Ikkyu desu

Idag - kendogradering. Upp i svinottan, in i en taxi, och gud vet nog inte vart jag tog vägen, men det var tio minuter med taxi dit och en halvtimme med tåg tillbaka.

Lite bilder. De allra minsta graderade till nanakyu, en grad som inte ens finns i Sverige, mig veterligen. Eftersom de bara behövde visa att de kunde gå ett steg i vardera riktningen och hugga med svärdsattrappen - och inte nödvändigtvis samtidigt - så blev bilderna ganska tråkiga, men de var väldigt söta.

Sen var det dags för rokyu, och det är den för närvarande lägsta graden som går att ta i Sverige. I Sverige brukar folk vara mellan 15 och 35, någonstans, när de föräras denna grad, men det är bara förutsatt att de inte hoppar över den och går direkt på gokyu. Här är de flesta eleverna under tio.

Men kote sitter där den ska!

Därefter lyckades jag få några få bilder på de som gick mot gokyu också. Här är en bild på shiai-geiko, graderingstävling, som är en del av examinationen mot gokyu. I Sverige vore det mycket farligt att göra något sådant, eftersom de som inte har tagit gokyu i allmänhet aldrig har provat en rustning.


Så var det dags sätta mig i seisa - på knä - och vänta på min tur. Det tog två timmar, och kändes ganska hemskt. Jag var nervös och kände mig liten och väldigt ensam. Jag var den ende som inte förstod språket, och gjorde mitt bästa för att följa de instruktioner jag fick ändå. Och mina fötter somnade naturligtvis relativt omgående. Efter första omgången, som bestod av kiri-kaesi - en serie hugg mot huvudet - och shiai-geiko - graderingstävling - så kom sensei, som jag i det här specifika fallet hellre översätter med "mästaren" än "tränaren", eftersom han är hachidan - och förklarade för mig, på japanska som jag förstod, att jag högg för lite mot huvudet. Men det gick bra ändå. Jag gick vidare till andra omgången och som pris fick jag betala 150 kronor till.

Andra omgången är kata, och det var inga problem, och jag har numera ikkyu. Damerna i min klubb tycker att jag ska ta shodan i maj.