Punk rock

Igår var jag på en punk-rock bar i Shibuya - där de spelade Ebba Grön och KSMB hela natten.

Idag har jag hållit mig inomhus.

Genus och musik

En av de texter jag läst som gjort störst intryck på mig är inledningen på Nina Björks Under Det Rosa Täcket, som tar utgångspunkt i Aretha Franklins "(You Make Me Feel Like) A Natural Woman" från -68. Jag kan inte Björks text utantill, men den uppehåller sig kring det anmärkningsvärda kring att en "naturlig kvinna" är något man behöver ett yttre handlande subjekt för att känna sig som.

Det går naturligtvis att hävda att det är tramsigt av Björk att leta efter semantiska fel i schlagertexter från sextiotalet, men Björk menar, om jag får tolka, att det här är ett bland många symptomatiska exempel på hur kvinnlighet konstrueras.

Jag kom att tänka på detta nyss när jag satt på en synnerligen syltig liten indisk restaurang ner för gatan och förfasades över deras spellista. Om man vänder på siffrorna för Franklins stora hit blir det genast -86, och det är året då Peter Cetera* hade en ordentlig hit med evergreenen "Glory of Love".
**
Nå, den här texten måste ju vara för mansforskningen vad Franklins är för kvinnoforskningen. "I am the man who will fight for your honour" sätter lika hårt fingret på vad som är vrickat i mansrollen som Franklins text destillerar problemen med kvinnorollen och Cetera konstruerar mannen som den aktive, agressive beskyddaren av ett objekt, och dessutom lyckas få med den typen av maskulin hederskultur som vi i allmänhet inte problematiserar eller benämner på det sättet.

Till Franklins, eller snarare låtförfattarna Goffin, King och Wexlers, fördel kan sägas att en del tyder på att det kanske ligger lite mer genusmedvetenhet bakom texten än vad lyssnaren först lockas att tro. Liknande förmildrande omständigheter föreligger sannolikt inte för Cetera.

* stryk förresten "P" och "er" i förnamnet och se vad som händer
** Ponera även hur fantastisk roligt det skulle bli om Claes Eriksson ville reinacta den här videon.

Festivalmöte

När vi satte oss till rätta för att titta på Räfven så hamnade vi vid ett bord med en annan gaijin. Efter en liten stund frågade hon oss förvånat "Är ni svenskar?". Det visade sig att hon tillhörde bandets entourage.

Vi pratade lite, och hon frågade hur det kom sig att vi hade åkt ända till Japan för att gå på rockfestival, och vi svarade naturligtvis att vi bor i Tokyo respektive Yokohama. Vi frågade i vår tur om hon visste varför bandet hade fått åtta spelningar på en tredagarsfestival, och hon började svara - på engelska. Hon avbröt sig och förklarade på sin bredaste tillkämpade stockholmska att vi skulle förstå att hon bodde i London i vanliga fall och att det var lätt att det råkade bli engelska numer även när hon pratade med svenskar.

Vi tittade på henne en liten stund, och när det väl hade gått upp för henne att vi inte hade råkat prata japanska med henne av misstag så hämtade hon sig inte riktigt, utan fann det för gott att fly fältet.

Festivalmusik

Vad gäller musiken så öppnade vi starkt med Peaches. Peaches är, för dem som inte vet, stenhård, spelar bra modern rock och är feminist. Hon fick minsta scenen. Men den var i alla fall under tak. Peaches var i sitt esse, och det var så bra det bara blir. Och så bra det bara blev.

Oasis låter numera mest som ett Oasis-coverband. Franz Ferdinand låter som ett Oasis-coverband som blandat i lite eget material i repetoiren. Det gjorde alla de andra internationella banden också. De japanska banden lät som om Thomas Ledin och Lars Winnerbäck hade bestämt sig för att samarbeta. Allihop. Det svenska bandet spelade klezmer, och det var väl det enda som bröt av. De fick å andra sidan göra åtta spelningar, som om festivalledningen hade bestämt sig för att de nog skulle se till att festivaldeltagarna tröttnade på klezmer också, trots allt.

Vi hade i alla fall inte tur med musiken.

Trots vädret och detta var det en fantastisk helg. Det var otroligt vackra omgivningar uppe i bergen: branta sluttningar tätt bevuxna med träd, en vacker dal med en liten bäck och en otrolig utsikt. Maten var spännande. Ölet var gott. Sällskapet var det bästa tänkbara - trots att musiken och vädret sög ikapp så hade vi trevligt och roligt hela tiden och vi sov gott i Henjin-sans lyxtält. Dessutom kan jag tala om att det är en gudagåva att lerig, svettig blöt och trött kunna smyga in på ett onsen och sitta i en varm bassäng och tvaga sig grundligt en stund. Det gör verkligen hela skillnaden.

Festivalväder

Jag hade tänkt ta med mig kameran på Fuji Rock, men när jag såg väderutsikterna så ångrade jag mig. Min telefon sa tre dagar åska, och även om jag vet att den är förtjust i åska och gärna önskespår så beslöt jag emot att vada omkring i gyttja med kameran. Det visade sig vettigt - regnet öste ner och förvandlade hela festivalområdet till stinkande lervälling, och även om det inte regnade hela tiden så torkade det aldrig upp. Vi hade i alla fall inte tur med vädret.

Festivalmat

Jag var på Fuji Rock Festival förra veckan. Maten var spännande. Speciellt tyckte jag att ぶっかけうどん var intressant. Nudlar med topping, kastat i en skål...

Håll fanan högt!

I Japan firar man inte första maj. Jag vet inte om det beror på knackiga relationer med Kina och Ryssland, eller om ingen helt enkelt känner att det är värt att kämpa för löntagares rättigheter här, eller om löntagarna helt enkelt är för trötta efter sina 14-timmarsdagar för att göra något åt saken. Hur som helst är de på jobbet, för det är inte en helgdag här. Men jag har semester. Jag arbetar inte på första maj!

Till barrikaderna under svarta fanor tågar vi stolta mot vår revolution!

Super Deluxe

Jag var på Super-Deluxe häromkvällen, där PUMA, Lasse Marhaug, Jim O'Rourke och Merzbow spelade. Merzbow är en superstjärna i noise-kretsar som drar en publik av jazzspisare, konstvetare och kulturkännare. En man arbetade hårt på att se ut som Che Guevara - och lyckades uppenbarligen bra nog för att jag skulle känna igen honom.

Musiken presenterades i två set. Först Marhaug, O'Rourke och Merzbow tillsammans. De bygger ett ljudlandskap som de guidar varandra och publiken genom och det är vackert och spännande, även om öronproppar är ett absolut måste.
Merzbow är ju otvivelaktigt - förutom konstnär, visionär och extremt produktiv musiker - en vansinnigt snygg karl.

PUMA, å sin sida, gjorde ett energiskt och koncentrerat set. Det är betydligt mer rythmiskt, vilket inte behöver säga så mycket efter den föregående trions abstrakta ljudlandskap, men det är också nyfiket, explorativt och känsligt i sin energi, snarare än aggressivt.PUMAs gitarrist verkade mycket nöjd med spelningen.

God Jul

Jag brukar försöka välja ett nytt ledmotiv till julen varje år. För två år sedan var det "Fairytale of New York". Förra året minns jag inte vilken vi hade. I år får det bli Lille Trumslagarpojken, speciellt i den här inspelningen från -77 med inga mindre än David Bowie och Bing Crosby.
Sången har också spelats in -81 av Boney M och -55 av Trapp Familiy Singers. Ja. Det är alltså dem som Julie Andrews & C:o gör spektakel av - och vilket underbart spektakel sen! - i Sound of Music.

Vilket får mig att tänka på att jag hörde Mark Levengood berätta om att han träffat Maria Franziska von Trapp, som i musikalen kallas Liesl, och frågat henne vad hon tyckte som Sound of Music. Den vid det här laget ganska ålderstigna fröken von Trapp svarade, något kyligt, som om hon hade hört frågan förut, att, jo, den var väl ganska bra och riktig i det hela, och att den stora skillnaden var att "vi ju aldrig tyckte om vår styvmor".

Sug på den, Julie Andrews! Sen kan du komma där med dina kattungemorrhår och daggvåta rosenblad!

God Jul!