Exotiserad

Jag har precis hållit en kort föreläsning, på japanska, för barn som jobbar till kollegor. Vi var fem gaikokujin, utlänningar, som fick berätta om var vårt land ligger, vad man äter där, och och hur man hälsar. En från Taiwan, en från Kina, en från Moçambique, en från Nepal, och jag. Efteråt fick barnen komma fram och hälsa på oss på vårt språk, och vi hälsade tillbaka och gav dem godis.

Min påse tog slut fortast. Antagligen mest för att "hej", i sällskapet, var det i särklass lättaste att uttala för de japanska barnen.

Drink, drink, drink

Min nya chef introducerar sig på ett möte inför 60 personer. Han berättar om sitt namn, om sin födelsedag och blodgrupp, om sin familj och om sin historia på företaget. Och om sin hobby, och jag citerar: "Drink, drink and drink."

Det låter förtroendeingivande, tycker jag.

Möteskultur

Om jag hade upplevt den japanska möteskulturen så här, vilket jag varken bekräftar eller förnekar, så hade jag inte vågat ge uttryck för det på det sättet min kollega gör, men om jag hade tyckt så, vilket jag alltså fortfarande varken bekräftar eller förnekar, och vågat, vilket jag alltså, i så fall, inte hade, så hade jag i alla fall inte kunnat beskriva det bättre.

Jobbegubbar

Många barn jag har känt har med storögd fascination refererat till män i orangea dräkter som klipper gräs eller lägger asfalt som "jobbegubbar", så det är vad jag tänker kalla dem.

I Japan finns det massor. Att såga upp en gata tar två personer som sågar, tre som tittar på, en som röker och fem som ber förbipasserande om ursäkt. Alla dessa behöver för sin säkerhet enorma kängor, overaller, handskar, munskydd, skyddsglasögon reflexvästar och hjälm.

Min minsta kusin hade som liten kunnat stå och titta andäktigt i många timmar, om inte ögonen hade ramlat ur det lilla huvudet.

Äktenskapskonsekvenser

En kollega har gift sig och emottog gratulationer på avdelningsmötet idag. När han ombads säga något valde han orden

"Med hennes stöd kan jag vara mer effektiv på mitt arbete."

Min chef svarade med

"Grattis! Jag hoppas du kan arbeta hårdare från och med nu."

Bra vibrationer

Kollegan bredvid mig pratade med en annan kollega som jag inte sett förut, och jag hörde att de nämnde mitt namn, så jag frågade om jag kunde stå till tjänst.

Kollegan jag inte sett förut visade sig vara en otroligt söt flicka, som vände sig mot mig och sa, på bra, men överdrivet välartikulerad engelska

"Ja - kan du göra en vibrator till mig?"

Tänk Hugh Lauries Woster när han är förvånad. Så såg jag ut.

"Jag vill ha en applikation", fortsatte hon, "med två knappar. När jag trycker på den ena knappen ska vibratorn starta, och när jag trycker på den andra så ska den stoppa igen."

Det kan jag naturligtvis göra. Men jag satt och koncentrerade mig för att inte le det minsta skälmskt, och att absolut inte fråga vad hon skulle ha applikationen till, för om jag frågat det, så hade jag brustit i skratt och när hon äntligen hade förstått vad det roliga var så hade hon dött på fläcken. Och det hade faktiskt varit väldigt pinsamt.

Jag berättade historien för en svensk kollega, som fnissade lite. Strax efter mötte vi samma flicka i hissen, och hon ropade genast

"Tack så mycket för vibratorn! Det var precis vad jag ville ha! Jag har skickat den till alla mina vänner."

Min svenske kollega stod bredvid mig och skakade och grät.

Försiktighetsåtgärder

Det sägs att det kan börja snöa ikväll. Med anledning av detta har alla anställda på företaget fått ett e-mail från säkerhetsavdelningen om att vi ska iakttaga största försiktighet, speciellt vid brunnar, och på hala ställen. Försiktighetsåtgärderna vi ombes ta innefattar att gå med mindre steg än vanligt, böja knäna och luta sig lätt framåt under gång, och att vara extra försiktiga när vi börjar gå, stannar, ändrar gånghastighet eller gångriktning, eftersom det då, allt enligt säkerhetsavdelningen, är störst risk att halka.

Omtanke

Man oroar sig lite här på arbetet för min hälsa, och en arbetskamrat som jag har bra kontakt med kom häromdagen och frågade hur det var med mig. Jag förklarade lite om tillstånd och min medicinering och en del av farhågorna för framtiden och han frågade mig om jag varit vid något shintotempel eller kanske en kyrka angående det. Jag förklarade att jag inte varit det, och när han på sitt diskreta sätt, utan att fråga, lät mig veta att han undrade varför försökte jag förklara att jag inte är religiös. Han blev lite konfunderad och förklarade att han inte heller var det, men det märktes på honom att han inte riktigt tyckte att det hade med saken att göra.

Nyss kom han förbi min plats, och sa försiktigt "Jag var vid ett tempel i helgen. Jag nämnde dig, bara så du vet."

T-shirt

På ryggen på en - manlig - kollega står med stora svarta bokstäver "IF YOU DON'T MIND I WOULD LIKE TO BLEW". Jag undrar vad som menas. Ska se om jag kan fånga en bild under dagen.

Terapeutisk radio

Som ett led i mitt undvikande av lungröntgen så har jag nu börjat metaefterforska mina journaler från KS, det vill säga, jag efterforskar möjligheterna att få dem efterforskade. Detta leder mig först och främst till Radiumhemmet.

Radiumhemmet är Sveriges första onkologiska klinik och det grundades redan 1910. Namet klingar kurort med läkare i vita rockar som går runt och lägger stenar bredvid sjuklingarnas sängar, och framtiden är lika lysande som stenarna. "Onkologisk klinik" är betydligt mindre romantiskt och får mig enbart att associera till doften av stekt fläsk med löksås. Men det är nog bara jag. Jag associerar ju "barnonkologi" med vattenkrig också, och även den associasionen är nog tämligen unik, även om jag inte är helt ensam om den.

På Radiumhemmets hemsida får jag hur som helst lära mig att "strålbehandling" även kallas "radioterapi". Radioterapi är också ett helt lysande ord. Det är ju det jag ägnar mig åt när jag lyssnar på kvart-i-fem-ekot på vägen till jobbet varje morgon.

I framtiden kommer vården att utvecklas på så sätt att det kommer att bli möjligt att ladda hem en strålbehandling som podcast.

Komplimanger

Jag trodde att min nya ansiktstvål och -kräm gjorde susen och jag har känt mig lite fräschare i ansiktet på sistone, men det verkar som om jag hade fel. En kollega hälsar mig vid kaffemaskinen med orden
"Hur ser du ut i ansiktet idag? Är du full?"
"Eh, nej", svarar jag, naturligtvis.
"Nähä, nä, då är du väl bara väldigt trött."

Det är tydligen inte bara barn och alkoholister som är sanningssägare i det här landet.

Genomlyst rättshaverist

Min kollega letade upp en engelsk översättning på den japanska konstitutionen, och bad personalavdelningen redogöra för vilken artikel som påbjuder lungröntgen två gånger årligen. Personalavdelningen ändrade sig då, och skickade två länkar till japanska lagar, som de menade fastställde ett dylikt påbud. Den ena länken gav en 404 Document not found. Den andra påbjuder att företag tillhandahåller regelbundna hälsokontroller till sina anställda.

Det står inte att hälsokontrollerna är frivilliga, och företagen har ett uppföljningsansvar. Om hälsokontrollerna hade varit frivilliga hade folk skippat dem för att kunna arbeta mer. Om jag får lungproblem kan förmodligen företaget råka illa ut.

Jag har förklarat för personalavdelningen att jag redan mottagit en stråldos högre än en genomsnittlig japan på 40-talet, fast i helt andra ordalag, och handläggaren där har förklarat sig villig att göra ett undantag, men vill ha detaljerade uppgifter om hur jag utsatts för strålning. Dylik detaljerad information om min strålbehandling har jag naturligtvis inte - det är ju över 20 år sedan! - men jag funderar på att ge dem en fullmakt för att plocka ur den specifika informationen från min journal på KS. Är de intresserade nog så får de väl beställa den. Jag tänker inte engagera mig så mycket.

Brottsmisstänkt

En ständig källa till glädje för oss svenskar på jobbet är de hälsokontroller alla anställda ska gå på efter ett speciellt antal arbetade timmar. För någon som arbetar ungefär normal arbetstid blir det ungefär en gång i halvåret, men det finns de som får göra det betydligt oftare än så.

Undersökningen inleds med en hälsodeklaration där vi får svara på mer eller mindre relevanta frågor:

What is your taste preference?
a) Bland diet
b) Ordinary
c) Rich taste

Have you found your life more worth living than usual?
a) Yes
b) Usually
c) Rarely
d) Never

Why did you start smoking again (if you stopped smoking)*?
a) Realized you could stop smoking
b) Gained weight
c) Feeling "lonley on the lips"

Med hälsodeklarationen i handen och glad i hågen tågar vi sedan in i det heligaste av allt heligt, där vi sällan eller aldrig i andra sammanhang blir insläppta: Huvudkontoret.

Väl där sker kontrollerna enligt löpandebandprincip. Sköterska 1 tar emot mina papper och ger mig ett nytt, som jag får ta till sköterska 2, som kollar min syn och fyller i pappret och ger mig en bomullspinne som jag får gå och kissa på, och därefter lämna till sköterska 3, som kollar mitt blodtryck och resultatet av urinprovet och därefter skickar mig till sköterska 4 som tar blodprov och ger mig en kompress som jag ska hålla mot stickhålet i fem (5) minuter. Det finns en klocka, och sköterska nummer 5 vaktar påpassligt så att jag inte försöker fuska med minutrarna och ger mig därefter ett plåster. Sköterska 6 tar min längd och min vikt och skickar mig till sköterska 7, som lyssnar på mitt hjärta och mina lungor och skickar mig till sköterska 8, som gör lungröntgen på mig och därefter skickar mig till Läkaren. Läkaren tittar på mina papper och säger
- 日本語　分かりますか。 och jag svarar
- 済みません。　分かりません。 Då blir han lite bekymrad, studerar mina papper och säger
- いいです。 och ler betryggande mot mig och skickar iväg mig, och hälsokontrollen är därmed avslutad.

Men låt oss stanna upp ett ögonblick.
- "Nåh?", säger kanske vän av ordning eller framlidna fru Curie,
- "En lungröntgen i halvåret, på min ära och mina respiratoriska organ, ska det vara av nöden tvunget, av vetenskapen påkallat och av hälsan främjande? Svårligen låter jag mig övertygas om detta!", kanske vännen säger.

Så sa inte jag, men när jag mötte en kollega, som sa att han hade tvekat inför så regelbundna lungröntgningar, och beslutat sig för att stå över, så bestämde jag mig för att göra det samma. När så sköterska 8 försökte få mig att stiga in i lungröntgenapparaten tackade jag vänligt men bestämt nej. Efter att det vanliga tumult som uppstår i det här landet varje gång någon gör något oväntat hade lagt sig så hanterades situationen som dylika situationer brukar hanteras, och personalen övergick till att låtsas som ingenting. Men inte innan jag fått skarpt förklarat av en under tumultet tillkallad tolk att man kommer att vara tvungen att underrätta mitt företag om att jag vägrat genomgå lungröntgen.

Och det är av denna anledning jag nu blivit kallad till ett möte, på torsdag, med personalavdelningen. I kallelsen meddelas att syftet med mötet är att jag ska förstå att jag genom att min vägran att underkasta mig lungröntgen har brutit mot Japans konstitution. Jag intar till denna utsaga en försiktigt skeptisk hållning. Min kollega har blivit kallad till ett identiskt möte en halvtimme tidigare.

Hur kommer detta att sluta? Kommer de att brotta in oss i röntgenapparaterna? Kommer vi att lagföras för våra konstitutionsbrott? Vad blir straffen? Fängelse? Dödsstraff**? Watch this space.

---
* Jo, de förutsätter alltså helt kallt att alla antingen röker aktivt eller kommer att röka aktivt. Det är dessutom inte ett underligt antagande i det här landet.
** Det händer att jag skäms över att bidra till ekonomin i ett land som tillämpar dödsstraff. Wikipedia menar att över 70% av befolkningen stödjer det. Det får det att krypa i kroppen att tänka på att det sitter 140 personer i samma rum som jag som tycker att det är försvarbart att i ett demokratiskt land komma överens om att mörda människor.

På't igen

Jag är tillbaka på kontoret. Jag kom redan igår, men eftersom jag inte lyckades sova på planet så hade jag varit vaken i nästan ett dygn när vi hade stormöte. Tyvärr var stolarna inte bekväma nog att sova i. Det hindrade mig däremot naturligtvis inte från att somna flera gånger.

Det har varit oändligt skönt att vara hemma. Jag har inte hunnit träffa mer än en bråkdel av dem jag hade velat, men jag har haft det fantastiskt bra och om det någonsin fanns en tvekan om var jag bor, var jag hör hemma och var "hemma" är så är den sortens tvivel borta nu.

Samtidigt så känna det spännande att vara här igen. Jag är inte alls så irriterad, ännu, peppar, på dessa människornas underliga sedvänjor, och jag känner ett större existensberättigande här nu än jag gjorde när jag åkte.

Jag har hårt jobb framför mig nu, men det känns spännande och roligt.

Greetings

Varje morgon när jag kommer till jobbet så möts jag av denhär i trapphuset.

Jag tror att den har något med nödutgång att göra, men jag har en obehaglig känsla av att när vi väl kommer dit och behöver nödutgången så kommer vi att finna den låst - och när vi försöker öppna så kommer en mild röst i högtalaren här säga "I'm sorry Dave - I can't do that."