samkönade äktenskap pågå samtidigt som debatten om Gömda, och varför är det så få som gör kopplingen?

KD samlar sig och slår vakt om äktenskapet som garanten för en trygg kärnfamiljsuppfostran av alla barn, och hävdar, jo faktiskt, att det bara är inom äktenskapet som barn kan bli till, och att varje sorts uppväxt utanför äktenskapet med exakt en man och exakt en kvinna som föräldrar per definition måste vara inte bara sämre, utan så dåligt att det måste anses bryta mot FNs barnkonvention. Till exempel på newsmill.

Det är ett makalöst öppet hån mot de samkönade par som har barn och som tar väl hand om den och kämpar för att ge dem en trygg uppväxt trots att KD och andra högerextrema krafter försöker göra livet surt för dem. Det är ett än större hån mot de barnen som får en trygg uppväxt i samkönade relationer.

Men dessa hån bleknar mot det flagranta svek detta är mot de barn som växt upp i heterosexuella kärnfamiljer och inte funnit den miljön ett under av trygghet. Jag hade skrivit en lista med exempel på saker som barn utsätts för inom familjen, mitt i KDs heterosexuella kärnfamiljsidyll, men jag raderade den. Jag behöver inte skriva det på någons näsa. Och så var vi tillbaka på Gömda.

Gömda handlar, när lögnerna och rasismen är bortskalade, fortfarande om det råa och skoningslösa våldet som den heterosexuella tvåsamma relationen visat sig vara en utomordentlig grogrund för.

Den statistiskt sett farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på är det hem hon delar med en man. I slutändan är det det som KD slår vakt om.

Sammanfattning

Jag ska inte klaga. Jag har hört hur det är i Lund, med regn och slask och natt dygnet runt, halka och dimma och kyla. Så är det inte här. Låt mig berätta hur det är här.

Förra veckan gick jag kurs. Kursinnehållet var tänkt att täcka två dagar, men vi gick kursen i fyra dagar, för att tolkarna skulle hinna med att tolka innehållet från Japanska till Engelska. Tolkarna var tappra och duktiga, men de är inte programmerare och känner inte till relationerna mellan klasser, objekt och instanser, och det hela blev stundom tämligen förvirrande. Taget i beräkningen även att kursen i sig och i originaltappning var långsam och innehållslös så hade jag och mina olyckskamrater fyra dagar infernalisk leda.

Det faktum att ens tid ägnas på heltid åt att gå kurs påverkar inte på något sätt förväntningarna på resultatet av ens ordinarie arbete. Därför gäller det att försöka vakna till framåt kvällen så att det vanliga arbetet kan utföras framåt natten.

Sedan dess har jag varit ganska trött.

Utetemperatur 6 grader, innetemperatur på jobbet 27 grader, innetemperatur hemma 14 grader.

Harajuku-skyltar

I Harajuku finns en ganska liten och trång gata som är alla götters modemecka. Här finns svarta kläder i alla tänkbara former, men dessutom kawaii lolitautstyrslar designade för att göra Alice, hon som ramlade ner i Underlandet, grön av avund - och allt däremellan. Vill du klä ut dig till X, där X noterar vilket populärkulturell karaktär och/eller personlighet som helst? Allt du behöver finns i Harajuku.

Det gäller lite särskilda regler för den här gatan, dock:
Ja. Inget snatteri, alltså. Innebär det att snatteri är lagligt på andra ställen? Ingen nedskräpning, det verkar väl också ganska rimligt. Sen får man inte titta heller, men det verkar folk inte bry sig så mycket om, och tur är väl det, för det är rätt mycket folk i rörelse och det skulle nog bli märkligt om alla blundade. Ja, och så inget smorkande då.

På WEGO, en av affärerna här, som jag frekventerat på sistone, hittade jag den här skylten:
Jag tror att jag kommit fram till vad det ska betyda, men det är tusan i det inte helt enkelt.

Religion

Samarbete med TMP.Typiskt Japanskt. Traditionella och gamla religiösa symboler och djupt i bakgrunden hyperfuturism.Såhär ser det ut inne i templen. Man kan köpa karma för pengar som kastas i lådorna.

めいじじんぐ　です。

Kamakura

Jag hade egentligen tänkt åka till Nikko i helgen, men valde tillslut Kamakura istället eftersom det är närmare och lättare att ta sig till. Eftersom jag frös så förbenat och eftersom jag tänkte vara ute hela dagen så tog jag på mig ordentligt med underställ och ylletröjor.

Väl där visade det sig att det faktiskt var varmt. Så varmt att folk surfade - visserligen i våtdräkt, men de låg i i timmar. Och det behövdes, för vågorna var kassa. Vid något enstaka tillfälle var det någon som lyckades fånga en våg. Då kunde det se ut såhär.Upp mot Kita-Kamakura ligger en ö en bit ut i vattnet. Den tecknade sig bra mot bergen i bakgrunden, speciellt såhär i dimman.Någon hade fått för sig att plocka något i tången. Färgerna blev vackra.Någon annan hade gått vilse ut på de svarta stenarna.

どようび　かまくらに　いきました。かけい　です。

Tastes like ass

Att det i godis ofta finns gelatin och att gelatin tillverkas av hud, klövar, hovar och ben på djur vet de flesta vegetarianer, om än inte alla.

Som tur är kan man i Japan även om man är vegetarian få del av smaken, till exempel med den här produkten med åsnehudsgelatinsmak.Mums!

Handskar

Jag hittade ett par läskigt snygga handskar i Harajuku häromdagen. Konstläder i handflatan, limbehandlad fuskpäls på utsidan. Väldigt ändamålsenliga, och känns väldigt Sabretooth, på något sätt...

Vad är sanningen om Liza Marklund?

Jag följer med numera ganska loj fascination debatten om Gömda och Liza Marklund å ena sidan och Mia - Sanningen om Gömda och Monica Antonsson å den andra.

Gömda handlar om en kvinna som kallas Mia och är hennes historia om hur hon blev misshandlad och förföljd av en man som hon haft ett förhållande med, han kallas i boken "mannen med de svarta ögonen", och om hur hon tillsammans med sin nye man, "Anders från Norrland", tvingades fly först från staden de bodde i, och så småningom även från Sverige. Den har marknadsförts med undertiteln "en sann historia".

Mia - Sanningen om gömda är ett granskande reportage om Gömda som blottlägger flera fel i historien som berättas. Nyckelelement i berättelsen utelämnas, annat är överdrivet till oigenkännlighet, och ytterligare annat verkar mer eller mindre påhittat.

Liza Marklund har hela tiden varit tydlig med att de inblandades bakgrunder har förändrats för att säkra dem anonymitet, men i övrigt menat att Gömda är just "en sann historia". Tills nu. Nu säger hon att om undertiteln "en sann historia" har fått folk att tro att det var en sann historia så var det absolut inte avsiktligt och det är hon i så fall ledsen för. Mer eller mindre.

Vem, om någon, som har ljugit i vilket sammanhang och av vilken anledning kan naturligtvis vara en intressant fråga för den som är inblandad i affären, men knappast för någon utomstående. Det framkommer dock i debatten ett par mycket intressanta poänger som jag tycker har belysts för lite.

Liza Marklund menar att boken är skriven som en del av ett politiskt projekt, i syfte att belysa det fruktansvärda våld mot kvinnor som förekommer mitt ibland oss och som det allt för sällan pratas om. Hon menar att hon inte kunde driva denna fråga på ett tillfredställande sätt som tidningsjournalist, och istället valde att skriva böcker.

Jag förstår henne, och jag håller med henne. Det våld som kvinnor utsätts för av män som de har nära relationer med är fruktansvärt och avskyvärt. Det är ett statistiskt faktum att den farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på är i hennes hem som hon delar med en man. Det är ett demokratiproblem som borde få folk att gå ur huse för att demonstrera på gatorna tills det finns en lösning, men istället tigs det ihjäl.

Just därför är det desto viktigare att vara oklanderlig i sitt skrivande! När nu Liza Marklund blir ifrågasatt på det här sättet så är det inte bara hennes och Mias historia som blir ifrågasatt, utan i förlängningen hela problemet. De som försöker förringa mäns våld mot kvinnor genom att hävda att det är skrönor och påhitt har fått vatten på sin kvarn och ett lysande exempel.

Men det är ännu mer unket. Det visar sig att "mannen med de svarta ögonen" har fått behålla sin etnicitet som arab, medan Mias nya man, som är chilenare, har fått byta och för Liza Marklunds penna blivit "Anders från Norrland". Dessutom visar det sig att Liza Marklund har en litterär agent som är dömd för just att ha misshandlat en kvinna han har haft en relation med, och att hon vet om det, och menar att han sonat sitt brott.

Vad är det som gör att den onde får fortsätta vara utlänning, medan den gode blir förvandlad till norrlänning? Vad är det som gör att Liza Marklund kan förlåta sin svenske agents misshandel, men inte menar att den utländske förövaren i hennes bok förtjänar förlåtelse?

Vad är det som driver Liza Marklund? Vilket är hennes politiska projekt - egentligen?

Pyjamas

Eftersom kulturen jag lever i, oavsett hur högtstående den är i många andra sammanhang, ännu inte lyckats uppfinna konceptet isolering har jag istället tvingats hänfalla åt desperata och drastiska metoder och skaffat en pyjamas. Välunderrättade läsare kanske kan rätta mig om jag har fel, men jag tror inte att jag har haft en pyjamas sedan lågstadiet.

Jag vill inte påstå att pyjamas är en bra uppfinning. Den har för mig flera uppenbara nackdelar förutom att jag tycker om att sova svalt, men till och med jag har mina begränsningar och det är ganska mycket värt dels att slippa gnugga sina armar och ben tills de får färg och går att röra på nog för att gnugga färg och liv i varandra och dels att, när tillräckligt många armar och ben går att röra på för att jag ska kunna flytta på täcket, slippa lida risk för akut hypotermi.

Det är inte mer än 13 grader i lägenheten när jag vaknar på morgonen.

Metalchicks

Jag var på konsert häromkvällen. Egentligen gick vi för att se ett helt annat band, men det visade sig när vi kom dit att det bandet inte spelade förrän klockan 3:30, och jag var fortfarande för jetlaggad för att orka stanna uppe så sent.De flesta andra banden som spelade var riktigt dåliga liveakter, utom Metalchiks, som var riktigt bra. När de var som bäst blev jag nyfiken på hur det skulle låta om Trent Reznor och Björk skulle samarbeta.

Fördelarna med att piratkopiera

Jag har några erkännanden att göra. För flera år sedan laddade jag hem praktiskt taget all film jag såg. Att jag ägnade mig åt detta olagliga beteende hade främst två orsaker: för det första hade jag ingen DVD-spelare, och för det andra såldes inte de filmer jag ville se på den marknad jag befann mig. Båda dessa belägenheter har sedan dess åtgärdats, och sedan många år köper jag nästan all film jag konsumerar, det vill säga den jag inte hyr. Detta tänker jag nu omgående sluta med igen, och jag ska berätta varför.

När jag sätter i en skiva jag köpt i min spelare så inleds den numera alltid med en obligatorisk film på flera minuter där jag bland annat får veta att det är samma sak att ladda hem en film som att stjäla en handväska från en gammal dam. Jag har flera bekymmer med den filmen. Det är svårt att finna ord för hur urbota dum man måste vara för att försöka hävda en sådan parallell. Det är en dålig film. Men framför allt har jag inte bett om att få se den. Faktum är att jag har bett om att INTE få se den. Jag HAR ju betalat för den jävla filmen jag vill se. Den som - olagligt - laddar hem film istället slipper se den lilla förfilmen. Dem kommer inte filmindustrin åt att skälla på, så de finner det för gott att skälla på mig - som faktiskt köper och betalar för deras produkter - istället.

Nå, nu är jag inte sådan att jag betalar för att bli utskälld när jag gör rätt för mig och hädanefter laddar jag helt enkelt hem film.

Steve Ballmers såsfantasier

Microsofts motsvarighet till iPod, som nästan ingen i Sverige har hört talas om, eftersom den har ett namn som är praktiskt taget osäljbart eftersom det får oss att tänka på julkalendern från 1991, heter Zune. I vanlig ordning vad gäller Apple mot MS så är Zune, jämfört med iPod, en mer kapabel och mindre användbar produkt.

Zune har bland annat trådlöst nätverk, vilket gör att man kan flytta saker mellan olika Zune-enheter under vissa begränsade förutsättningar som i praktiken gör att du bara kan skicka bilder du själv har tagit. Det hade ju varit ett trevligt sätt att använda saken, om det inte, återigen, hade varit för namnet. MS har valt att kalla den här teknologin "squirting", "sprutning". Jag menar - oavsett vilka referensramar man har så blir det bara äckligt.
Den som efter detta inte har fått nog av sliskiga referenser från MS, vars CEO Steve Ballmer verkligen personifierar sinnebilden av "ful gubbe" kan sedan njuta av samme Ballmers citat från nyss på CES, när han skyter om Windows, klippt från engadget, min översättning:

"PCs enabled the best apps to work together, more choices in hardware, and Windows helps it work all together. The special sauce of Windows..."

"PCn har låtit de bästa applikationerna arbeta tillsammans, ger fler alternativ bland hårdvara och Windows får alltihopa att fungera tillsammans. Windows speciella sås..."

örk, kletiga gubbe, ta din "speciella sås" och försvinn! Jag föredrar äpplen.

Gaza

För att vara välkommen på kvällens fest var man tvungen att ha en huvudbonad. Jag tog tillfället i akt för att visa min solidaritet med det palestinska folket, i synnerhet på Gazaremsan.

Tyvärr trodde alla att jag ville föreställa en terrorist...

På't igen

Jag är tillbaka på kontoret. Jag kom redan igår, men eftersom jag inte lyckades sova på planet så hade jag varit vaken i nästan ett dygn när vi hade stormöte. Tyvärr var stolarna inte bekväma nog att sova i. Det hindrade mig däremot naturligtvis inte från att somna flera gånger.

Det har varit oändligt skönt att vara hemma. Jag har inte hunnit träffa mer än en bråkdel av dem jag hade velat, men jag har haft det fantastiskt bra och om det någonsin fanns en tvekan om var jag bor, var jag hör hemma och var "hemma" är så är den sortens tvivel borta nu.

Samtidigt så känna det spännande att vara här igen. Jag är inte alls så irriterad, ännu, peppar, på dessa människornas underliga sedvänjor, och jag känner ett större existensberättigande här nu än jag gjorde när jag åkte.

Jag har hårt jobb framför mig nu, men det känns spännande och roligt.

God Jul

Jag brukar försöka välja ett nytt ledmotiv till julen varje år. För två år sedan var det "Fairytale of New York". Förra året minns jag inte vilken vi hade. I år får det bli Lille Trumslagarpojken, speciellt i den här inspelningen från -77 med inga mindre än David Bowie och Bing Crosby.
Sången har också spelats in -81 av Boney M och -55 av Trapp Familiy Singers. Ja. Det är alltså dem som Julie Andrews & C:o gör spektakel av - och vilket underbart spektakel sen! - i Sound of Music.

Vilket får mig att tänka på att jag hörde Mark Levengood berätta om att han träffat Maria Franziska von Trapp, som i musikalen kallas Liesl, och frågat henne vad hon tyckte som Sound of Music. Den vid det här laget ganska ålderstigna fröken von Trapp svarade, något kyligt, som om hon hade hört frågan förut, att, jo, den var väl ganska bra och riktig i det hela, och att den stora skillnaden var att "vi ju aldrig tyckte om vår styvmor".

Sug på den, Julie Andrews! Sen kan du komma där med dina kattungemorrhår och daggvåta rosenblad!

God Jul!

Regnbågsbron

Mellan Odaiba och Tokyo går regnbågsbron. På dagen är den inte mycket att hänga i en gran, precis som resten av Tokyo, men precis som resten av Tokyo sätter den på sig finkläder på natten.
Ja, så, då tycker man uppenbarligen att den är något att hänga i en gran, och nu kommer ni inte att tro mig, eftersom jag inte har bildbevis, men - jo - det finns julgransprydnader i form av regnbågsbron.

Hyfsskylt

Vitsigt...

Bortplockad reklam

Nu vill jag inte väcka den björn som sover genom att skriva organisationsnamn som är sökbara, men jag har tidigare skrivit om hur jag fick reklam för högst tveksamma sammanslutningar.

Den reklamen blev naturligtvis desto frekventare när jag började skicka e-post till vänner och bekanta, och organisationer som kunde vara intresserade av att veta vilka Google samarbetar med. Sen upphörde den plötsligt.

Jag har försökt trigga den genom att läsa i mina brev och genom att söka i Googles söktjänst på begrepp som skulle kunna trigga just den typen av reklam, men resultatet är mer skrattretande än hårresande.
Jag har kontaktat Google, och frågat om det här är tillfälligheter eller om de ändrat inställning, men hittills har jag inte fått något svar. De kanske inte heller vill väcka björnar.

Hur som helst vill jag tacka för att jag slipper se det, och för att jag slipper migrera all min cloud computing från Google. Det hade varit vansinnigt arbetsamt. Tack Google. Nu är vi kompisar igen.

Tanuki i Asakusa

Uppdatering: Som en mer eller mindre anonym läsare påpekar så handlar det inte alls om bävrar, utan om tanuki. Jag är inte sämre än att jag kan rätta mig.

På den här shoppinggatan i Asakusa har man tydligen enats om att ha tanuki som maskotar. För att allt ska gå rätt till finns det två. Det är en kvinna:
Det syns att det är en kvinna eftersom hon har rosa hatt och tuttar. För att demonstrera att även killar kan så finns det även en manlig tanuki:
Man ser att det är en man på att han har en grön hatt och på att han släpar kulorna i marken!!!

WON'T SOMEONE PLEASE THINK OF THE CHILDREN?!?

Det visar sig dessutom att det finns en liten barnvisa - i bemärkelsen "visa som barn sjunger", snarare än "visa som sjungs för barn" - som går såhär:

Tan Tan Tanuki no kintama wa,
Kaze mo nai no ni,
Bura bura

Vilket kan översättas ungefär

Tan-tan-tanukis testiklar
det finns ingen vind men de
gung-gungar ändå

Vidare kan det vara intressant att notera att hon har en inköpslista och en påse med någonting i, kanske pengar, medan det väl har ansetts att han har en påse och det är alldeles tillräckligt, så han har fått en flaska istället.

Jag uppdaterar en gång till sedan jag hittade den här videon på en japansk ung man som sjunger sången.

Kendo

Pernilla är och hälsar på från Kyoto. Det gjorde att jag gick på kendon trots att jag inte är helt genki, och satt och tog bilder istället.
Jag förstår varför de säger att sportfoto är en hobby för de riktigt rika. Men kan man inte fånga ögonblicken så kan man ju försöka göra det lite mer abstrakt.

Tokyo Metropolitan Government Building

Tokyos egen regering, som är lite speciell eftersom Tokyo har en särställning som "metropolis", som alltså skiljer sig från de andra japanska administrationsformerna "stad" och "by", inhyses naturligtvis i ett lite speciellt hus, passande för uppgiften.
Det här huset hade kunnat komma från vilken science fiction-film som helst, eller legat i ett eller flera marvel-universum, eller helt enkelt i Gotham City.
Observera gärna att stadens vapen, ginkolövet, här har fått en design så att det snarare liknar något som rymt från Area 51.

Översättningskatastrof

Ylwa påpekade det uppenbara: "Kan du inte leta rätt på New York Times-artikeln?" Och det kan jag ju - det heter ju inte World Wide Web för intet.

NYT-artikeln finns här. Det ledde alltså till denna DN-artikel.

Jag vill rikta en ursäkt till NYT, Dina och hennes konstisthorialärare som jag misstänkliggjorde igår. Felet är helt och hållet DNs och Sofia Olsson Djerfs.

I NYT står det The painting depicts a long-haired noblewoman knighting a young warrior with a sword.

Det blir i DN Målningen föreställer en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd.

En korrekt översättning vore mer lik Målningen föreställer en adelskvinna som dubbar en ung riddare med ett svärd.

Det är en viktig skillnad. Men inte lika stor som andra felaktigheter.

I NYT står det att Dina säger “I liked the painting because it shows a woman who is satisfied with a man.”

I DN blir det "Jag tycker mycket om målningen. Den visar en kvinna som likställs med en man."

Vilket är bedrövligt fel, och inte alls vad hon säger, som snarare är något i stil med "Jag tycker om målningen, därför att den visar en kvinna som är nöjd med och accepterar en man."

Och det är en vansinnig skillnad, och i DN blir citatet, som har långtgående och intressanta konnotationer, fullkomligt förstört och förvanskat.

Andra delar av artikeln är rena påhitt, på gränsen till lögner. Artikeln avslutas med Bandmedlemmarna i Accolade klamrar sig i alla fall fast vid tanken på att de om tio år kan stå på en scen och framföra sina låtar inför en stor jublande publik. - något som inte alls har något stöd i NYT-artikeln, som ger en helt annan bild av bandets framtidsdrömmar.

Det här är den nivå som Sveriges mest spridda nyhetstidning driver sin journalistik på. Det är skamligt.

Slutsats: Om Rupert Murdoch hade ägt DN skulle han gråta. Om Rupert Murdoch hade ägt DN skulle jag också gråta.

Uppdatering: Jag hade tänkt släppa ämnet, men det får bli en repa till om Accolade och DN. Det är nämligen så att Sofia Olsson Djerf skrivit till Breki Tomasson att hon "kan intyga att det inte berodde på språksvårigheter, utan detta var deras förklaring till namnvalet." Asså...

Accolade och Rupert Murdoch

DN skriver om det Saudiska tjejbandet Accolade, och det är för all del lovvärt och intressant på många sätt, men det är en märklig artikel - det verkar vara en intervju, men i själva verket är det New York Times som gjort den, inte Sophia Olsson Djerf på DN. Vad som har skrivits av Olsson Djerf, vad som har skrivits av New York Times och vad som sägs av de intervjuade är mycket oklart. Vilket gör det blir komplicerat när det står

Bandet döptes till Accolade efter att gitarristen Dina, som studerar konstvetenskap, såg tavlan The Accolade av Edmund Blair Leighton. Målningen föreställer en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd.

Vänta nu. Det verkar konstigt, men eftersom bilden finns på wikipedia så kan vi ju titta:


Nej. Bilden föreställer inte alls en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd. Bilden föreställer precis vad som är att vänta - accolade, en dubbning, eller på svenska mer formellt en upphöjning. Så jag frågar mig: vem är det som fått allt om bakfoten? Olsson Djerf? New York Times? Dina? Dinas lärare? Det är av artikeln omöjligt att utläsa. Klart är dock att Olsson Djerf inte heller har gjort sin hemläxa. Vad finns det mer för fel i artikeln? Vad är amerikansk propaganda, svald av Olsson Djerf med hull och hår?

Jag lyssnar på föreläsningen Rupert Murdoch* höll i Australiensiska P1 om dagstidningens ständigt förutspådda död. Något av det mest intressanta han säger är, i min översättning, att

Jag tycker lika mycket om trycksvärta och papper som någon annan, men det vi gör handlar inte om att trycka ord på döda träd. Det handlar om att visa våra läsare god journalistik och gott omdöme. Det är sant att tryckta versioner av somliga tidningar kommer att förlora upplaga de kommande årtiondena, men om tidningar tillhandahåller läsarna nyheter de kan lita på så kommer vi att se en ökad cirkulation - på våra websidor, i våra RSS-strömmar, i specialiserade nyheter och annonser levererade med e-post och till mobiltelefoner.

Jag kan inte annat än tycka att det känns som han vet vad han pratar om. Och det är motsatsen till att, som DN och Olsson Djerf gör, publicera en översatt, halvfärdig artikel som det inte är gjort ens en grundläggande faktagranskning på.

Förövrigt låter Accolade inte helt tokigt. Rösten är trevlig men ljudbilden känns väl slipad för genren och det är överproducerat. Så överproducerat, faktiskt, att jag undrar om historien i DN överhuvudtaget är sann.


*Jag vill göra klart att jag tycker precis lika mycket om Murdoch som Jeanette Winterson, som lämnade sitt förlag** för att det köptes av "[the] self-confessed, born-again multi-millionaire".

**Nu ligger hon visst trots allt återigen på ett förlag som ägs av honom.

Ginzabarn

När jag var i Ginza häromdagen så fascinerades jag som vanligt över hur välklädda alla i det här landet är - speciellt, naturligtvis, i Ginza. Till och med barnen har alldeles fantastiskt fina kläder. Men det hindrar dem inte från att spexa med varann.

Kata

Den som tränat japansk kampsport känner till begreppet kata. Det innebär att utföra en serie rörelser på ett förutbestämt sätt. Det brukar översättas till till engelskans form, men det är ett stort och komplicerat begrepp, och att översätta det till svenska är svårt och det går säkert att diskutera länge och det skulle säkert vara en spännande diskussion, men jag lutar åt mönster.

Det är ett begrepp som sträcker sig utanför kampsporten träningsrörelser, dock. I kampsport talar man även om kata när man diskuterar hur man rör sig när man hälsar på varandra. Det gör att jag tycker att begreppet tangerar protokoll också.

I kendoklubben i Malmö tvättas golvet för hand inför varje träningspass. Man turas om att spänna en trasa mellan händerna och springa dubbelvikt över lokalen tills hela golvet är rent. När någon kom på ett bättre sätt att göra golvtvätten fick vi bassningar av vår tränare. "Det är kata", sa hon. Och hon har levt i Japan - hon vet vad hon talar om.

Här gör man saker enligt ett förutbestämt mönster. Om mönstret inte passar problemet så är det ju synd för problemet - det löses enligt mönstret i alla fall. Att påpeka att det finns andra sätt att lösa problemet som kan ha sina fördelar kan ibland mötas av tomma blickar - det har ingen betydelse. I bemärkelsen "det betyder ingenting". Det har ingen bäring och det finns ingen anledning att diskutera lösningsmodeller. Vi har ju redan en lösningsmodell.

Eller också har jag bara min berömda tremånaderskris i antågande.

Möbeldesign à la Cthulhu

Detalj av en pall.

Jag tror att jag behöver en pall.

Karaoke

Ikväll har jag varit och sjungit karaoke med mina kollegor för första gången. De envisades naturligtvis med att sjunga japanska sånger, men lyckades få med ledmotivet till Totoro. De sjöng flera sånger som de sa var "very erotic". Jag sjöng nins Closer, men det blev för mycket för dem, så jag fick be om ursäkt med Lou Reeds Perfect Day. Den gillade de bättre.

På slutet blev jag lite övermodig och försökte mig på Scissor Sisters Take your mama out. Den är svår.

Asakusa

Asakusa är ett tempelområde i närheten av Ueno i nordöstra Tokyo, dels har ett vackert tempel med en stor pagod, och dels har en enorm marknadsgata där man kan köpa allehanda krimskrams - till exempel julklappar till barnen därhemma.
Blickar man ut från huvudtemplet mot tempelgården ser man detta. Den renande rökelsens vita rök, tempelborten och folksamlingen. Hade bilden varit tagen för tusen år sedan hade inte mycket kunnat varit annorlunda.
Maiko, det vill säga blivande geisha, på promenad.
I brunnen tvättar man händerna och munnen innan man kliver in i templet.

Betraktelser från Japan - nu ännu närmare

Det är väl lika bra att erkänna - jag har köpt ett objektiv till. Jag hittade ett urgammalt Cosina 100mm f/3.5 Macro 1:2, och i och med att det var så gammalt var det löjligt billigt. Det har ingen autofokus, och det gör att varje bild som är skarp någonstans är jag extra stolt över.
Dethär gör ju att jag i fortsättningen kan förmedla ännu närmare betraktelser härifrån Japan.
Dessa bilder får ses som ett första försök under en promenad i Meguro. Det är mest privata krukväxter som folk har utanför sina hus.
Jag är hopplöst okunnig vad gäller flora i allmänhet, och om någon med större kunskaper vill lämna lite artbestämningar bland kommentarerna så är det naturligtvis varmt välkommet.

Måste jag bojkotta google?

Döm om min förvåning när jag idag på morgonen öppnar min gmail och möts av följande reklammeddelande från google:

"Obama föddes i Kenya? - Senaste nytt från Nationell Idag Nyheter utan skygglappar."

Jag vill göra klart att det inte var frågan om spam, utan meddelandet, jämte en webbadress, presenterades som en del av googles reklam, ovanför mina inkomna meddelanden. Länken går till Nationaldemokraternas hemsida och till deras tidning Nationell Idag.

Låt mig ge en liten bakgrund: Nationaldemokraterna är partiet som bildades genom utbrytning från Sverigedemokraterna år 2001. Anledningen till schismen var "oenighet i judefrågan". Sa jag att det var 2001? De har kopplingar till Info-14, en nynazistisk tidning där 14 hänivsar till "de fjorton orden", som jag inte tänker upprepa här, och samarbetar genom organisationen Salemfonden med Nordiska Förbundet och Blood and Honour Scandinavia. De frekventerar den nynazistiska demonstationen Salemmarchen.

Detta är organisationen som nu svenska google väljer att annonssammarbeta med.

Jag har, trots vissa svårigheter, mailat google, och förklarat att jag inte tänker bidra till en verksamhet som hjälper till att sprida nynazistiska lögner, och att jag kommer att sluta att använda alla googles tjänster om de inte ser över sina annonsavtal, och jag hoppas verkligen att detta är ett misstag och att jag kommer att få ett vettigt svar.

Jag har under de senaste åren kommit ganska långt in i googles användarsfär - så långt att en övervägande andel av de applikationer och tjänster jag utnyttjar på nätet är googles: e-post, dokumentredigering, kalkylark, bloggning, rss- och nyhetsläsning, bildlagring. Jag har varit medveten om att jag investerat mitt användande ganska hårt i google, men jag har känt mig trygg i att googles affärsidé och slogan är "Don't be evil".

Jag vet inte hur väl det rimmar med att samarbeta med nynazister.