Vad är sanningen om Liza Marklund?

Jag följer med numera ganska loj fascination debatten om Gömda och Liza Marklund å ena sidan och Mia - Sanningen om Gömda och Monica Antonsson å den andra.

Gömda handlar om en kvinna som kallas Mia och är hennes historia om hur hon blev misshandlad och förföljd av en man som hon haft ett förhållande med, han kallas i boken "mannen med de svarta ögonen", och om hur hon tillsammans med sin nye man, "Anders från Norrland", tvingades fly först från staden de bodde i, och så småningom även från Sverige. Den har marknadsförts med undertiteln "en sann historia".

Mia - Sanningen om gömda är ett granskande reportage om Gömda som blottlägger flera fel i historien som berättas. Nyckelelement i berättelsen utelämnas, annat är överdrivet till oigenkännlighet, och ytterligare annat verkar mer eller mindre påhittat.

Liza Marklund har hela tiden varit tydlig med att de inblandades bakgrunder har förändrats för att säkra dem anonymitet, men i övrigt menat att Gömda är just "en sann historia". Tills nu. Nu säger hon att om undertiteln "en sann historia" har fått folk att tro att det var en sann historia så var det absolut inte avsiktligt och det är hon i så fall ledsen för. Mer eller mindre.

Vem, om någon, som har ljugit i vilket sammanhang och av vilken anledning kan naturligtvis vara en intressant fråga för den som är inblandad i affären, men knappast för någon utomstående. Det framkommer dock i debatten ett par mycket intressanta poänger som jag tycker har belysts för lite.

Liza Marklund menar att boken är skriven som en del av ett politiskt projekt, i syfte att belysa det fruktansvärda våld mot kvinnor som förekommer mitt ibland oss och som det allt för sällan pratas om. Hon menar att hon inte kunde driva denna fråga på ett tillfredställande sätt som tidningsjournalist, och istället valde att skriva böcker.

Jag förstår henne, och jag håller med henne. Det våld som kvinnor utsätts för av män som de har nära relationer med är fruktansvärt och avskyvärt. Det är ett statistiskt faktum att den farligaste platsen en kvinna kan befinna sig på är i hennes hem som hon delar med en man. Det är ett demokratiproblem som borde få folk att gå ur huse för att demonstrera på gatorna tills det finns en lösning, men istället tigs det ihjäl.

Just därför är det desto viktigare att vara oklanderlig i sitt skrivande! När nu Liza Marklund blir ifrågasatt på det här sättet så är det inte bara hennes och Mias historia som blir ifrågasatt, utan i förlängningen hela problemet. De som försöker förringa mäns våld mot kvinnor genom att hävda att det är skrönor och påhitt har fått vatten på sin kvarn och ett lysande exempel.

Men det är ännu mer unket. Det visar sig att "mannen med de svarta ögonen" har fått behålla sin etnicitet som arab, medan Mias nya man, som är chilenare, har fått byta och för Liza Marklunds penna blivit "Anders från Norrland". Dessutom visar det sig att Liza Marklund har en litterär agent som är dömd för just att ha misshandlat en kvinna han har haft en relation med, och att hon vet om det, och menar att han sonat sitt brott.

Vad är det som gör att den onde får fortsätta vara utlänning, medan den gode blir förvandlad till norrlänning? Vad är det som gör att Liza Marklund kan förlåta sin svenske agents misshandel, men inte menar att den utländske förövaren i hennes bok förtjänar förlåtelse?

Vad är det som driver Liza Marklund? Vilket är hennes politiska projekt - egentligen?

Översättningskatastrof

Ylwa påpekade det uppenbara: "Kan du inte leta rätt på New York Times-artikeln?" Och det kan jag ju - det heter ju inte World Wide Web för intet.

NYT-artikeln finns här. Det ledde alltså till denna DN-artikel.

Jag vill rikta en ursäkt till NYT, Dina och hennes konstisthorialärare som jag misstänkliggjorde igår. Felet är helt och hållet DNs och Sofia Olsson Djerfs.

I NYT står det The painting depicts a long-haired noblewoman knighting a young warrior with a sword.

Det blir i DN Målningen föreställer en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd.

En korrekt översättning vore mer lik Målningen föreställer en adelskvinna som dubbar en ung riddare med ett svärd.

Det är en viktig skillnad. Men inte lika stor som andra felaktigheter.

I NYT står det att Dina säger “I liked the painting because it shows a woman who is satisfied with a man.”

I DN blir det "Jag tycker mycket om målningen. Den visar en kvinna som likställs med en man."

Vilket är bedrövligt fel, och inte alls vad hon säger, som snarare är något i stil med "Jag tycker om målningen, därför att den visar en kvinna som är nöjd med och accepterar en man."

Och det är en vansinnig skillnad, och i DN blir citatet, som har långtgående och intressanta konnotationer, fullkomligt förstört och förvanskat.

Andra delar av artikeln är rena påhitt, på gränsen till lögner. Artikeln avslutas med Bandmedlemmarna i Accolade klamrar sig i alla fall fast vid tanken på att de om tio år kan stå på en scen och framföra sina låtar inför en stor jublande publik. - något som inte alls har något stöd i NYT-artikeln, som ger en helt annan bild av bandets framtidsdrömmar.

Det här är den nivå som Sveriges mest spridda nyhetstidning driver sin journalistik på. Det är skamligt.

Slutsats: Om Rupert Murdoch hade ägt DN skulle han gråta. Om Rupert Murdoch hade ägt DN skulle jag också gråta.

Uppdatering: Jag hade tänkt släppa ämnet, men det får bli en repa till om Accolade och DN. Det är nämligen så att Sofia Olsson Djerf skrivit till Breki Tomasson att hon "kan intyga att det inte berodde på språksvårigheter, utan detta var deras förklaring till namnvalet." Asså...

Accolade och Rupert Murdoch

DN skriver om det Saudiska tjejbandet Accolade, och det är för all del lovvärt och intressant på många sätt, men det är en märklig artikel - det verkar vara en intervju, men i själva verket är det New York Times som gjort den, inte Sophia Olsson Djerf på DN. Vad som har skrivits av Olsson Djerf, vad som har skrivits av New York Times och vad som sägs av de intervjuade är mycket oklart. Vilket gör det blir komplicerat när det står

Bandet döptes till Accolade efter att gitarristen Dina, som studerar konstvetenskap, såg tavlan The Accolade av Edmund Blair Leighton. Målningen föreställer en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd.

Vänta nu. Det verkar konstigt, men eftersom bilden finns på wikipedia så kan vi ju titta:


Nej. Bilden föreställer inte alls en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd. Bilden föreställer precis vad som är att vänta - accolade, en dubbning, eller på svenska mer formellt en upphöjning. Så jag frågar mig: vem är det som fått allt om bakfoten? Olsson Djerf? New York Times? Dina? Dinas lärare? Det är av artikeln omöjligt att utläsa. Klart är dock att Olsson Djerf inte heller har gjort sin hemläxa. Vad finns det mer för fel i artikeln? Vad är amerikansk propaganda, svald av Olsson Djerf med hull och hår?

Jag lyssnar på föreläsningen Rupert Murdoch* höll i Australiensiska P1 om dagstidningens ständigt förutspådda död. Något av det mest intressanta han säger är, i min översättning, att

Jag tycker lika mycket om trycksvärta och papper som någon annan, men det vi gör handlar inte om att trycka ord på döda träd. Det handlar om att visa våra läsare god journalistik och gott omdöme. Det är sant att tryckta versioner av somliga tidningar kommer att förlora upplaga de kommande årtiondena, men om tidningar tillhandahåller läsarna nyheter de kan lita på så kommer vi att se en ökad cirkulation - på våra websidor, i våra RSS-strömmar, i specialiserade nyheter och annonser levererade med e-post och till mobiltelefoner.

Jag kan inte annat än tycka att det känns som han vet vad han pratar om. Och det är motsatsen till att, som DN och Olsson Djerf gör, publicera en översatt, halvfärdig artikel som det inte är gjort ens en grundläggande faktagranskning på.

Förövrigt låter Accolade inte helt tokigt. Rösten är trevlig men ljudbilden känns väl slipad för genren och det är överproducerat. Så överproducerat, faktiskt, att jag undrar om historien i DN överhuvudtaget är sann.


*Jag vill göra klart att jag tycker precis lika mycket om Murdoch som Jeanette Winterson, som lämnade sitt förlag** för att det köptes av "[the] self-confessed, born-again multi-millionaire".

**Nu ligger hon visst trots allt återigen på ett förlag som ägs av honom.