tisdag, mars 31, 2009

Electric Town

Under själva spåret till tåget till Akihabara ligger Akihabara Electric Town. Electric Town är som en blandning mellan Elfa och Kiviks marknad. Har den ett batteri så kan du köpa den här.

Ficklampor, kameror, larm, videobandspelare, klockor, allt finns här.

Men också styck-saker elektronik, fickknivar och ett och annat knogjärn.

Vid vissa skrymslen står det vakter. Vad som säljs där innanför kan jag bara spekulera i. Pornografi? Narkotika? Vapen? Det ena behöver förvisso inte utesluta det andra.

söndag, mars 29, 2009

Veckans fågel

Korp.

fredag, mars 27, 2009

Reklam

Det här tuggummit är uppenbarligen så fantastiskt att det känns som att örfilad av en jätte gjord av vatten att tugga det. Och har man samma böjelser som den här killen så är det kanske så underbart att bli örfilad som det ser ut.

Vad följande tuggummikille tycker om och har för böjelser kommer jag däremot inte att vidare utveckla.

Uppskjuten blomtitt

Det här är kanske något liknande vad som på utrikiska brukar kallas en "teaser trailer".

Temperaturen har sjunkit något den senaste veckan, och blommorna, som alla trodde skulle ha kommit nu, tvekar fortfarande i sina knoppar. Vi hade planerat ett hana-mi ikväll, men på grund av regn och frånvaro av blommor har det blivit uppskjutet till nästa vecka. Hana-mi betyder ordagrant blomtitt, och är, vad jag hittills förstått, ungefär en japansk motsvarighet till Valborgsmäss, fast snyggare och med mindre röklukt.

Och à propos det är prunusblommorna misstänkt lika de svenska majblommorna. Fast deras färgsättning är mer konsekvent år för år.

onsdag, mars 25, 2009

Hemresa

Vi åkte tillbaka till Sverige i måndags och resan började en aning olycksbådande med att en bana på Narita-flygplatsen var stängd pga flygolyckan tidigare på morgonen. Vilket ledde till att all incheckning stängde. Informationen var vänlig, förvirrande och motstridig -Japan i ett nötskal. Utan förvarning öppnade dock incheckningen och det blev bråttom, bråttom. Väl på planet hade barnen förstått vad som hänt och 3,5 åringen krävde att planet skulle krascha vid ankomst till Kastrup så att vi fick gå ut genom nödutgångarna. Detta sas allt annat än diskret. När maten dröjde längre än vad han kunde anse uthärdligt upphov han igen sin klara, höga stämma och sa att han skulle äta flygvärdinnan. "Får man det?" Som pedagogisk och moralisk moder var jag dessvärre tvungen att meddela att det fick man inte.

Några sista kawaii och klappar på blont hår hann vi med innan resan var helt över. En hel hög japanska skolflickor i uniform satt längre bak i planet och fnittrade varje gång någon av barnen gick förbi på väg till toaletten eller flygvärdinnornas godiskorg.

måndag, mars 23, 2009

Nativitetssvallvågor

Precis som Stina skrev igår så har barnen kompletterat sina japanskakunskaper. Sedan tidigare kunde de sjunga "Aruko. Aruko. Watashiwa genki." (ung "Kom, kom. Jag mår bra!") - ledmotivet till Min Granne Totoro. Nu kan de säga en massa olika saker, och har visat stort intresse för språket. Förutom "KAWAII desune" ("Är den inte SÖT?!?") så kan de säga "domo arigatoo" ("Tack så mycket."), "gokai desu" ("Femte våningen") och en massa annat smått och gott.

Dessutom är det min fasta övertygelse att de inverkat positivt på nativiteten här. Japans nativitet är inte världens lägsta - Hong Kong har lägre, Sverige ligger på 195:e plats av 224 - men det är påfallande många par som har tittat längtansfullt på killarnas blonda hjässor och busiga blå ögon, lutat sina huvud ihop och viskat lite, tittat varann i ögonen, och återgått till att stirra på dem.

I Harajuku häromdagen var det trångt, och ett par som gick bakom en av pojkarna diskuterade uppenbarligen det fantastiska blonda håret. Mannen sträckte ut handen för att känna på det, men fick en smäll av kvinnan, som tydligt menade att man faktiskt får skaffa egna om man ska pilla dem i håret.

lördag, mars 21, 2009

Kawaii

Efter en vecka i Tokyo har vi verkligen lärt oss ordet kawaii - söt. Vi hann knappt kliva av flygbussen (den vänliga flygplatslimousinen) förrän tonårsflickor kastade sig fram med sina mobilkameror och skrek kawaii allt de kunde och pekade på barnen. Treåringen och femåringen är blåögda och tillräckligt ljusa i håret för att gå som blonda i det här landet. I början poserade barnen snällt men nu så här mot slutet av vistelsen verkar nyhetens behag ha gått ur och de skyggar som andra kändisar när paparrazzi dyker upp och visar mest irritiation när ordet kawaii hörs från fnittrande flickor i alla åldrar.

fredag, mars 20, 2009

FlyMe

Jag har upptäckt hur man blir trevligt bemött på flyget, både på planet och på flygplatsen. Ja, alltså hur man blir vänligt tilltalad av kabinpersonalen visste jag sedan förut, man behöver bara betala tramsigt mycket pengar och resa business class men hur man får security-personalen att behandla en som något annat än som skit som blåst in från gatan hade jag ingen aning om tidigare. Nu har jag dock upptäckt ett sätt att få både största uppmärksamhet och hjärtlig vänlighet av kabinpesonalen och ett varmt leende, samt en hjälpande hand när man går igenom security och detta utan att bli helt ruinerad. -Man reser helt enkelt med små barn.

Det var idel leenden och presenter hela vägen från Kastrup till Narita. På måndag gör vi det igen, den omvända vägen. Vi hoppas på en ny uppsättning legoflygplan, rittavlor och sagoberättande flygvärdinnor.

torsdag, mars 19, 2009

onsdag, mars 18, 2009

Family matters

Familjen är här. Den som är fem år fascineras lätt av pompös arkitektur som gjord av och för femåringar, och finns det dessutom ett vattenfall eller femton så kan en andäktig tystnad under flera timmar infinna sig. Och det är något förunderligt i en femåring.

En treåring vars främsta intresse är hugg- och stickvapen, får också snabbt sitt lystmäte bland svärdsbutikerna. Tyvärr får treåringar i allmänhet inte provhugga med katana eller ens tanto, men en fashionabel dai-sho* av plast ("Made in China") är inhandlad och är aldrig längre bort än en armräckning, någonsin. Speciellt inte på natten.

Idag har vi varit och hälsat på Totoro och tittat på allt annat i Studio Ghiblis museum, som mest av allt liknar vad det skulle ha blivit om ett earthship hade krockat med Hogwarts. Återkommer med mer detaljerade rapporter.

*Dai-sho är en sammanskriving och förkortning daito och shoto, som betyder stort svärd och litet svärd, och är ett begrepp som beskriver svärdsparet samurajer hade. Det är dock något ålderdomligt, och när jag använde begreppet för att berätta för min japansklärare om vad vi hade köpt så gjorde hon stora ögon och menade att unga människor i japan idag vet inte vad det betyder.

onsdag, mars 11, 2009

Ginzapromenad med Exposure Fusion

Det här blir ett ganska tekniskt och nördigt inlägg, är jag rädd, men jag är så imponerad av den mjukvara jag upptäckt att jag måste få presentera den lite.

Bilderna som kom upp igår var så kallade HDR-bilder. HDR står för High Dynamic Range, och går ut på att man plockar russinen ur kakan från flera olika exponeringar av samma motiv, för att på det sättet kunna återskapa bästa möjliga detaljrikedom och exponering över hela bildplanet. Det som är överexponerat på en avbildning kan vara lagom på en annan, till exempel.

HDR är en teknik som är vansinnigt matematiskt komplicerad och filerna lagras i ett speciellt format, som sedan måste återtransformeras till en bild som går att använda i vanliga sammanhang. Både HDR-transformeringen och återtransformeringen är komplicerade matematiska laborationer och kan göras på många olika sätt, och i GUIt här finns bokstavligt hundra rattar för olika inställningar jag kan göra och vilken transform som ska användas, och det krävs betydligt mer kunskap än den jag har för att förstå hur det går till.

En enklare process, både att intuitivt förstå och rent beräkningsmässigt, kallas för Exposure Fusion. Det är en enstaka transform, som, vad jag förstår, helt enkelt går ut på att man undersöker en liten del av bilden i taget. Om den är nära helt vitt, det vill säga överexponerad, eller helt svart, det vill säga underexponerad, så räknas den mindre än om den ligger nära medelgrått, och på det sättet så vägs en bild ihop av delarna. Det går bokstavligt talat tiotals gånger fortare att transformera bilder på det sättet än med HDR.

Ett tydligt exempel är

Som kombineras till

Lite andra bilder, också från gårdagens promenad, och efterbehandlade på samma sätt.

I Hamamacho ligger detta, som antagligen är JRAs huvudkontor. JRA är inte ytterligare en fånig utbrytargrupp ur IRA, utan Japan Racing Association, eller det vi i Sverige kallar för V75 (eller heter det V65? Hästar som springer runt runt av oklar anledning och folk som satsar pengar på spektaklet av ännu mer obskyra anledningar). Ett hyfsat ståtligt skrytbygge, hur som helst.
En liten strandpromenad med gammeldags gatlyktor. Det ser romatiskt ut på bilden, men i verkligheten ligger det mitt i ett industriområde.
Även om det har börjat bli lite våraktigt och plommonen blommar, så är detta ändå det enda sättet de flesta träd blir gröna på, just nu.
Och så en bild på Tokyo Månorail.Fattar ni? Mån-o-rail. Asså, månen, då, och så spåret till monorailen, och, ja, asså...

tisdag, mars 10, 2009

Ginzapromenad med HDR

Jag gick till Ginza när jag slutat jobbet idag - jag behövde en promenad - och jag beslutade mig för att se om jag kunde ta lite bilder att experimentera med hemma.

Jag vill inte trötta någon med mer än att säga att det är tre olika exponeringar som sammanställts med HDR-mjukvara till det här resultatet. Jag ska se om jag kan hitta någon bättre och mindre självgod sådan mjukvara inom kort, och se om jag kan processa de andra bilderna jag tog också.
Sådär ja. 6 exponeringar. Inget vattenmärke. Läggdags för länge sedan.

måndag, mars 09, 2009

Kvinnor i tunnelbanan

Man kan syssla med både det ena och det andra i tunnelbanan. Försöka ta bilder utan att någon märker det, till exempel.

söndag, mars 08, 2009

Rökare på födelsedagsfest

Jag var på en fantastisk födelsedagsfest igår. Det blev en del bilder, men de passar bättre i något annat sammanhang än en blog, men en bild blev så häftig att jag blir tvungen att lägga den här ändå.

fredag, mars 06, 2009

Två nya figurer på Betraktelser från Japan

Att hålla reda på en blog är inte helt lätt. Även om den drivs i liten skala och är något sorts socialt hobbyprojekt som den här, så är det lätt att bli fascinerad av alla spännande verktyg som finns och all statistik som finns att tillgå.

En blog går att läsa på ett otal olika sätt, och att hålla reda på hur många som egentligen läser är inte alldeles elementärt. Jag har varje dag mellan 15 och 20 återkommande läsare på blogsidan, och runt 10 besökare som inte varit där(här) förut. Det finns 20 prenumerationer, men alla är inte människor. Om prenumeranterna klickar på inläggen kommer de till blogsidan och räknas förmodligen i allmänhet som återkommande besökare, men hur stor andel de utgör av de återkommande besökarna vet jag inte.

Enkelt uttryckt misstänker jag att jag känner i runda slängar två tredjedelar av mina läsare personligen. Det tycker jag är en trevlig tanke.

Med den följer dock inte så lite ansvar. Jag vill inte att någon känner sig tvingad att läsa min blog, och jag vill inte att det ska vara ett nödvändigt ont för någon, och jag förstår mycket väl att folk som känner mig inte vill skriva kommentarer om att min mamma tycker att jag är ointelligent eller att jag skriver tråkiga inlägg.

Enter Iiko-chan och Tsumaran-san. De låter dig, anonymt och snabbt som ögat, hinta mig om att något var extra bra eller roligt, eller om något var trist och ointressant.

( ^_^)-b
Iiko-chan skrattar och gör tummen upp, och är bra karma.

(-_- )ZzZ
Tsumaran-san har somnat av uttråkning.

De bor här under, och under varje inlägg. Kryssa i en, eller båda, om det passar, eller ingen alls. Är det någon mer specifik känsla du vill uttrycka kring ett inlägg så går det bra att kommentera. Det går också att göra anonymt.

torsdag, mars 05, 2009

Öl på japanska

Något så enkelt som att "gå ut och ta en öl" förvandlas i det här landet något som mest liknar ett nördigt sällskapsspel. Förutsättningarna är att öl dricks ur glas stora som kaffekoppar och serveras på sextiocentilitersflaskor. Reglerna för leken är att ingen någonsin får sitta med tomt glas, eller fylla på sitt eget. Lägg till det här de komplicerade regler som redan finns angående hierarkier som bygger på ålder, kön, arbetsplats, i förekommande fall grader, och genast har vi en situation där alla utom silverryggarna ägnar all sin tid och uppmärksamhet åt att hålla koll på alla andras glas och se till att det finns en flaska med innehåll inom räckhåll.

Roligt? Ja, möjligen en kvart. Som sällskapsspel betraktat blir det snabbt ganska enformigt, eftersom det enda sättet att vinna är att bli gammal. Ja, och byta kön då, om det behövs.

Läs gärna på Mati-sans blog som japansk frågesport.

tisdag, mars 03, 2009

Tandläkarkonversation

Det finns en brilliant tjänst på inter-nätet som låter en hitta läkare och vårdinrättningar för alla upptänkliga situationer, i närheten av en specifik station och med kunskaper i ett specifikt språk. Det är en vårdsökande gaikokujins våta dröm!

Jag kryssade i Tandläkare, nära Meguro, med kunskaper i engelska, och fick upp en lista på 14 kliniker som matchade dessa kriteria. I listan har de dessutom fått göra en självskattning på sina engelskakunskaper på en, vad jag förstår, tregradig skala: "a little", "daily conversation" och "fluent". "Brilliant", tänkte jag, och slog numret till den första som ansåg sig vara "fluent", och som dessutom ligger i samma hus som stationen jag pendlar från.

"Ohouka no denutaru ohisu degozaimasu." "Ohukas Dental Office."
"Moshimoshi. Andreas desu. Eigo wakarimasuka." "Hej. Jag heter Andreas. Förstår du Engelska?"
"Yes."
"Oh, great! My name is Andreas. I have a retainer on the back of my front teeth, and it has come loose o..."
"Etto..."
"Sorry?"
"Your name, please."
"Oh. Andreas."
"Ano..?"
"Um. Andoleasu."
"You want appointment?"
"Well, I wanted to know if you can help me, you see, I have got a re-tain-er."
"Yes...?"
"I used to have braces, but now I have got a re-tain-er on the back of my front teeth..."
"Maybe you call tomorrow?"
"Sorry?"
"You can call tomorrow. Speak to doctor."
"Um.. Ok, I'll do that. What time tomorrow?"
"Tomorrow. Maybe you call tomorrow."
"Um. Ok, fine, I'll call tomorrow. Thank you very much!"

Det svåra med självskattning av kunskaper är ju att det ligger i sakens natur att det är svårt att veta vad en inte vet. Kanske är det bättre att pinna dit, helt enkelt, med en fickspegel, och visa dem åbäket.

måndag, mars 02, 2009

Skyltdockor

Det är viktigt att skylta kläder i naturliga och vanliga poser.
Därför har man skyltdockor som visar upp byxor från den bästa sidan.

söndag, mars 01, 2009

Industrisafari igen

En ny industrisafari, den här gången i samarbete med TMP.Det ena är elutrustning alldeles i närheten av spåret. Tåget som susar förbi syns knappt, och i bakgrunden anas någon slags barrackbygge.Och så ett övergivet hörn på ett bygge, en mur som för länge sedan förlorat sitt ursprungliga syfte och nu mest används som stöd för skräptravarna och som minimal jordmån för en äventyrlig grön kvist.

Se Ylwas bilder här.