Fenn O'Berg

Christian Fennesz, Jim O'Rourke och Peter Rehberg spelade tillsammans på Super Deluxe ikväll. Det var elegant improviserad noise. Henjin-san noterade att "alla sitter och trummar på en äpple-låda nuförtiden".

Festivalmusik

Vad gäller musiken så öppnade vi starkt med Peaches. Peaches är, för dem som inte vet, stenhård, spelar bra modern rock och är feminist. Hon fick minsta scenen. Men den var i alla fall under tak. Peaches var i sitt esse, och det var så bra det bara blir. Och så bra det bara blev.

Oasis låter numera mest som ett Oasis-coverband. Franz Ferdinand låter som ett Oasis-coverband som blandat i lite eget material i repetoiren. Det gjorde alla de andra internationella banden också. De japanska banden lät som om Thomas Ledin och Lars Winnerbäck hade bestämt sig för att samarbeta. Allihop. Det svenska bandet spelade klezmer, och det var väl det enda som bröt av. De fick å andra sidan göra åtta spelningar, som om festivalledningen hade bestämt sig för att de nog skulle se till att festivaldeltagarna tröttnade på klezmer också, trots allt.

Vi hade i alla fall inte tur med musiken.

Trots vädret och detta var det en fantastisk helg. Det var otroligt vackra omgivningar uppe i bergen: branta sluttningar tätt bevuxna med träd, en vacker dal med en liten bäck och en otrolig utsikt. Maten var spännande. Ölet var gott. Sällskapet var det bästa tänkbara - trots att musiken och vädret sög ikapp så hade vi trevligt och roligt hela tiden och vi sov gott i Henjin-sans lyxtält. Dessutom kan jag tala om att det är en gudagåva att lerig, svettig blöt och trött kunna smyga in på ett onsen och sitta i en varm bassäng och tvaga sig grundligt en stund. Det gör verkligen hela skillnaden.

Sommarfirande

Jag har ju tidigare skrivit vad jag inte gjorde på midsommar, men jag har i villervallan glömt att beskriva vad jag gjorde, och det var nördigt nog att vara värt att berätta.

Jag bjöd hem Henning för att fira midsommar och sommarsolståndet med virtuell electro-music-festival på min balkong. Tyvärr ösregnade det, så vi fick sitta inomhus istället. Den började klockan 15 GMT - vilket blev klockan 0 på söndagen här. Jag var mest intresserad av att lyssna på eminenta Antimon och lyckades, som ett barn som vill se fyrverkerierna på nyårsafton, stanna uppe och se hur regnet avstannade och solen gick upp mitt i Antimons fantastiska set. Därefter somnade jag genast, som ovan nämnda barn.

Outhärdligt oljud

Jag var på Puddle of Lust igår - en multikonsthappening på Super Deluxe i Roppongi. Fotografi, videokonst, dans, musik och performance i vad som borde vara en underbar röra. Men det var det inte.

Jag har funderat mycket på vad jag borde skriva, och om jag borde skriva något. Anledningen till det är att en av de inblandade konstnärerna är en vän till mig.

Fotografierna var av två fotografer och på två temata: Light och Beauty. Light var ljusmålerier av Morgan Fisher. Många av dem avbildade vackra mönster, och ljusmåleri är en spännande teknik. Beauty av Pascal d'Aboyer var nakenstudier som var så pornografiska att jag tog illa upp - och jag är inte pryd. I sin egen kommentar av bilderna hade han skrivit att "Det är oftast kvinnor som säger att de uppskattar mina verk. Jag tänker mig att det ger legitimitet åt mitt arbete." Jag tänker att den som har svårt att legitimera sina nakenstudier kanske är fel ute från början.

Ricks videokonst och Dakeis butoh-dans var fantasieggande och bedövande vacker, men till en början något långsam och det är svårt att veta om det går över mitt huvud eller om det helt enkelt är mer yta än innehåll. Det här bättrar dock på sig väsentligt när Ryo börjar sjunga och spela på det fantastiska instrumentet koto. Hennes röst är suggestiv och spännande och harmonierna är precis lagom spretiga för att skapa en spänning mot Dakei som nu dansar på golvet och samtidigt dansar i en skog och i ett industrilandskap i Ricks videokonst som projiceras på scenens bakre vägg. Dynamiken mellan de fyra butohdansarna som är samma butohdansare och Ryos koto och röst är fantastisk, men det finns ytterligare ett element, och det är det som är problemet.

Samtidigt med Ryo har Erewhon kommit på scen, och han ägnar sig åt industrial noise. Tanken är lysande, Erewhon skulle kunna accentuera rythmerna och förstärka disharmonierna på ett fantastiskt sätt. Tyvärr är han gravt felmixad. För att höra Ryos röst så måste jag anstränga min hörsel, men i varannan, långsam, takt attackerar Erewhon sina metallskivor med sådan kraft att jag rycker till och det gör fysiskt ont i öronen. Jag försöker använda öronproppar, men kan då inte höra Ryo eller koton ordentligt. Jag försöker förutsäga Erewhons utbrott och hålla för öronen i rätt ögonblick, men det fungerar, naturligtvis, bara ibland.

Till slut inser jag att jag är så irriterad på att få mina öron misshandlade på det sättet, att jag inte längre kan njuta av verket - det enda jag tänker på är att försöka skydda min hörsel - och jag ger därför upp och går mitt i verket.

Det är synd, för jag tyckte om vad jag såg, och jag hade gärna velat höra mer av koton. Men jag är inte beredd att betala med min hörsel för det.

Metalchicks

Jag var på konsert häromkvällen. Egentligen gick vi för att se ett helt annat band, men det visade sig när vi kom dit att det bandet inte spelade förrän klockan 3:30, och jag var fortfarande för jetlaggad för att orka stanna uppe så sent.De flesta andra banden som spelade var riktigt dåliga liveakter, utom Metalchiks, som var riktigt bra. När de var som bäst blev jag nyfiken på hur det skulle låta om Trent Reznor och Björk skulle samarbeta.