Vidare om nationalitet och identitet

Eminenta Rikets sal kommenterar, precis som Betraktelser från Japan nyss, också frågor om nationalitet, identitet och mellanöstern, men på detta mer lättsamma och fullkomligt brillianta sätt:

Go Nanna! Go Kringlan!

Nationalitet och representation

Ambassader. Att gå förbi ambassader är mycket spännande, och bara exteriören säger så otroligt mycket om landet som de representerar. Det finns små oansenliga hus, markerade med en flagga och en hieraldisk symbol, och det finns formidabla palats. Det finns de som har stridsvagnshinder på trottoiren utanför, och de som har polisvakt dygnet runt. Det finns också de som inte har någon bevakning alls.

Svenska ambassaden i Tokyo har ett klättervänligt metallstaket. USAs ambassad har egna tungt beväpnade vakter, hinder, poliser, agenter och vad du än kan önska dig. En bekant undrade försiktigt om USA inte kan ta sitt behov av säkerhet som en pik om att deras utrikespolitik kanske behöver förändras något.

Resande medborgare från USA känner också av det här, och jag har mött sådana som haft kanadensiska flaggan på sin väska, snarare än stjärnbaneret, för att USAs internationella rykte just nu är så dåligt och de inte vill bli förknippade med det.

Jag tycker inte att det är något som är konstigt. Det går naturligtvis att hävda att alla medborgare i USA inte står bakom dess officiella hållning, men det kan knappast anses kontroversiellt att medborgare i ett land i någon mån får stå till svars för politiken som förs i det landet, om inte annat som någon slags påtryckning genom ombud. En av anledningarna till att det inte kan anses vara kontroversiellt är att ett medborgarskap i sig inte är något kontroversiellt och något som det i allmänhet anses vara ganska lätt att förhålla sig till. Att säga "Jag är Svensk medborgare, men jag gillar varken stadsministern eller kungen, eller för den delen att vi ha militär närvaro i Afghanistan." är inget konstigt. Inte heller att säga motsvarande som medborgare i USA.

Problemet uppstår först om en stat säger sig inte bara representera alla sina medborgare utan dessutom en folkgrupp. Det gör att all kritik av statens politik blir en kritik mot folkgruppen. Men det gör också att det blir otroligt viktigt för staten att pressa folkgruppen att stå bakom politiken.

Det får absurda konsekvenser, som att Judith Butler får veta att hon hatar sig själv och att Neil Gaiman får reda på att han inte finns.

Och det gör att människor som är judar hela världen, inte minst i Malmö, sätts i en fullkomligt låst situation: antingen säger man inget, och antas då vara en representant för ett Israel som kapat ens identitet, eller också framför man en avvikande åsikt och blir då misstänkt som quisling eller självhatare.

Smaka på det. Kan någon med ickejudisk bakgrund någonsin ens utsättas för det, att av dem som anser sig värna om en enhet, bli utpekad och kallas självhatande medlem av samma enhet? Skulle det kunna hända med till exempel en "svensk"? Jo, men bara under en förutsättning, och det är att Sverigedemokraterna eller något ännu brunare skulle anses vara språkrör och sätta tonen.

Och med den insikten faller också masken, och Israel avslöjas som den brunaste staten sedan - ja, sedan när då?

Det är därför inte det minsta konstigt att, som Ilmar Reepalu, om det nu är det han gjort, jämföra sionism med antisemitism. Bägge är nämligen bara förvillande namn på rasism, bägge är i grunden lika bruna, och bägge har samma illaluktande ideologiska ursprung.

Men att kalla rasism för rasism, oavsett vilken etnisk identitet det är som särskiljs och varför, låter sig inte göras, inte antydas. Inte utan bestraffning från Corren, Centerpartiet, SvD, DN och Skånskan, för att nämna några.

Vad ska det offentliga göra - och vad bör man överlåta till huliganer

I debatten om huruvida alla landsting ska erbjuda omskärelse av små pojkar även om det inte finns något medicinskt skäl till detta är ett vanligt argument att om inte läkarna gör det på sjukhus så kommer diverse klåpare utan utbildning eller officiell omskärarlicens att göra det på köksbordet hemma. Det framförs till exempel i Expressen.

Med samma argument bör väl brandkåren i Malmö åka ut till Rosengård och tutta fyr på varenda soptunna de hittar - för om inte de gör det så gör någon annan det.

Debatten som helhet är en annan sak, men argumentet "om inte vi gör det så gör någon annan det" är ett dumt ickeargument som inte hör hemma i en intellektuellt hederlig debatt. Men vem försöker jag lura? Det finns kanske inte intellektuellt hederliga debatter.

Vad kan man förvänta sig av en 16-årig iranier?

På Magdalena Ribbings eminenta etikettfrågespalt utvecklar sig en enkel fråga, på förekommen anledning, om huruvida det verkligen är oartigt att på ett allmänt färdmedel resa sig och erbjuda sin plats åt någon annan, till ett veritabelt flam-krig om huruvida det överhuvudtaget finns 16-åriga iranier som är skrivkunniga. Det är underhållning när den är som bäst: rolig, aktuell, konfrontativ och djupt obehaglig.

Fördelarna med att piratkopiera

Jag har några erkännanden att göra. För flera år sedan laddade jag hem praktiskt taget all film jag såg. Att jag ägnade mig åt detta olagliga beteende hade främst två orsaker: för det första hade jag ingen DVD-spelare, och för det andra såldes inte de filmer jag ville se på den marknad jag befann mig. Båda dessa belägenheter har sedan dess åtgärdats, och sedan många år köper jag nästan all film jag konsumerar, det vill säga den jag inte hyr. Detta tänker jag nu omgående sluta med igen, och jag ska berätta varför.

När jag sätter i en skiva jag köpt i min spelare så inleds den numera alltid med en obligatorisk film på flera minuter där jag bland annat får veta att det är samma sak att ladda hem en film som att stjäla en handväska från en gammal dam. Jag har flera bekymmer med den filmen. Det är svårt att finna ord för hur urbota dum man måste vara för att försöka hävda en sådan parallell. Det är en dålig film. Men framför allt har jag inte bett om att få se den. Faktum är att jag har bett om att INTE få se den. Jag HAR ju betalat för den jävla filmen jag vill se. Den som - olagligt - laddar hem film istället slipper se den lilla förfilmen. Dem kommer inte filmindustrin åt att skälla på, så de finner det för gott att skälla på mig - som faktiskt köper och betalar för deras produkter - istället.

Nå, nu är jag inte sådan att jag betalar för att bli utskälld när jag gör rätt för mig och hädanefter laddar jag helt enkelt hem film.

Something completly different: Kalmargroda

Det stormar lite i min forna hemstad, och det är inte utan att det är rätt åt dem. Låt mig se om jag kan ge en sammanfattning.

I Kalmar har man, under buller och bång, och naturligtvis inte utan det bråk som ska till när man ska så mycket som snyta sig i det offentliga rummet i en stad som har så stor navel att den täcker horisonten för de allra flesta, byggt ett nytt konstmuseum som man är mäkta stolt över. Det ligger mycket vackert i stadsparken och man har förvisso rätt att vara stolt över att man äntligen fick tummen ur och gav konstmuseet fräscha lokaler. Det var inte en dag för tidigt - de gamla kändes ganska muggiga redan när jag gick på lågstadiet.

Men även stolthet måste känna sina gränser. När nu museets chef och curator har sammanställt en retroperspektiv utställning med konstnären Lars Vilks - då säger museets styrelse, med Kalmars Landshövding Sven Lindgren i spetsen, "nej". Och det må väl vara hänt, men smaka på motiveringen:

"I princip ska man inte lägga sig i men i det här sammanhanget med ett nytt konstmuseum som är väldigt uppmärksammat är det viktigt vilka utställningar man har. [...] [V]i är måna om att utställningarna ska hålla en konstnärlig hög kvalitet. Styrelsen ansåg att Vilks konstnärskap inte höll den konstnärliga höjd som passar museet."

Sug på den! Jag ska, för min del, inte sätta mig på några höga hästar. Jag har inte styrelsens erfarenhet - faktum är att många av styrelsens ledamöter är gamla nog att vara föräldrar till mig - men från min rudimentära och på många sätt bristande kulturella utbildning kan jag i alla fall åminna mig ett passande citat: "Stolthet går före undergång, och högmod går före fall".

Nu är ju förvisso inte Lars Vilks rätt människa att uttala sig på det här sättet om, och jag inbjuder var och en att tillsammans med mig luta sig tillbaka och se omdömet explodera i ansiktet på landshövdingen och dennes styrelsekollegor.

Och om jag får komma med en försiktig förhoppning och önskan, så skulle jag vilja att man nästa gång stoppar en föreläsning av Björn Ranelid med hänvisning till att hans författarskap inte håller en adekvat litterär kvalitet.

Läs för all del vidare
Östra Småland
Sveriges Radio
Sveriges Radio

och missa inte Lars Vilks eget inlägg i debatten på youtube.

À propos fildelning

Jag följer med skräckblandad förtjusning den nygamla fildelningsdebatten som verkar ha blossat upp igen i Sverige, tack vare IPRED. Jag läste debattartikeln i DN och jag häpnar över vilken pinsamt lag nivå anitpiratbyrån lyckas lägga argumenten, men ännu mer förfäras jag över vilka man fått att skriva på. Att Niklas Strömstedt inte förstår bättre är ju numer för alla pinsamt uppenbart, men Sauk, Wolff och Dahlgren - ni borde veta bättre!

Det är mycket möjligt att skivindustrin, och till och med artisterna, blir lidande av olagligt nedladdad musik, men att hävda att det innebär att det inte kan komma fler ABBA, Roxette eller Cardigans ur Sverige är långsökt. Ännu värre blir det när man hävdar samma sak vad gäller mjukvara - det är ett faktum att Sverige inte hade haft några utmärkta programmerare om de inte i unga år hade delat med sig till varandra av olagligt kopierade programmeringsverktyg som de inte hade den minsta möjlighet att betala för.

Många programvaruföretag här hittat alternativa affärsmodeller - det vet vi eftersom mycket programvara är gratis att använda. Många artister här också hittat nya vägar - det vet vi eftersom de publicerar sig fritt på nätet. Att gå domstolsvägen för att få folk att sluta fildela är dömt att misslyckas, helt enkelt för att tekniken utvecklas snabbare än lagarna.

Erbjud istället läsare, lyssnare, tittare och användare något de vill ha och betala för som inte går att lagra bättre i digital form! Det är faktiskt inte så svårt.

And now for something completly different: Smycke

Jag sprang på det här hängsmycket när jag gick vilse söder om Ueno. Det är vackert och subtilt redan från början, men avbildat såhär blir det nästan ännu bättre.

Skurkstater

Som ni säkert hört så har ju terroristländerna - Nordkorea, Iran, Pakistan och så vidare - lite oväntat fått sällskap av Island. Medan man kanske kan tycka att det är på tiden att det lilla rövarnästet blir sålunda omnämnt så kan man å andra sidan också tycka att det verkar föreligga en viss ändamålsglidning i Storbritanniens lagstiftning.

Å tredje sidan är kanske inte mer att vänta från en regering som sitter i en av världens mest bevakade städer. Och versatil lagstifting är ju varje sann polisstats adelsmärke.

Nå, allt det där är ju allmängods. Vad någon kanske hittills har missat är Islänningarnas svar på detta beteende från Airstrip One - förlåt - Storbritannien.

In totally unrelated news: The return of the flying crowbar

Någon stolle till amerikansk universitetsprofessor vill ägna de närmaste trettio åren till att lobba för att atomkraftsdrivna flygplan är nästa stora grej, och på det sättet se till att man kan börja producera dylika till 2050. Det är ju inte första gången någon kommer på att atomreaktorer kan flyga - och flyga fort - men av skäl som var uppenbara redan för 50-talets ändå ganska frisinnade forskare så lade man ner Project Pluto, och det framstår idag mer som ett absurdt skämt.

Men förutom att jag hoppas att någon talar om för nämnde professor att det är, och fortfarande 2050 kommer att vara, en dålig idé att fara omkring med atomreaktorer över tättbebyggt område, så hoppas jag att det finns mer intressanta sätt att förflytta sig 2050.

And now for something completely different

På bloggosfärens mest obskyra vägar nådde mig en underbar sida. Låt mig, mina kära läsare, utan att på något sätt ta åt mig någon ära, utan med en djup bugning, överläma er i Perrecys våld. Förstår du inte skämtet så är det helt ok - du kan njuta av musiken ändå.

Oh, vad jag saknar Moz. Jag måste koppla in min backuphårddisk.

And now for something completely different

Jägarförbundet vill bedriva jakt på varg. De anser att det finns "tillräckligt många" vargar, men det som är i särklass mest intressant är att jägarna tror att legal jakt ökar acceptansen för djuret - för när man får jaga så vill man vårda stammen. Det måste ju vara dagens historiska sanning: det finns inget som säger "jag respekterar dig" som en kula i pannan!