Super Deluxe

Jag var på Super-Deluxe häromkvällen, där PUMA, Lasse Marhaug, Jim O'Rourke och Merzbow spelade. Merzbow är en superstjärna i noise-kretsar som drar en publik av jazzspisare, konstvetare och kulturkännare. En man arbetade hårt på att se ut som Che Guevara - och lyckades uppenbarligen bra nog för att jag skulle känna igen honom.

Musiken presenterades i två set. Först Marhaug, O'Rourke och Merzbow tillsammans. De bygger ett ljudlandskap som de guidar varandra och publiken genom och det är vackert och spännande, även om öronproppar är ett absolut måste.
Merzbow är ju otvivelaktigt - förutom konstnär, visionär och extremt produktiv musiker - en vansinnigt snygg karl.

PUMA, å sin sida, gjorde ett energiskt och koncentrerat set. Det är betydligt mer rythmiskt, vilket inte behöver säga så mycket efter den föregående trions abstrakta ljudlandskap, men det är också nyfiket, explorativt och känsligt i sin energi, snarare än aggressivt.PUMAs gitarrist verkade mycket nöjd med spelningen.