Accolade och Rupert Murdoch

DN skriver om det Saudiska tjejbandet Accolade, och det är för all del lovvärt och intressant på många sätt, men det är en märklig artikel - det verkar vara en intervju, men i själva verket är det New York Times som gjort den, inte Sophia Olsson Djerf på DN. Vad som har skrivits av Olsson Djerf, vad som har skrivits av New York Times och vad som sägs av de intervjuade är mycket oklart. Vilket gör det blir komplicerat när det står

Bandet döptes till Accolade efter att gitarristen Dina, som studerar konstvetenskap, såg tavlan The Accolade av Edmund Blair Leighton. Målningen föreställer en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd.

Vänta nu. Det verkar konstigt, men eftersom bilden finns på wikipedia så kan vi ju titta:


Nej. Bilden föreställer inte alls en adelskvinna som utmanar en ung krigare med sitt svärd. Bilden föreställer precis vad som är att vänta - accolade, en dubbning, eller på svenska mer formellt en upphöjning. Så jag frågar mig: vem är det som fått allt om bakfoten? Olsson Djerf? New York Times? Dina? Dinas lärare? Det är av artikeln omöjligt att utläsa. Klart är dock att Olsson Djerf inte heller har gjort sin hemläxa. Vad finns det mer för fel i artikeln? Vad är amerikansk propaganda, svald av Olsson Djerf med hull och hår?

Jag lyssnar på föreläsningen Rupert Murdoch* höll i Australiensiska P1 om dagstidningens ständigt förutspådda död. Något av det mest intressanta han säger är, i min översättning, att

Jag tycker lika mycket om trycksvärta och papper som någon annan, men det vi gör handlar inte om att trycka ord på döda träd. Det handlar om att visa våra läsare god journalistik och gott omdöme. Det är sant att tryckta versioner av somliga tidningar kommer att förlora upplaga de kommande årtiondena, men om tidningar tillhandahåller läsarna nyheter de kan lita på så kommer vi att se en ökad cirkulation - på våra websidor, i våra RSS-strömmar, i specialiserade nyheter och annonser levererade med e-post och till mobiltelefoner.

Jag kan inte annat än tycka att det känns som han vet vad han pratar om. Och det är motsatsen till att, som DN och Olsson Djerf gör, publicera en översatt, halvfärdig artikel som det inte är gjort ens en grundläggande faktagranskning på.

Förövrigt låter Accolade inte helt tokigt. Rösten är trevlig men ljudbilden känns väl slipad för genren och det är överproducerat. Så överproducerat, faktiskt, att jag undrar om historien i DN överhuvudtaget är sann.


*Jag vill göra klart att jag tycker precis lika mycket om Murdoch som Jeanette Winterson, som lämnade sitt förlag** för att det köptes av "[the] self-confessed, born-again multi-millionaire".

**Nu ligger hon visst trots allt återigen på ett förlag som ägs av honom.