Svärd

Så har jag nu skaffat mig ett svärd. Jag pratade med min sensei för ett tag sedan om huruvida han kunde rekommendera en affär att köpa ett träningssvärd i och han såg knipslug ut och bad att få fundera. Så kom han för en vecka sedan och visade mig ett svärd, som han berättade var ett bra svärd, som han fått av sin far, men som han inte längre behövde, och frågade om jag ville köpa det.

Det ville jag. Det har inte det utseendet jag skulle ha valt om jag valt fritt, men det har tillhört min sensei, och det känns viktigare än hur det ser ut.

Träna kendo

Ibland får jag frågor om hur det är att träna kendo. Jag har försökt filma och ta bilder, men det är svårt att fånga essensen och spiritualismen i träningen på film. Därför blev jag mycket glad när jag hittade denna film som jag tycker fångar det bättre än vad jag lyckats med.

En egen sensei

Efter träningen tittade sensei på mig och sa, "Kommer du att komma hit regelbundet, eller bara ibland?" Jag visste inte riktigt var han ville komma och svarade att om det passar och jag får så kommer jag gärna varje vecka. Då log han och sa, "Bra. Då är jag din sensei nu, och du är min student."

Ikkyu desu

Idag - kendogradering. Upp i svinottan, in i en taxi, och gud vet nog inte vart jag tog vägen, men det var tio minuter med taxi dit och en halvtimme med tåg tillbaka.

Lite bilder. De allra minsta graderade till nanakyu, en grad som inte ens finns i Sverige, mig veterligen. Eftersom de bara behövde visa att de kunde gå ett steg i vardera riktningen och hugga med svärdsattrappen - och inte nödvändigtvis samtidigt - så blev bilderna ganska tråkiga, men de var väldigt söta.

Sen var det dags för rokyu, och det är den för närvarande lägsta graden som går att ta i Sverige. I Sverige brukar folk vara mellan 15 och 35, någonstans, när de föräras denna grad, men det är bara förutsatt att de inte hoppar över den och går direkt på gokyu. Här är de flesta eleverna under tio.

Men kote sitter där den ska!

Därefter lyckades jag få några få bilder på de som gick mot gokyu också. Här är en bild på shiai-geiko, graderingstävling, som är en del av examinationen mot gokyu. I Sverige vore det mycket farligt att göra något sådant, eftersom de som inte har tagit gokyu i allmänhet aldrig har provat en rustning.


Så var det dags sätta mig i seisa - på knä - och vänta på min tur. Det tog två timmar, och kändes ganska hemskt. Jag var nervös och kände mig liten och väldigt ensam. Jag var den ende som inte förstod språket, och gjorde mitt bästa för att följa de instruktioner jag fick ändå. Och mina fötter somnade naturligtvis relativt omgående. Efter första omgången, som bestod av kiri-kaesi - en serie hugg mot huvudet - och shiai-geiko - graderingstävling - så kom sensei, som jag i det här specifika fallet hellre översätter med "mästaren" än "tränaren", eftersom han är hachidan - och förklarade för mig, på japanska som jag förstod, att jag högg för lite mot huvudet. Men det gick bra ändå. Jag gick vidare till andra omgången och som pris fick jag betala 150 kronor till.

Andra omgången är kata, och det var inga problem, och jag har numera ikkyu. Damerna i min klubb tycker att jag ska ta shodan i maj.

Kendo

Pernilla är och hälsar på från Kyoto. Det gjorde att jag gick på kendon trots att jag inte är helt genki, och satt och tog bilder istället.
Jag förstår varför de säger att sportfoto är en hobby för de riktigt rika. Men kan man inte fånga ögonblicken så kan man ju försöka göra det lite mer abstrakt.

Kendo

Ja, så äntligen har jag kommit loss.

Jag hörde, från en kollega, talas om en liten dojo alldeles i närheten av där jag bor, där kollegans son tränat. "De pratar ingen engelska, men verkar trivas med att träna med svenskar", sa han ungefär. Så jag gick dit i går efter jobbet, på vinst och förlust, för att presentera mig och titta på träningen. Trodde jag.

Jag kom mycket riktigt dit. Jag presenterade mig för sensei och hans medhjälpare tog hand om mig. Han trollade fram en shinai från någonstans och visade mig hur den ska hållas. Jag härmade. De andra där, likväl som medhjälparen, tog på sig rustning, och medhjälparen kom tillbaka och visade mig suburi - stora svep med svärdsattrappen. Han tittade och frågade "you train kendo before?" "Hai. Nikkyu desu", svarade jag, och förtydligade "sueden no nikkyu desu". "Ja, jag har andra kyu - fast enligt svenska mått." Det gjorde honom väldigt glad. Så jag fick göra kiri-kaeshi - en traditionell uppvärmningsövning. Och sen fick jag fortsätta med övningar. Sen kom sensei och fortsatte berätta vilka övningar jag skulle göra, och tog mig snabbt upp till avancerade paradövningar, kote nuki men, men kaeshi do - utan rustning!

De var alla väldigt exalterade över att jag hade hittat dit och tyckte definitivt att jag skulle komma igen nästa vecka. Och att jag ska ta ikkyu i februari. Och det ämnar jag göra.