Jordbävningar

Det var åtminstone tre jordbävningar under de två veckor som barnen och jag var i Tokyo den här gången (jag hoppas återkomma till vår vistelse vid senare tillfälle). Jag missade den jordbävning som skakade Skåne 2008 eftersom jag höll på att vakna och inte hade riktig koll på världen eller mig själv Därför har jag undrat hur man vet att det är just jordbävning (om inte huset rasar samman eller något annat lika dramatiskt händer) När golvet i lägenheten i Meguro börjarde skaka i sidled blev jag därför lite exalterad eftersom jag insåg att det var just jordbävning. Det var ytterligare en den dagen, fast då trodde jag att det var tvättmaskinen som centrifugerade. När vi var på flygplatsen för att åka hem var det en till. Den märkte jag inte...

Åter Japan - våga vägra vansinnig värmare

Efter en månad i Sverige, under vilken var och en i familjen har varit sjuk minst en gång och jag lyckats försumma samtliga mina vänner, har jag återvänt till Japan. I min lägenhet väntade en ny och jämförelsevis underbar bäddsoffa, övertagen från J&C, och en dygnshögsta temperatur, inomhus, på 13,5 grader. Eftersom min lägenhet saknar isolering och jag inte står ut med att köra ACn på värmeinställning ligger jag under fem filtar i mitt underställ. Den jobbigaste biten är att klä av sig naken i morgonens 12 grader för att kliva in i duschen.

Sommarfirande

Jag har ju tidigare skrivit vad jag inte gjorde på midsommar, men jag har i villervallan glömt att beskriva vad jag gjorde, och det var nördigt nog att vara värt att berätta.

Jag bjöd hem Henning för att fira midsommar och sommarsolståndet med virtuell electro-music-festival på min balkong. Tyvärr ösregnade det, så vi fick sitta inomhus istället. Den började klockan 15 GMT - vilket blev klockan 0 på söndagen här. Jag var mest intresserad av att lyssna på eminenta Antimon och lyckades, som ett barn som vill se fyrverkerierna på nyårsafton, stanna uppe och se hur regnet avstannade och solen gick upp mitt i Antimons fantastiska set. Därefter somnade jag genast, som ovan nämnda barn.

Raindrops keep falling on my head

Plommonregn, som sagt. Jag sitter i min lägenhet med fönstret öppet och njuter av svalkan. Regnet droppar utanför - det öser, fullkomligt vräker, ner. Det är ganska mysigt, tills jag lyssnar lite mer noggrant på droppandet... Det låter som...

Jag tittar ut på min balkong, som är murad, och jovisst: det är god väg mot simbassäng därute. Avrinningen har slammat igen, och vattnet samlas nu på min balkong, och står tio centimeter högt. Tio till, så rinner det in genom mitt fönster, alldeles oavsett om detta är öppet eller ej. Fhtagn!

Med uppkavlade byxben och oljerock vadar jag genom bassängen som är min balkong. Utemöblemanget har flutit iväg. Trotsande elementen kämpar jag mig fram emot min minimala piassavakvast, för att stödja mig mot den, genom vattnet, fram till brunnen, och däri peta och rafsa till det där uppstod en virvel av sådana mått att jag var rädd att Kraken eller självaste R'lyeh därur skulle uppstiga. Jag tröstade mig då med att jag bor i ett land där man förstår värdet av R'lyehs invånare och gör processen kort med dessa:

Till min förtröstan slurpade brunnen så småningom nöjt till, utan att varken Kraken eller någon annan uppenbarat sig, och jag kunde därefter, om inte torrskodd, så i alla fall med förhoppning att sedan jag kommit in så kunna förbli, återvända inomhus, och jag ska i fortsättningen regelbundet kontrollera min brunn innan jag lämnar hemmet under några längre perioder.

Plommonregn

Tidig sommar i Japan betyder plommonregn, och plommonregn i sin tur betyder inte bara att plommonen blir mogna och ramlar ner ur sina träd, utan snarare att det regnar, mer eller mindre oavbrutet, i en månad eller mer. Det har sina för- och nackdelar.

Medan Japan fortfarande var feodalt, och man sysslade med fältslag, så innebar det naturligtvis en respit för soldaterna och en taktisk paus för härförarna. Eftersom det är nästan omöjligt att förflytta en arme till fots när vägarna sköljs bort så gällde det helt enkelt att ha tagit bra positioner så sent som möjligt innan regnet kom, och gärna positioner som gjorde att man själv kunde röra sig innan fienden gjorde det när regnet var över.

Nu för tiden är de flesta vägarna i Japan asfalterade, och regnet vattnar mina blommor så att jag slipper, och svalkar luften som annars börjar bli kvävande varm.

Å andra sidan har vi alltså ett konstant lågtryck, och det har mitt huvud aldrig riktigt kommit överens med. Min ödmjuka teori är att min hjärna är så full av så stora tankar att den behöver ett visst tryck på utsidan för att hålla ihop ordentligt, och när trycket sjunker så sväller den som en tvättsvamp och det blir så glest mellan synapserna att den fullkomligt slutar fungera och ägnar sig åt att göra ont istället.

Det gör att jag går hem tidigt och bäddar ner mig med Frank Miller (eller, ja, alltså, något av hans verk) varje kväll och gör tappra försök att sova.

Safe, sane and consensual

Eller, ja jag vet inte: en vanlig bostad i Japan är fylld med förmaningar, varningsskyltar och uppmaningar om saker man ska låta bli. I lägenheten i Meguro, en etta på 38 kvm, finns 17 skyltar klistrade på allt från porttelefonen till toaletten. De innehåller en varning samt en förmaning om vad man inte ska göra med föremålet i fråga. Ibland är det en bild också.

På toalettlocket förstår jag av bilden att barn och demoniska kattor inte ska leka i toaletten.I badrummet ska man inte lägga sin cigarett, sin hamburgare eller tappa flaskor.
Och just det: skivan i köket håller inte för varma kastruller, knivar eller tappade grytlock.
Bara så man vet...

Pyjamas

Eftersom kulturen jag lever i, oavsett hur högtstående den är i många andra sammanhang, ännu inte lyckats uppfinna konceptet isolering har jag istället tvingats hänfalla åt desperata och drastiska metoder och skaffat en pyjamas. Välunderrättade läsare kanske kan rätta mig om jag har fel, men jag tror inte att jag har haft en pyjamas sedan lågstadiet.

Jag vill inte påstå att pyjamas är en bra uppfinning. Den har för mig flera uppenbara nackdelar förutom att jag tycker om att sova svalt, men till och med jag har mina begränsningar och det är ganska mycket värt dels att slippa gnugga sina armar och ben tills de får färg och går att röra på nog för att gnugga färg och liv i varandra och dels att, när tillräckligt många armar och ben går att röra på för att jag ska kunna flytta på täcket, slippa lida risk för akut hypotermi.

Det är inte mer än 13 grader i lägenheten när jag vaknar på morgonen.

Lägenheten

Att, som jag gjort tidigare, kalla min lägenhet "spartansk", är kanske lite övermaga. Den har en fantastisk balkong, den har varmvatten i kranen, något som ingalunda är en självklarhet i dethär landet, och i köket finns det en knapp som startar upptappningen av ett bad i badrummet. Jag har tvättmaskin och torktumlare och till och med en liten diskmaskin. Det är kanske tvärtom så att man borde kalla det en lyxlägenhet.

När jag kallar min lägenhet spartansk är det i sanningens namn mest inredningen jag syftar på. Den är något knapphändig. Jag har en säng och en stol - och det är allt.

Planlösningar

Som ett lite annorlunda inslag i arkitekturveckan, som ju mest handlar om exteriörer, vill jag sticka in med en planlösning.
Detta är alltså planlösningen på min lilla övernattningslägenhet i Tokyo. Den ligger i närheten av Meguros tågstation.

Meguro skrivs på japanska 目黒, eller bokhylla-bläckfisk som vi svenskar som ännu inte kan läsa kanji tenderar att utläsa det. 目 utläses egentligen "me" och betyder "öga" och 黒, "kuro", betyder svart.

Stranger in a strange land

Jo, det är ju så enkelt. Jag bor i en "servicelägenhet", ett rum i ett lägenhetshotell, som är runt 20 kvadratmeter, sägs det. Med dusch, bad och toalett, samt ett litet kök, innebär det att har man gått in så får man backa ut.

I dethär rummet finns en AC, naturligtvis, och den har jag antagligen lyckats köra lite väl hårt, för jag har en förkylning som verkar utomjordisk, men förmodligen på sin höjd är utomeuropeisk.

Jag har, precis som förra gången jag var här, tittat på ett tjog lägenheter, och denhär gången har jag lyckats hitta två som verkar mer intressanta än andra, och jag har berättat det för mäklarna. Det som är mest intressant är en etagelägenhet på 51 kvadrat i Shinagawa, ett stenkast från kontoret i ett sött område, och det andra är en taklägenhet i Meguro på 38 kvadrat med fin utsikt över en park. Jag hoppas på någon av dem. I vilket fall som helst vill jag ut från dethär stället snarast.

Vad hände?

För att svara på frågor jag har fått en gång för alla vill jag berätta lite mer om vad jag gjorde under min previsit i Japan. Mesta tiden gick åt att titta på lägenheter. Det var som bäst milt intressant. vi blev förevisade ett tjog praktiskt taget identiska lägenheter och jag ska inte pröva läsarens tålamod med bilder. Golven var identiska, toaletterna identiska, alla hade balkong och badrummen var så identiska att jag på allvar misstänker att man kan köpa dem på byggvaruhus och bara ställa in dem i lägenheter. Planlösningen skiljde sig något lägenheterna emellan, men inte så mycket att jag egentligen tyckte att det spelade särskilt stor roll. Den första lägenheten vi fick se var en trea och när jag försökte tala om att den var allför stor så blev mäklaren nervös och försökte hitta billigare lägenheter. Eftresom man inte säger vad man menar och eftersom det för den stackars mäklaren var helt osannolikt att jag skulle be om något mindre så tolkade han mig bäst han kunde. Jag fick lära mig att be om lägenheter högre upp - de är dyrare per kvadratmeter.

Detta, och en handfull möten med representanter från olika nivåer och team på det japanska kontoret, tog det mesta av min tid i Tokyo.

Sedan jag kommit tillbaka har jag blivit tipsad av Mz B om ett bostadsföretag som har en hel del tämligen alistiska lägenheter - kanske inte helt olika Västra Hamnen. S förbehåller sig rätten att känna sig väldigt skeptisk - jag för min del anser att om jag någon gång ska bo in en alistisk lägenhet så ska de vara under två år i Tokyo och därefter inte mer.