Wasabiduellen

Det var fest igår, och vansinnigt trevligt. Fester planeras så att man hyr ett rum på en restaurang i ett par-tre timmar, och under den tiden serveras en mångfald av maträtter och så mycket att dricka som någon kan önska sig. Det gör naturligtvis att folk till en början blir berusade till en nivå där det blir väldigt lätt och trevligt att prata med dem, och mot slutet tenderar agnarna att vara skillda från vetet, och halva sällskapet är knaskalas. Men vid det laget är man redan på väg till fest nummer två, som är likadan som fest nummer ett, fast på en annan restaurang, och man får mindre mat, men mer att dricka, så det jämnar ut sig.

En vansinnigt berusad kollega hade börjat prata en del med mig, men på vägen mellan ställena varnade mina andra kollegor mig och menade att han var för full och jag skulle hålla mig undan. På andra-festen hamnade jag trots allt mitt emot honom, och det var ju inte mycket att göra. Vi tramsade lite, han och jag. Han pekade på kollegan bredvid sig och presenterade henne för mig och sa att hon var en flicka, och jag sa att jag hade gissat det redan, och han förklarade att han var en pojke, och jag sa att jag nog hade gissat det med. Han ville försöka göra bort kollegan och mig genom att insinuera att hon var intresserad av mig, men i sitt inte allt för subtila tillstånd och med stapplig engelska blev det bara "Would you like to go out with me?", vilket jag naturligtvis besvarade med ett strålande "Of course I would!". Han tappade hakan och ögonen höll på att ramla ur ansiktet på honom och han sa "ARE YOU A HOMOSEXUAL?!?", vilket jag besvarade med ett skratt, precis som de andra som hörde det.

Sen kom maten - sashimi. Han förklarade för mig på engelska att det var tonfisk, och jag förklarade för honom på japanska att det var tonfisk. Då skulle han dryga sig lite och pekade på de individuella bitarna av den andra sortens fisk och upprepade "tai desu" för var och en av dem. När han var klar pekade jag på wasabin och frågade "nan desu ka", "vad är det"? Han hävdade att det var gott och att man åt hela biten på en gång, och jag sa att jag tyckte att det verkade trevligt och erbjöd honom att börja, men han hävdade gästerna först och ... jag tänkte att jag kunde spela honom ett spratt, så jag tog en rejäl bit av wasabin och petade in i munnen. Det blev tyst runt bordet och alla blickar vändes mot mig, men jag behövde inte ens anstränga mig för att verka oberörd. Jag vände på tallriken så att wasabin kom mot honom. I det läget kunde han naturligtvis inte förlora ansiktet, så han tog en lika stor bit som jag hade tagit, tittade på mig och på den och stoppade den i munnen.

Han började genast andas häftigt, ögonen spärrades upp och började rinna, hans näsborrar fladdrade och alla skrattade så de kiknade. Efter en stund, när han kämpat för att återfå balansen och kunde sätta sig upp, så vände han tallriken mot mig igen. Så jag tog en ny bit. Proceduren upprepades tre gånger, varje gång med mig oberörd, medan han såg ut att lida helvetets kval.

Det var verkligen fånigt. Åskådarna var hänförda, kvinnorna var imponerade och männen ännu mer och alla tittade på mig med beundran i blickarna. Min opponent höll, när han samlat sig för sista gången ett litet tal, på japanska, som jag fick översatt med att han erkände sig besegrad och att vi nu är nästan som bröder. Sen gick han bort och satte sig vid andra änden av bordet, och berättade nogsamt för dem som satt där var som försegått. Därefter fick han så ont i magen att han satt och kallsvettades en stund innan han gick hem. Lite av glansen på min seger förtogs uppenbarligen av att jag uttryckte medlidande för honom, men de var fortfarande imponerade, och en äldre kollega menade att det var en strategi som jag borde använda mig av i eventuella konflikter på jobbet.

Det var min första japanska duell. Nu vet jag hur det är.