Solnedgång

Det är svårt att fotografera solnedgången i Japan, främst för att den bara varar i 150 sekunder. Det är mycket lättare på Lomma Beach.

Nyhetstorka: Cv-krydda

Nu är det snart terminsstart, och nyhetshösten tar fart, men ännu är det den torraste nyhetstorka, och DN gör en nyhet av att folk (dra dramatiskt efter andan här) försöker framstå i sin bästa dager när de söker jobb!

Det visar sig att 50% av sökanden "överdriver sitt intresse för den aktuella arbetsplatsen" - och att 32% överdriver sina "positiva personliga egenskaper". I mitt tycke så utgör dessa två saker en stor del av en jobbansöknings mening. De absolut flesta människor har inga positiva egenskaper. Jag är en av dem. Och frågan är ju naturligtvis vad som är sanning - om jag skriver att jag är glad och positiv, blir jag då en lögnare den dagen jag vaknat på fel sida och arbetat med meningslösa saker i två månader med imbecilla kollegor som motarbetat mig i en snuskig liten småländsk håla, som ett rent hypotetiskt exempel, och blivit bitter?

Jag skrev en gång följande inledning i mitt internationella CV:

"Mr ... is an elitist and a misanthropist who despises people who lacks in skill, reasoning or wits. He passes judgement in a blink of an eye and dismisses anyone who does not meet his standards. He is dedicated to doing the Right Things the Right Way and loathes working in environments he thinks creatively containing. Mr ... is a natural anarchist and only reluctantly accepts any kind of authority."

Och kanske är det så att ärlighet varar längst, för senast jag blev anställd så bifogade jag det som bilaga till mitt andra, mer positiva, CV.

Istället för japanska: förvirring

Translation party är en söt webbapplikation som använder google translate för att översätta en mening fram och tillbaka mellan engelska och japanska tills den når en oändlig loop. Eller tröttnar, som i det här exemplet: "I may not be home in May, but I still will come home before September ends."

Måste fånga allihop... Pokemon!

Att Japan är ett land av gamers vet kanske de flesta. Man har drivit utvecklingen av datorbaserad spelunderhållning sedan 80-talets Game&Watch, och otaliga är de spelserier som uppstått härifrån: Mario, Zelda, Final Fantasy, Metal Gear Solid - listan kan göras lång. Hysterierna som uppstår kring ett nytt spelsläpp i någon av de populära serierna här liknar de vi hade i Sverige kring Sagan om Ringen-biljettsläppen.

Men det finns en serie som är lite mer populär än andra. Jag tog den här dåliga bilden med min iPhones pinsamma ursäkt för en kamera på väg hem från Naeba och Fuji Rock:

Nu på sommarlovet så ser jag barn överallt springa omkring i Pikachu-mössor på stationerna. JR, tågbolaget, driver en sommaraktivitetsresekampanj för lågstadiebarn som innebär att man ska samla stämpelavtryck föreställande pokemon från olika stationer, så det gäller att springa ut och in genom så många stationsgrindar som möjligt och fånga allihop.

På vägen hem från Hokkaido, på Chitose airport, fick jag syn på denna kreativt dekorerade 747:a:

Final Fantasy och Dragon Quest i all ära; det råder ingen som helst tvekan om att den stora favoriten här är Pokemon

Sapporo

Sapporo är residensstaden på Hokkaido, som är den norra ön i Japan. Det är en väldigt fyrkantig stad.

De har pissoirer med otroligt fin utsikt.

Och neon i natten.

Labyrinth

Tänk om Terry Jones, från Monty Python, skulle skriva ett manus till en sagofilm med troll och häxor, och tänk om Jim Henson och Frank Oz, som gjort mupparna, gör dockorna, och George Lucas producerar alltihop. Tänk sedan vidare att David Bowie får spela trollkungen och dessutom skriva och framföra all musiken.

Det har hänt! Det hände redan 1986! Filmen heter Labyrinth, och det är ju fullkomligt ofattbart att den inte har gått till filmhistorien och är en kultklassiker!

Till man ser den. För sämre smörja har jag nog aldrig sett. Mest har det nog att göra med att Bowie har skrivit alla sex låtarna på en kvart en bakfull söndagsmorgon, är extremt obekväm med att spela mot dockorna, och dessutom springer omkring i ett par fåniga gråa ridbyxor som är så tighta att det syns på vilken sida grenen han lagt pungen respektive snoppen - det är inte ens svårt att se vilken som är vilken.

Faktum är att den till och med är för töntig för att vara kultig. Det är fruktansvärt!

Och jag vet att hälften av alla som läser det här inlägget kommer att säga "Nej, det kan inte stämma, så dålig kan den inte vara!" Skriv upp er i kommentarsfältet här nedan, så ska jag skicka den till er, så får ni se själva.

Punk rock

Igår var jag på en punk-rock bar i Shibuya - där de spelade Ebba Grön och KSMB hela natten.

Idag har jag hållit mig inomhus.

Hur vill du ha ditt ägg?

Det här kokta ägget är slut så fort det är förlorat. Jag gillar förlorade ägg.

Genus och musik

En av de texter jag läst som gjort störst intryck på mig är inledningen på Nina Björks Under Det Rosa Täcket, som tar utgångspunkt i Aretha Franklins "(You Make Me Feel Like) A Natural Woman" från -68. Jag kan inte Björks text utantill, men den uppehåller sig kring det anmärkningsvärda kring att en "naturlig kvinna" är något man behöver ett yttre handlande subjekt för att känna sig som.

Det går naturligtvis att hävda att det är tramsigt av Björk att leta efter semantiska fel i schlagertexter från sextiotalet, men Björk menar, om jag får tolka, att det här är ett bland många symptomatiska exempel på hur kvinnlighet konstrueras.

Jag kom att tänka på detta nyss när jag satt på en synnerligen syltig liten indisk restaurang ner för gatan och förfasades över deras spellista. Om man vänder på siffrorna för Franklins stora hit blir det genast -86, och det är året då Peter Cetera* hade en ordentlig hit med evergreenen "Glory of Love".
**
Nå, den här texten måste ju vara för mansforskningen vad Franklins är för kvinnoforskningen. "I am the man who will fight for your honour" sätter lika hårt fingret på vad som är vrickat i mansrollen som Franklins text destillerar problemen med kvinnorollen och Cetera konstruerar mannen som den aktive, agressive beskyddaren av ett objekt, och dessutom lyckas få med den typen av maskulin hederskultur som vi i allmänhet inte problematiserar eller benämner på det sättet.

Till Franklins, eller snarare låtförfattarna Goffin, King och Wexlers, fördel kan sägas att en del tyder på att det kanske ligger lite mer genusmedvetenhet bakom texten än vad lyssnaren först lockas att tro. Liknande förmildrande omständigheter föreligger sannolikt inte för Cetera.

* stryk förresten "P" och "er" i förnamnet och se vad som händer
** Ponera även hur fantastisk roligt det skulle bli om Claes Eriksson ville reinacta den här videon.

Tjatigt

Förlåt att jag tjatar. Det var en jordbävning till i morse. Jag vaknade, men somnade om innan den var slut.

Skakningar

Stor jordbävning nyss, så att det ramlade ut saker ur bokhyllan. Nu är klockan 05:23 och allt är lugnt.

Veckans fågel

Tillbaka på allmän begäran.
Veckans fågel: korp.

Darrningar

Jo, som en del har läst i svenska tidningar, så skakade det lite igår. Jag satt på en liten bar i Shibuya, och när S-vågen kom blev det så bullrigt att vi gick ut på gatan istället för att sitta kvar inne. Det hela var över på någon minut, men för ett litet ögonblick så var vi faktiskt lite skakade.

Alltså: jag lever, jag mår bra, och i den mån någon i Tokyo inte gör det, så beror det nog i alla fall inte på jordbävningen.

Hus i Yubari

90% av stadens innevånare har flytt(at). De som bor kvar är gamlingarna och de som investerat så mycket att de inte kan ta sig någon annan stans. Husen är kvarlämnade, och underhållet är bristfälligt - vem ska underhålla?

Precis utanför hotellet stå någon och lagar ett tak, men borde man inte börjat med det tidigare?

Många hus var redan från början små skjul, och nu är de rostiga och fallfärdiga sådana.

Det som en gång var en kärlekstunnel är nu ett barrikaderat spökhus.

En del av de gamla byggnaderna ser ut att vara ett paradis för fjortonåringar att konsumera häxbrygd i och runt. Det är bara det att det inte finns några tonåringar i Yubari.

Yubari

Jag gick på den lokala pizzerian. De blev stressade när det kom en kund. De var nervösa och daltade med mig. "Var kommer du ifrån? Jobbar du här?" "Sverige. Nej, jag jobbar i Tokyo." "Oh, Sverige. Är du på jobb på Hokkaido?" "Nej, jag jobbar i Tokyo." "Hur kommer det sig att du är i Yubari?" "Jag läste om Yubari i en svensk tidning..." "Var det en filmtidning? Vad skrev de?" "Nej..."

Nej, min lilla vän, det var inte i en filmtidning...

"Nej, det var inte en filmtidning." "Vad skrev de? Vad skrev de i den svenska tidningen om Yubari?" "De skrev att det är väldigt stillsamt här..." "Oh. Jaha."

Hela staden är så sorglig. Museet, nöjesparken, melonslottet. Det är som den som bjudit alla sina klasskompisar på fest, och förberett allt: satt på sig sina finaste kläder och lagt fram mat och läsk - för att upptäcka att ingen ville komma.

Människorna i Yubari möter mig med skräckblandad förtjusning. Alla vill ge mig något: en penna, en glass, en kaka. Som om de vill säga "glöm oss inte, tala om för någon att vi är snälla, be dem komma hit".

Yubari var en gång ett, om inte blomstrande, så i alla fall välmående gruvsamhälle på Hokkaido i norra Japan med 120 000 innevånare. När gruvan lade ner drabbades staden av en identitetskris, men man beslöt sig för att omvandla staden till en turistmagnet. Man tog stora statliga lån och byggde ett museum över sin historia och en stor nöjespark kring stadens stoltheter: gruvan och melonerna. Ingen kom.

När jag gick ner mot det gamla nöjesfältet första gången så hörde jag plötsligt musik. Någon spelade den gamla inspelningen av Judy Garland sjungandes "Somewhere over the rainbow". Det kändes på samma gång passande och surrealistiskt.

Staden gick i konkurs. Alla som kunde flyttade därifrån. Nu bor där 12 000 människor och medelåldern är över 40.

Nöjesfältet är nedpackat och sålt, det som kunde flyttas, och resten står kvar och förfaller. Det gör husen inne i stan också. Sakta tar naturen tillbaka marken. När jag går upp för den gamla rodelbanan så står jag plötsligt för ett hjärtslag öga mot öga med en hjort, innan den flyr in i vegetationen.

Stadsplaneraren i Tokyo

Ok, det är bara att konstatera, Tokyo är en ful stad. När jag var fyra år, har jag fått berättat för mig, vaknade jag under en bilfärd och satte mig upp (det var på den tiden det inte var farligt att åka bil) och konstaterade att det jag såg genom fönstret var den fulast stad jag någonsin sett. Det visade sig vara ett industriområde utanför Sundsvall. Sundsvall har jag senare konstaterat, är en allt annat än ful stad. Så, därför går titeln "den fulaste stad jag sett" till... -Tokyo. Men inte ens i den staden är all arkitektur ointressant.I stadsdelen med samma namn som staden finns faktiskt en hel del spännande stadsbyggnad. Bland annat finns där ett torg - vilket bara det är en ovanlighet i en stad där allmänna stadsrum fått lämna plats för köpcentrum och andra pseudo-offentliga platser, allt i kommersialismens namn. Det är dessutom ett torg som tar vara på den omkringliggande staden och det faktum att närmsta grannen är Kejsarens Trädgård.Materialen är till största del betong som används på ett bra och trevligt sätt, precis som detta fantastiska material förtjänar.Vatten är ett bärande element och varieras genom kanalerna, med i det närmaste stilla vatten och vattenspelen som varierar sin intensitet och kraft på ett visserligen tämligen förutsägbart sätt men som fungerar väl på platsen.Markeringarna i marken för synsvaga är på ett pietetsfullt sätt integrerade i anläggningen.
och fyller förhoppningsvis sin funktion...

Tjelovek Milk Bar

Jag antar att de flesta känner till Korova Milk Bar från A Clockwork Orange - mjölkbaren där det serveras mjölk med knark till minderåriga ur bröstvårtorna på skyltdockor. Det är kanske lite missvisande eftersom Korova är ryska och betyder ko.

Lita på Kabukicho i Shinjuku för att rätta till sådana misstag. På Bonyu Bar kan du nämligen bli serverad, just det, människomjölk, och för en liten extra avgift kan du från dricka den direkt från bröstet på servitr... producenten.

Festivalmöte

När vi satte oss till rätta för att titta på Räfven så hamnade vi vid ett bord med en annan gaijin. Efter en liten stund frågade hon oss förvånat "Är ni svenskar?". Det visade sig att hon tillhörde bandets entourage.

Vi pratade lite, och hon frågade hur det kom sig att vi hade åkt ända till Japan för att gå på rockfestival, och vi svarade naturligtvis att vi bor i Tokyo respektive Yokohama. Vi frågade i vår tur om hon visste varför bandet hade fått åtta spelningar på en tredagarsfestival, och hon började svara - på engelska. Hon avbröt sig och förklarade på sin bredaste tillkämpade stockholmska att vi skulle förstå att hon bodde i London i vanliga fall och att det var lätt att det råkade bli engelska numer även när hon pratade med svenskar.

Vi tittade på henne en liten stund, och när det väl hade gått upp för henne att vi inte hade råkat prata japanska med henne av misstag så hämtade hon sig inte riktigt, utan fann det för gott att fly fältet.

Vad ska det offentliga göra - och vad bör man överlåta till huliganer

I debatten om huruvida alla landsting ska erbjuda omskärelse av små pojkar även om det inte finns något medicinskt skäl till detta är ett vanligt argument att om inte läkarna gör det på sjukhus så kommer diverse klåpare utan utbildning eller officiell omskärarlicens att göra det på köksbordet hemma. Det framförs till exempel i Expressen.

Med samma argument bör väl brandkåren i Malmö åka ut till Rosengård och tutta fyr på varenda soptunna de hittar - för om inte de gör det så gör någon annan det.

Debatten som helhet är en annan sak, men argumentet "om inte vi gör det så gör någon annan det" är ett dumt ickeargument som inte hör hemma i en intellektuellt hederlig debatt. Men vem försöker jag lura? Det finns kanske inte intellektuellt hederliga debatter.

Festivalmusik

Vad gäller musiken så öppnade vi starkt med Peaches. Peaches är, för dem som inte vet, stenhård, spelar bra modern rock och är feminist. Hon fick minsta scenen. Men den var i alla fall under tak. Peaches var i sitt esse, och det var så bra det bara blir. Och så bra det bara blev.

Oasis låter numera mest som ett Oasis-coverband. Franz Ferdinand låter som ett Oasis-coverband som blandat i lite eget material i repetoiren. Det gjorde alla de andra internationella banden också. De japanska banden lät som om Thomas Ledin och Lars Winnerbäck hade bestämt sig för att samarbeta. Allihop. Det svenska bandet spelade klezmer, och det var väl det enda som bröt av. De fick å andra sidan göra åtta spelningar, som om festivalledningen hade bestämt sig för att de nog skulle se till att festivaldeltagarna tröttnade på klezmer också, trots allt.

Vi hade i alla fall inte tur med musiken.

Trots vädret och detta var det en fantastisk helg. Det var otroligt vackra omgivningar uppe i bergen: branta sluttningar tätt bevuxna med träd, en vacker dal med en liten bäck och en otrolig utsikt. Maten var spännande. Ölet var gott. Sällskapet var det bästa tänkbara - trots att musiken och vädret sög ikapp så hade vi trevligt och roligt hela tiden och vi sov gott i Henjin-sans lyxtält. Dessutom kan jag tala om att det är en gudagåva att lerig, svettig blöt och trött kunna smyga in på ett onsen och sitta i en varm bassäng och tvaga sig grundligt en stund. Det gör verkligen hela skillnaden.