God Jul

Jag brukar försöka välja ett nytt ledmotiv till julen varje år. För två år sedan var det "Fairytale of New York". Förra året minns jag inte vilken vi hade. I år får det bli Lille Trumslagarpojken, speciellt i den här inspelningen från -77 med inga mindre än David Bowie och Bing Crosby.
Sången har också spelats in -81 av Boney M och -55 av Trapp Familiy Singers. Ja. Det är alltså dem som Julie Andrews & C:o gör spektakel av - och vilket underbart spektakel sen! - i Sound of Music.

Vilket får mig att tänka på att jag hörde Mark Levengood berätta om att han träffat Maria Franziska von Trapp, som i musikalen kallas Liesl, och frågat henne vad hon tyckte som Sound of Music. Den vid det här laget ganska ålderstigna fröken von Trapp svarade, något kyligt, som om hon hade hört frågan förut, att, jo, den var väl ganska bra och riktig i det hela, och att den stora skillnaden var att "vi ju aldrig tyckte om vår styvmor".

Sug på den, Julie Andrews! Sen kan du komma där med dina kattungemorrhår och daggvåta rosenblad!

God Jul!

Regnbågsbron

Mellan Odaiba och Tokyo går regnbågsbron. På dagen är den inte mycket att hänga i en gran, precis som resten av Tokyo, men precis som resten av Tokyo sätter den på sig finkläder på natten.
Ja, så, då tycker man uppenbarligen att den är något att hänga i en gran, och nu kommer ni inte att tro mig, eftersom jag inte har bildbevis, men - jo - det finns julgransprydnader i form av regnbågsbron.

Hyfsskylt

Vitsigt...

Bortplockad reklam

Nu vill jag inte väcka den björn som sover genom att skriva organisationsnamn som är sökbara, men jag har tidigare skrivit om hur jag fick reklam för högst tveksamma sammanslutningar.

Den reklamen blev naturligtvis desto frekventare när jag började skicka e-post till vänner och bekanta, och organisationer som kunde vara intresserade av att veta vilka Google samarbetar med. Sen upphörde den plötsligt.

Jag har försökt trigga den genom att läsa i mina brev och genom att söka i Googles söktjänst på begrepp som skulle kunna trigga just den typen av reklam, men resultatet är mer skrattretande än hårresande.
Jag har kontaktat Google, och frågat om det här är tillfälligheter eller om de ändrat inställning, men hittills har jag inte fått något svar. De kanske inte heller vill väcka björnar.

Hur som helst vill jag tacka för att jag slipper se det, och för att jag slipper migrera all min cloud computing från Google. Det hade varit vansinnigt arbetsamt. Tack Google. Nu är vi kompisar igen.

Tanuki i Asakusa

Uppdatering: Som en mer eller mindre anonym läsare påpekar så handlar det inte alls om bävrar, utan om tanuki. Jag är inte sämre än att jag kan rätta mig.

På den här shoppinggatan i Asakusa har man tydligen enats om att ha tanuki som maskotar. För att allt ska gå rätt till finns det två. Det är en kvinna:
Det syns att det är en kvinna eftersom hon har rosa hatt och tuttar. För att demonstrera att även killar kan så finns det även en manlig tanuki:
Man ser att det är en man på att han har en grön hatt och på att han släpar kulorna i marken!!!

WON'T SOMEONE PLEASE THINK OF THE CHILDREN?!?

Det visar sig dessutom att det finns en liten barnvisa - i bemärkelsen "visa som barn sjunger", snarare än "visa som sjungs för barn" - som går såhär:

Tan Tan Tanuki no kintama wa,
Kaze mo nai no ni,
Bura bura

Vilket kan översättas ungefär

Tan-tan-tanukis testiklar
det finns ingen vind men de
gung-gungar ändå

Vidare kan det vara intressant att notera att hon har en inköpslista och en påse med någonting i, kanske pengar, medan det väl har ansetts att han har en påse och det är alldeles tillräckligt, så han har fått en flaska istället.

Jag uppdaterar en gång till sedan jag hittade den här videon på en japansk ung man som sjunger sången.

Kendo

Pernilla är och hälsar på från Kyoto. Det gjorde att jag gick på kendon trots att jag inte är helt genki, och satt och tog bilder istället.
Jag förstår varför de säger att sportfoto är en hobby för de riktigt rika. Men kan man inte fånga ögonblicken så kan man ju försöka göra det lite mer abstrakt.

Tokyo Metropolitan Government Building

Tokyos egen regering, som är lite speciell eftersom Tokyo har en särställning som "metropolis", som alltså skiljer sig från de andra japanska administrationsformerna "stad" och "by", inhyses naturligtvis i ett lite speciellt hus, passande för uppgiften.
Det här huset hade kunnat komma från vilken science fiction-film som helst, eller legat i ett eller flera marvel-universum, eller helt enkelt i Gotham City.
Observera gärna att stadens vapen, ginkolövet, här har fått en design så att det snarare liknar något som rymt från Area 51.

Översättningskatastrof

Ylwa påpekade det uppenbara: "Kan du inte leta rätt på New York Times-artikeln?" Och det kan jag ju - det heter ju inte World Wide Web för intet.

NYT-artikeln finns här. Det ledde alltså till denna DN-artikel.

Jag vill rikta en ursäkt till NYT, Dina och hennes konstisthorialärare som jag misstänkliggjorde igår. Felet är helt och hållet DNs och Sofia Olsson Djerfs.

I NYT står det The painting depicts a long-haired noblewoman knighting a young warrior with a sword.

Det blir i DN Målningen föreställer en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd.

En korrekt översättning vore mer lik Målningen föreställer en adelskvinna som dubbar en ung riddare med ett svärd.

Det är en viktig skillnad. Men inte lika stor som andra felaktigheter.

I NYT står det att Dina säger “I liked the painting because it shows a woman who is satisfied with a man.”

I DN blir det "Jag tycker mycket om målningen. Den visar en kvinna som likställs med en man."

Vilket är bedrövligt fel, och inte alls vad hon säger, som snarare är något i stil med "Jag tycker om målningen, därför att den visar en kvinna som är nöjd med och accepterar en man."

Och det är en vansinnig skillnad, och i DN blir citatet, som har långtgående och intressanta konnotationer, fullkomligt förstört och förvanskat.

Andra delar av artikeln är rena påhitt, på gränsen till lögner. Artikeln avslutas med Bandmedlemmarna i Accolade klamrar sig i alla fall fast vid tanken på att de om tio år kan stå på en scen och framföra sina låtar inför en stor jublande publik. - något som inte alls har något stöd i NYT-artikeln, som ger en helt annan bild av bandets framtidsdrömmar.

Det här är den nivå som Sveriges mest spridda nyhetstidning driver sin journalistik på. Det är skamligt.

Slutsats: Om Rupert Murdoch hade ägt DN skulle han gråta. Om Rupert Murdoch hade ägt DN skulle jag också gråta.

Uppdatering: Jag hade tänkt släppa ämnet, men det får bli en repa till om Accolade och DN. Det är nämligen så att Sofia Olsson Djerf skrivit till Breki Tomasson att hon "kan intyga att det inte berodde på språksvårigheter, utan detta var deras förklaring till namnvalet." Asså...

Accolade och Rupert Murdoch

DN skriver om det Saudiska tjejbandet Accolade, och det är för all del lovvärt och intressant på många sätt, men det är en märklig artikel - det verkar vara en intervju, men i själva verket är det New York Times som gjort den, inte Sophia Olsson Djerf på DN. Vad som har skrivits av Olsson Djerf, vad som har skrivits av New York Times och vad som sägs av de intervjuade är mycket oklart. Vilket gör det blir komplicerat när det står

Bandet döptes till Accolade efter att gitarristen Dina, som studerar konstvetenskap, såg tavlan The Accolade av Edmund Blair Leighton. Målningen föreställer en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd.

Vänta nu. Det verkar konstigt, men eftersom bilden finns på wikipedia så kan vi ju titta:


Nej. Bilden föreställer inte alls en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd. Bilden föreställer precis vad som är att vänta - accolade, en dubbning, eller på svenska mer formellt en upphöjning. Så jag frågar mig: vem är det som fått allt om bakfoten? Olsson Djerf? New York Times? Dina? Dinas lärare? Det är av artikeln omöjligt att utläsa. Klart är dock att Olsson Djerf inte heller har gjort sin hemläxa. Vad finns det mer för fel i artikeln? Vad är amerikansk propaganda, svald av Olsson Djerf med hull och hår?

Jag lyssnar på föreläsningen Rupert Murdoch* höll i Australiensiska P1 om dagstidningens ständigt förutspådda död. Något av det mest intressanta han säger är, i min översättning, att

Jag tycker lika mycket om trycksvärta och papper som någon annan, men det vi gör handlar inte om att trycka ord på döda träd. Det handlar om att visa våra läsare god journalistik och gott omdöme. Det är sant att tryckta versioner av somliga tidningar kommer att förlora upplaga de kommande årtiondena, men om tidningar tillhandahåller läsarna nyheter de kan lita på så kommer vi att se en ökad cirkulation - på våra websidor, i våra RSS-strömmar, i specialiserade nyheter och annonser levererade med e-post och till mobiltelefoner.

Jag kan inte annat än tycka att det känns som han vet vad han pratar om. Och det är motsatsen till att, som DN och Olsson Djerf gör, publicera en översatt, halvfärdig artikel som det inte är gjort ens en grundläggande faktagranskning på.

Förövrigt låter Accolade inte helt tokigt. Rösten är trevlig men ljudbilden känns väl slipad för genren och det är överproducerat. Så överproducerat, faktiskt, att jag undrar om historien i DN överhuvudtaget är sann.


*Jag vill göra klart att jag tycker precis lika mycket om Murdoch som Jeanette Winterson, som lämnade sitt förlag** för att det köptes av "[the] self-confessed, born-again multi-millionaire".

**Nu ligger hon visst trots allt återigen på ett förlag som ägs av honom.

Ginzabarn

När jag var i Ginza häromdagen så fascinerades jag som vanligt över hur välklädda alla i det här landet är - speciellt, naturligtvis, i Ginza. Till och med barnen har alldeles fantastiskt fina kläder. Men det hindrar dem inte från att spexa med varann.

Kata

Den som tränat japansk kampsport känner till begreppet kata. Det innebär att utföra en serie rörelser på ett förutbestämt sätt. Det brukar översättas till till engelskans form, men det är ett stort och komplicerat begrepp, och att översätta det till svenska är svårt och det går säkert att diskutera länge och det skulle säkert vara en spännande diskussion, men jag lutar åt mönster.

Det är ett begrepp som sträcker sig utanför kampsporten träningsrörelser, dock. I kampsport talar man även om kata när man diskuterar hur man rör sig när man hälsar på varandra. Det gör att jag tycker att begreppet tangerar protokoll också.

I kendoklubben i Malmö tvättas golvet för hand inför varje träningspass. Man turas om att spänna en trasa mellan händerna och springa dubbelvikt över lokalen tills hela golvet är rent. När någon kom på ett bättre sätt att göra golvtvätten fick vi bassningar av vår tränare. "Det är kata", sa hon. Och hon har levt i Japan - hon vet vad hon talar om.

Här gör man saker enligt ett förutbestämt mönster. Om mönstret inte passar problemet så är det ju synd för problemet - det löses enligt mönstret i alla fall. Att påpeka att det finns andra sätt att lösa problemet som kan ha sina fördelar kan ibland mötas av tomma blickar - det har ingen betydelse. I bemärkelsen "det betyder ingenting". Det har ingen bäring och det finns ingen anledning att diskutera lösningsmodeller. Vi har ju redan en lösningsmodell.

Eller också har jag bara min berömda tremånaderskris i antågande.

Möbeldesign à la Cthulhu

Detalj av en pall.

Jag tror att jag behöver en pall.

Karaoke

Ikväll har jag varit och sjungit karaoke med mina kollegor för första gången. De envisades naturligtvis med att sjunga japanska sånger, men lyckades få med ledmotivet till Totoro. De sjöng flera sånger som de sa var "very erotic". Jag sjöng nins Closer, men det blev för mycket för dem, så jag fick be om ursäkt med Lou Reeds Perfect Day. Den gillade de bättre.

På slutet blev jag lite övermodig och försökte mig på Scissor Sisters Take your mama out. Den är svår.

Asakusa

Asakusa är ett tempelområde i närheten av Ueno i nordöstra Tokyo, dels har ett vackert tempel med en stor pagod, och dels har en enorm marknadsgata där man kan köpa allehanda krimskrams - till exempel julklappar till barnen därhemma.
Blickar man ut från huvudtemplet mot tempelgården ser man detta. Den renande rökelsens vita rök, tempelborten och folksamlingen. Hade bilden varit tagen för tusen år sedan hade inte mycket kunnat varit annorlunda.
Maiko, det vill säga blivande geisha, på promenad.
I brunnen tvättar man händerna och munnen innan man kliver in i templet.

Betraktelser från Japan - nu ännu närmare

Det är väl lika bra att erkänna - jag har köpt ett objektiv till. Jag hittade ett urgammalt Cosina 100mm f/3.5 Macro 1:2, och i och med att det var så gammalt var det löjligt billigt. Det har ingen autofokus, och det gör att varje bild som är skarp någonstans är jag extra stolt över.
Dethär gör ju att jag i fortsättningen kan förmedla ännu närmare betraktelser härifrån Japan.
Dessa bilder får ses som ett första försök under en promenad i Meguro. Det är mest privata krukväxter som folk har utanför sina hus.
Jag är hopplöst okunnig vad gäller flora i allmänhet, och om någon med större kunskaper vill lämna lite artbestämningar bland kommentarerna så är det naturligtvis varmt välkommet.

Måste jag bojkotta google?

Döm om min förvåning när jag idag på morgonen öppnar min gmail och möts av följande reklammeddelande från google:

"Obama föddes i Kenya? - Senaste nytt från Nationell Idag Nyheter utan skygglappar."

Jag vill göra klart att det inte var frågan om spam, utan meddelandet, jämte en webbadress, presenterades som en del av googles reklam, ovanför mina inkomna meddelanden. Länken går till Nationaldemokraternas hemsida och till deras tidning Nationell Idag.

Låt mig ge en liten bakgrund: Nationaldemokraterna är partiet som bildades genom utbrytning från Sverigedemokraterna år 2001. Anledningen till schismen var "oenighet i judefrågan". Sa jag att det var 2001? De har kopplingar till Info-14, en nynazistisk tidning där 14 hänivsar till "de fjorton orden", som jag inte tänker upprepa här, och samarbetar genom organisationen Salemfonden med Nordiska Förbundet och Blood and Honour Scandinavia. De frekventerar den nynazistiska demonstationen Salemmarchen.

Detta är organisationen som nu svenska google väljer att annonssammarbeta med.

Jag har, trots vissa svårigheter, mailat google, och förklarat att jag inte tänker bidra till en verksamhet som hjälper till att sprida nynazistiska lögner, och att jag kommer att sluta att använda alla googles tjänster om de inte ser över sina annonsavtal, och jag hoppas verkligen att detta är ett misstag och att jag kommer att få ett vettigt svar.

Jag har under de senaste åren kommit ganska långt in i googles användarsfär - så långt att en övervägande andel av de applikationer och tjänster jag utnyttjar på nätet är googles: e-post, dokumentredigering, kalkylark, bloggning, rss- och nyhetsläsning, bildlagring. Jag har varit medveten om att jag investerat mitt användande ganska hårt i google, men jag har känt mig trygg i att googles affärsidé och slogan är "Don't be evil".

Jag vet inte hur väl det rimmar med att samarbeta med nynazister.

Hibiya - för självmördarna

I Stockholm finns sedan länge legenden om Silverpilen - ett tunnelbanetåg som går på alla linjer, men som aldrig stannar på några stationer, och som bara plockar upp självmördarna längs vägen. Dessa får sedan för alltid åka runt i tunnelbanesystemet, men aldrig kliva av.

Jag vet inte om det finns någon motsvarande legend i Tokyo. Förmodligen är det för Tokyobon en alldeles orimlig tanke att alla självmördarna skulle få plats på ett tåg.

Men hade legenden funnits - då hade tåget frekventerat Hibiya Line. Här är tågen omålade och silverfärgade.

Something completly different: Kalmargroda

Det stormar lite i min forna hemstad, och det är inte utan att det är rätt åt dem. Låt mig se om jag kan ge en sammanfattning.

I Kalmar har man, under buller och bång, och naturligtvis inte utan det bråk som ska till när man ska så mycket som snyta sig i det offentliga rummet i en stad som har så stor navel att den täcker horisonten för de allra flesta, byggt ett nytt konstmuseum som man är mäkta stolt över. Det ligger mycket vackert i stadsparken och man har förvisso rätt att vara stolt över att man äntligen fick tummen ur och gav konstmuseet fräscha lokaler. Det var inte en dag för tidigt - de gamla kändes ganska muggiga redan när jag gick på lågstadiet.

Men även stolthet måste känna sina gränser. När nu museets chef och curator har sammanställt en retroperspektiv utställning med konstnären Lars Vilks - då säger museets styrelse, med Kalmars Landshövding Sven Lindgren i spetsen, "nej". Och det må väl vara hänt, men smaka på motiveringen:

"I princip ska man inte lägga sig i men i det här sammanhanget med ett nytt konstmuseum som är väldigt uppmärksammat är det viktigt vilka utställningar man har. [...] [V]i är måna om att utställningarna ska hålla en konstnärlig hög kvalitet. Styrelsen ansåg att Vilks konstnärskap inte höll den konstnärliga höjd som passar museet."

Sug på den! Jag ska, för min del, inte sätta mig på några höga hästar. Jag har inte styrelsens erfarenhet - faktum är att många av styrelsens ledamöter är gamla nog att vara föräldrar till mig - men från min rudimentära och på många sätt bristande kulturella utbildning kan jag i alla fall åminna mig ett passande citat: "Stolthet går före undergång, och högmod går före fall".

Nu är ju förvisso inte Lars Vilks rätt människa att uttala sig på det här sättet om, och jag inbjuder var och en att tillsammans med mig luta sig tillbaka och se omdömet explodera i ansiktet på landshövdingen och dennes styrelsekollegor.

Och om jag får komma med en försiktig förhoppning och önskan, så skulle jag vilja att man nästa gång stoppar en föreläsning av Björn Ranelid med hänvisning till att hans författarskap inte håller en adekvat litterär kvalitet.

Läs för all del vidare
Östra Småland
Sveriges Radio
Sveriges Radio

och missa inte Lars Vilks eget inlägg i debatten på youtube.

Ebisu garden place

Alldeles i närheten av min Tokyo-lägenhet ligger Ebisu Garden Place, som är en nöjesanläggning där man kan gå på bio eller konsert, eller besöka museer eller äta på Gyllene Måsen. Vi valde, efter vårt besök på fotomuseet, att åka upp i toppen på skrapan och äta lite trevligare, dock.

Från toppen ser mitt hus ut såhär. Det är det vita huset till vänster om det svarta huset med den röda bollen i.
Och utsikten från Ebisu Garden Place ser ut såhär. I fjärran anas Fuji.

Yasukuni jinja

I måndags var jag och besökte Yasukuni jinja i regnet. Politiska och diplomatiska protester och förvecklingar envisas med att lysa med sin frånvaro till min bestörtning och besvikelse. Jag hoppas på bot och bättring när jag nu publicerar nyheten här.
Det hällregnade och för att kunna ta några bilder alls var jag tvungen att kura under takutsprången på templet. Det var ganska mysigt. Jag avhöll mig nogsamt från att nedlägga kransar, eller ens att kasta pengar framför altaret. Det är kanske därför som reaktioner uteblivit.
Jag passade även på att besöka krigsmuseet, Yushukan, i anslutning till templet, och det var en intressant uppvisning i alternativ historieskrivning med historiska svärd och berättelser om det stackars fredsälskande japanska folket som av sina onda grannar tvingats in i krig efter krig, helt mot sin vilja, när de egentligen bara ville tillverka svärd och... eh... ja... ha som en symbol för fred! Ja!
Det finns också en lång beskrivning om hur USA tvingade Japan att bomba Pearl Harbour. Som, och det är det mest intressanta, refererar händelseförloppet på ett sätt som gör att jag känner att det är något som undanhållits mig i min proamerikanska svenska högstadieutbildning.
I anslutning till det Ohka-plan man hade hängt upp i taket på museet visades, som en del av utställningen, en film som även går att ladda ner från morinoske.com, under Mr Suzuki. Mr Suzuki var vad som i väst brukar kallas för kamikazepilot. Den är en halvtimme lång, men ta gärna den tiden. Den är intressant och oerhört skakande på så många plan att det är svårt att kommentera alltihop. Och just därför - för att jag har svårt att reda ut alla mina intryck från filmen - skulle jag uppskatta att få ta del av era kommentarer på den.

Höstginko

När det blir höst beter sig ginkon misstänkt likt ett lövträd, trots att det inte alls är ett sådant.
Det gör det dessutom på ett ganska tråkigt sätt och det-som-hade-varit-löv-om-det-hade-suttit-på-ett-lövträd blir blekgula om ramlar av.

Sawara

Skolan, företaget, institutet - jag vet inte - organisationen jag studerar Japanska genom anordnade en utflykt till Sawara förra veckan och jag följde med. Sawara ligger en timmes bussresa från Tokyo, och därmed är det lite överraskande två timmar med tåg från Sawara tillbaka igen.

När man en gång i tiden skulle bygga Edo, det som så småningom skulle komma att kallas Tokyo, så hade man problem med att frakta material norrifrån till den nya staden. Landet var otillgängligt, och för att kunna komma dit med båt var man tvungen att runda en rätt rejäl udde på vägen in. För att råda bot på detta så ändrade man loppet på en flod, och grävde en kanal så att floden fick sitt utlopp norr om udden istället för, som tidigare, i viken innanför. Sawara låg i punkten där man ändrade loppet.

Kanalen man grävde var bred och rejäl, så öster om Sawara kunde gå stora båtar. Väster om Sawara, däremot, var man tvungen att använda mindre båtar, och detta gjorde att allt gods på väg norrifrån till Edo lastades om i Sawara. Detta gjorde naturligtvis, i sin tur, att Sawara blev en betydelsefull mötes- och handelsplats, som frodades i ett par hundra år. Och det, i sin tur, gör naturligtvis att det finns fantastiska gamla köpmannapalats i Sawara.

Annars var det, i sanningens namn, ganska tradigt. Det var en lång dag, jag var trött, och vi blev kringfraktade mellan olika betydelsefulla platser i den lilla hålan och jag väntade mest på den avslutande grisfesten.

Därmed inte sagt att det inte fanns vackra saker att titta på i staden. Vi åkte båt på kanalen i regnet.
Vi besökte ett gammalt tempel och fick en lång föreläsning om dess historia av dess föreståndare. Det verkade vara en rolig föreläsning, för han skrattade ganska mycket.


Staden är förövrigt även känd för sina vansinniga festivaler och för att vara hemstad till mannen som tillverkade den första kartan över Japan som helhet. Den är imponerande exakt, kartan, med tanke på att den tillverkades i mitten av 1800-talet, men museet de hade byggt för att berätta om detta mjölkade historien så hårt att jag till slut ville vommera på allt vad kartor heter.

Alltihopa avslutades med en guidad tur genom ett Sakebryggeri, och i ett sådant luktar det ganska exakt likadant som det gjorde i lägenheterna som de inackorderade öländska gymnasiekompisarna jag hade delade och använde stora delar av till att jäsa mäsk.

Politik kring japanska sjön, fortsättning

Och i omedelbart följande nyheter visar det sig förövrigt att man på den här änden av sjön inte kan använda sig av det missilförsvar som man har investerat 250 miljoner dollar i, för just den händelse att något dåligt skulle komma farande från norra delen av halvön strax västerut.

Jag har funderat på att skaffa något att hänga upp på väggarna i min lägenhet, och ibland känns blyplåtar som en bra idé.

Politik kring Japanska Sjön

I intressanta nyheter verkar det som om Sydkorea och Nordkorea plötsligt har börjat prata med varann igen och kommit fram till att Japan är den riktiga ondingen i regionen. Det låter lite som PSBs Opportunities. Och det råder ju ingen tvekan om vem som har utseendet och vem som har hjärnan.

Det som är intressant i sammanhanget är alltså att Sydkorea, som i vanliga fall måste anses ganska sansat, är så till den milda grad förbannade över Yasukuni-templet att de kan tänka sig att slå sina påsar ihop med sin nekrokratiske granne, som brukar roa sig med med att skjuta ut Taepodong-missiler i Stilla Havet.

Nordkorea, å sin sida, klagar på bristen på diplomatiska relationer med Japan, och Japan menar att, jo, men visst, lämna tillbaka de ni kidnappat först. Och det är en liten historia så bisarr som någon. Mellan 1977 och 1983 for det alltså omkring nordkoreanska båtar längs den japanska kusten och kidnappade folk på måfå, för att ta dem till Nordkorea där de omskolades i den rätta läran. Dessutom kidnappade man japanska medborgare utomlands och förde dem till Nordkorea. Det här har Nordkorea erkänt, och man har också lämnat tillbaka en och annan med början 2002. Nordkorea har erkänt att man kidnappat tretton personer, men naturligtvis misstänker man i Japan att de har varit involverade i praktiskt taget alla försvinnanden under åtminstånde den tidsperioden.

Nordkorea, igen, tycker då att de gjorde klart från början att de inte lät de personer de släppt ut åka hem för gott, utan att det var på villkor att de skulle komma tillbaka, och det har de ju ännu inte gjort!

På det hela taget är det helt enkelt en galen soppa i vilken alla kräver ursäkter av varandra och alla säger "Men vi HAR ju bett om ursäkt". Och det hade ju varit lekisfasoner om det inte hade varit för att mitt i alltihopa så riskerar Japan att oförhappandes knipa även tredjeplatsen på listan över "första länderna som blivit kärnvapenbombade i krig".

Tekniker för wasabiduell

Jag har fått så många frågor på det nu att jag tänkte sammanställa en wasabiduellskola i ett par steg, för den händelse att någon av mina läsare skulle ställas inför en wasabiduell, på det att ni för detta bör vara förberedda.

Att äta wasabi kräver en del träning och lite speciella tekniker.

Till att börja med kan det vara värt att notera att en dylik duell sannolikt kommer att gå med ätpinnar, även kallade "hashi", eller "o-hashi", om man vill vara artig, som huvudsakliga vapen, och du bör behärska dessa ätredskap någorlunda. Öva hemma. Råkar du befinna dig i Japan kan du gå till Tokyo Hands och köpa roliga spel som handlar om att plocka upp olika små plastbitar av varierande färg, form och svårighetsgrad och flytta dem från en skål till en annan i det fall du tycker att du behöver mer träning efter att du blivit mätt.

Vidare bör du i förväg bekanta dig med smaken på wasabi. Det är inte olikt pepparrot eller dijonsenap, men har sin egen speciella sting som mycket bokstavligt tenderar att stiga en åt huvudet. Var beredd på det, för som överraskning betraktat är det mycket obehagligt.

När det så är dags att äta wasabin, ta en rejäl klump mellan pinnarna, och stoppa så långt in i munnen du kan utan att det blir uppenbart för din opponent eller dina åskådare att du försöker få ner wasabin bakom tungan. Svälj omgående. I de fall du tillåts av opponent och åskådare att äta något annat än wasabin under tiden duellen pågår, så ät något med neutral smak, såsom rättika. Om det svider och pyser i munnen och näsan så försök få dina grimaser att se ut som leenden och skratt.

Lycka till!

Wasabiduellen

Det var fest igår, och vansinnigt trevligt. Fester planeras så att man hyr ett rum på en restaurang i ett par-tre timmar, och under den tiden serveras en mångfald av maträtter och så mycket att dricka som någon kan önska sig. Det gör naturligtvis att folk till en början blir berusade till en nivå där det blir väldigt lätt och trevligt att prata med dem, och mot slutet tenderar agnarna att vara skillda från vetet, och halva sällskapet är knaskalas. Men vid det laget är man redan på väg till fest nummer två, som är likadan som fest nummer ett, fast på en annan restaurang, och man får mindre mat, men mer att dricka, så det jämnar ut sig.

En vansinnigt berusad kollega hade börjat prata en del med mig, men på vägen mellan ställena varnade mina andra kollegor mig och menade att han var för full och jag skulle hålla mig undan. På andra-festen hamnade jag trots allt mitt emot honom, och det var ju inte mycket att göra. Vi tramsade lite, han och jag. Han pekade på kollegan bredvid sig och presenterade henne för mig och sa att hon var en flicka, och jag sa att jag hade gissat det redan, och han förklarade att han var en pojke, och jag sa att jag nog hade gissat det med. Han ville försöka göra bort kollegan och mig genom att insinuera att hon var intresserad av mig, men i sitt inte allt för subtila tillstånd och med stapplig engelska blev det bara "Would you like to go out with me?", vilket jag naturligtvis besvarade med ett strålande "Of course I would!". Han tappade hakan och ögonen höll på att ramla ur ansiktet på honom och han sa "ARE YOU A HOMOSEXUAL?!?", vilket jag besvarade med ett skratt, precis som de andra som hörde det.

Sen kom maten - sashimi. Han förklarade för mig på engelska att det var tonfisk, och jag förklarade för honom på japanska att det var tonfisk. Då skulle han dryga sig lite och pekade på de individuella bitarna av den andra sortens fisk och upprepade "tai desu" för var och en av dem. När han var klar pekade jag på wasabin och frågade "nan desu ka", "vad är det"? Han hävdade att det var gott och att man åt hela biten på en gång, och jag sa att jag tyckte att det verkade trevligt och erbjöd honom att börja, men han hävdade gästerna först och ... jag tänkte att jag kunde spela honom ett spratt, så jag tog en rejäl bit av wasabin och petade in i munnen. Det blev tyst runt bordet och alla blickar vändes mot mig, men jag behövde inte ens anstränga mig för att verka oberörd. Jag vände på tallriken så att wasabin kom mot honom. I det läget kunde han naturligtvis inte förlora ansiktet, så han tog en lika stor bit som jag hade tagit, tittade på mig och på den och stoppade den i munnen.

Han började genast andas häftigt, ögonen spärrades upp och började rinna, hans näsborrar fladdrade och alla skrattade så de kiknade. Efter en stund, när han kämpat för att återfå balansen och kunde sätta sig upp, så vände han tallriken mot mig igen. Så jag tog en ny bit. Proceduren upprepades tre gånger, varje gång med mig oberörd, medan han såg ut att lida helvetets kval.

Det var verkligen fånigt. Åskådarna var hänförda, kvinnorna var imponerade och männen ännu mer och alla tittade på mig med beundran i blickarna. Min opponent höll, när han samlat sig för sista gången ett litet tal, på japanska, som jag fick översatt med att han erkände sig besegrad och att vi nu är nästan som bröder. Sen gick han bort och satte sig vid andra änden av bordet, och berättade nogsamt för dem som satt där var som försegått. Därefter fick han så ont i magen att han satt och kallsvettades en stund innan han gick hem. Lite av glansen på min seger förtogs uppenbarligen av att jag uttryckte medlidande för honom, men de var fortfarande imponerade, och en äldre kollega menade att det var en strategi som jag borde använda mig av i eventuella konflikter på jobbet.

Det var min första japanska duell. Nu vet jag hur det är.

Duell

Jag har precis gått min första duell, och räknas som vinnare, trots att jag tyckte att det var oavgjort. Det var en fånig sak, men verkar ha stor betydelse här. Jag återkommer med detaljerna.

Kimonobilder

Jag har googlat och wikipediat på en anledning till att det kryllade av kimonoklädda barn i Yoyogi koen igår, men utan att ha lyckats. Om det är någon som vet så upplys mig gärna. Såhär såg det ut, i alla fall.

Kendo

Ja, så äntligen har jag kommit loss.

Jag hörde, från en kollega, talas om en liten dojo alldeles i närheten av där jag bor, där kollegans son tränat. "De pratar ingen engelska, men verkar trivas med att träna med svenskar", sa han ungefär. Så jag gick dit i går efter jobbet, på vinst och förlust, för att presentera mig och titta på träningen. Trodde jag.

Jag kom mycket riktigt dit. Jag presenterade mig för sensei och hans medhjälpare tog hand om mig. Han trollade fram en shinai från någonstans och visade mig hur den ska hållas. Jag härmade. De andra där, likväl som medhjälparen, tog på sig rustning, och medhjälparen kom tillbaka och visade mig suburi - stora svep med svärdsattrappen. Han tittade och frågade "you train kendo before?" "Hai. Nikkyu desu", svarade jag, och förtydligade "sueden no nikkyu desu". "Ja, jag har andra kyu - fast enligt svenska mått." Det gjorde honom väldigt glad. Så jag fick göra kiri-kaeshi - en traditionell uppvärmningsövning. Och sen fick jag fortsätta med övningar. Sen kom sensei och fortsatte berätta vilka övningar jag skulle göra, och tog mig snabbt upp till avancerade paradövningar, kote nuki men, men kaeshi do - utan rustning!

De var alla väldigt exalterade över att jag hade hittat dit och tyckte definitivt att jag skulle komma igen nästa vecka. Och att jag ska ta ikkyu i februari. Och det ämnar jag göra.

À propos fildelning

Jag följer med skräckblandad förtjusning den nygamla fildelningsdebatten som verkar ha blossat upp igen i Sverige, tack vare IPRED. Jag läste debattartikeln i DN och jag häpnar över vilken pinsamt lag nivå anitpiratbyrån lyckas lägga argumenten, men ännu mer förfäras jag över vilka man fått att skriva på. Att Niklas Strömstedt inte förstår bättre är ju numer för alla pinsamt uppenbart, men Sauk, Wolff och Dahlgren - ni borde veta bättre!

Det är mycket möjligt att skivindustrin, och till och med artisterna, blir lidande av olagligt nedladdad musik, men att hävda att det innebär att det inte kan komma fler ABBA, Roxette eller Cardigans ur Sverige är långsökt. Ännu värre blir det när man hävdar samma sak vad gäller mjukvara - det är ett faktum att Sverige inte hade haft några utmärkta programmerare om de inte i unga år hade delat med sig till varandra av olagligt kopierade programmeringsverktyg som de inte hade den minsta möjlighet att betala för.

Många programvaruföretag här hittat alternativa affärsmodeller - det vet vi eftersom mycket programvara är gratis att använda. Många artister här också hittat nya vägar - det vet vi eftersom de publicerar sig fritt på nätet. Att gå domstolsvägen för att få folk att sluta fildela är dömt att misslyckas, helt enkelt för att tekniken utvecklas snabbare än lagarna.

Erbjud istället läsare, lyssnare, tittare och användare något de vill ha och betala för som inte går att lagra bättre i digital form! Det är faktiskt inte så svårt.

Calling all kimono lovers

Jag har precis varit i den kejserliga delen av Yoyogi koen och tagit runt 300 bilder på kimono. Stay tuned!

Zepp o'hoj!

Nej, ingen fågel, inget flygplan, ingen helikopter, men inget UFO heller. Det var en ZEPPELINARE!

Som hängde precis ovanför min balkong så länge att jag han hämta mitt stativ! Och byta till mitt teleobjektiv!

UFO

Vad är det som skymtar ovanför Ebisu Garden, flygande och ur fokus?

Är det en fågel? Ett flygplan? En helikopter?

Nej.

Vad är det då?

Design Festa

Vi åkte på Design Festa - en designfestival eller -mässa på Odaiba. Det börjar bra - vi åker Rinkai Line, som även går till Tokyo Teleport. Ingen i sällskapet vet exakt vad det är - men de som åker dit brukar inte komma tillbaka.

Designmässan visar sig vara en utställning och en marknad lika mycket som en modeshow och ett konsertevent. Folk står i sina små montrar och säljer saker som kan vara mer eller mindre proffessionellt tillverkade. Mässan drar naturligtvis också till sig en hel del människor som klär sig mer eller mindre extremt.

Man kunde naturligtvis ha handlat hur mycket som helst, men jag nöjde mig med några julklappar och lite vykort att sätta upp på väggarna hemma.