Veckans fågel

Duvor i Ueno koen medan vi väntar på att hela familjen ska vara i samma land. Den här bilden är från vår hana-mi i våras. Barnen har fått oss att lova att vi ska åka till Japan någon mer gång - det finns så mycket kvar att se.

Veckans fågel

Veckans fågel

Veckans fågel

Hiromi Ozaki-sama - veckans uddafågel

I kategorin mer Japan än Japan hamnar designern Hiromi Ozaki-sama. Hon har gjort tre fantastiska projekt med utgångspunkt från påhittade, lätt skruvade, personligheter:

Crowbot Jenny tar utgångspunkt i en historia om en flicka som helst umgås med fåglar snarare än människor, och bygger en maskin för att kunna tala med korpar. Maskinen har Ozaki-sama byggt, och den fungerar förvånansvärt bra.

Sushiborg Yukari utgår från en humanoid robot som fungerar som sushi no kaiten - hon är levande rullbandssushi. När hon så småningom inser att hon är mer sexobjekt som servitris så tröttnar hon raskt på jobbet och sätter knivar längs rullbandet hon har runt magen och tar en gruvlig hämnd på sina forna kunder.

Men det kanske mest intressanta av hennes projekt är Takeshi - en pojke som är så nyfiken på hur det är att vara flicka att han inte bara crossdressar och umgås med sin tjejkompis för att få veta, utan dessutom bygger en mensmaskin som ger honom magkramper och läcker blod i hans skrev.

(Det här inlägget blir mitt hittills i särklass mest ettiketterade. Hon har liksom allt. Ozaki-samas projekt handlar om nästan allt denna bloggen någonsin handlat om!)

Veckans fågel

Övererotiserad koltrast utanför sovrumsfönstret klockan fyra på morgonen. Jag ligger och önskar att den såg ut så här:

Veckans fågel

Veckans fågel

Veckans fågel

Veckans fågel

Hök, så som omnämnd i berättelsen om Kamakura.

Veckans fågel

Drake.

Veckans fågel

Inuti

Veckans fågel

På balkongen

Veckans fågel

Betraktelser från Japan presenterar, inte utan sprickfärdig stolthet, en dubbeldebut: bloggens första gästbloggare, och gästbloggarens första blogginlägg. Elizabeth berättar om sina upplevelser i en sömnig kuststad i Japan. Håll till godo!

Trekvarts tågresa från centrala Tokyo dyker Kamakura och havet upp - den stora stilla(?) oceanen.

Massor av surfare i de stora vågorna längs den oändligt långa sandstranden och många, både barn och vuxna, som plockar snäckor vid vattenbrynet. Det är en fantastiskt vacker dag vårdag och den blå himmeln är full av stora, svarta siluetter. Skyltar med "Beware of Hawks" finns vid varje nedfart till sandstranden, så trots vår okunskap om fåglar förstår vi att dessa bjässar är hökar.

 

Vi känner på vattnet - fortfarande lite för kallt för bad - även om man utan att tveka skulle kastat sig i vågor med samma temperatur i Sverige. Å andra sidan har vi inga badkläder med oss, så det är nog bäst att bara bada fötterna.Vi samlar snäckor, som ska ska få pryda sin plats hemma i vitrinskåpet - ett och annat ostronskal blir det också.

Efter att ha njutit av sanden mellan tårna en lång stund torkar vi fötterna och börjar vår vandring. Målet är Enoshima - ön som vi ska komma till via en bro en mil söderut. Vi har med oss en påse bullar från det lilla bageriet i Meguro och tänker oss en kopp kaffe vid något fik, men något sådant hittar vi inte. Till slut bestämmer vi oss för att köpa var sin Coca Cola i en automat och sätta oss på piren och fika. Sagt och gjort - läskautomaten hittar vi, instruktionerna förstår vi och snart har vi våra burkar i händerna.

Vi går framåt och hittar snart den till synes perfekta platsen för en förmiddagsfika på en varm stenmur med hela det stora, blå havet framför oss.

Jag får en läcker vaniljbulle i min hand - och millisekunden senare en rejäl smäll i huvudet samtidigt som det bara finns en pytteliten bit av bullen kvar mellan fingrarna.

Jag rusar upp som skjuten ur en kanon, skriker och tittar upp och finner oss omgivna av ett helt gäng hökar, som är avundsjuka på den som smällde till mig och som har sett, att det finns några smulor kvar.

Var kom de ifrån? Det var ju en halvtimme sedan vi lämnade dem norrut. Hur hann de se bullen och ljudlöst anfalla oss på så långt avstånd?

Och vi som hade varit så trygga i förvissningen att i Tokyo behöver vi aldrig vara det minsta oroliga för ficktjuvar eller någon annan sorts personrån och definitivt inte oroa oss för att bli överfallna.

Nå väl - Coca Colorna fick vi ha för oss själva och plötsligt förstod vi varför vi inte sett ett enda utefik på hela vägen. Vi upptäckte också att de där hökarna dök upp med jämna mellanrum hela vägen ner till vårt mål, där en del galningar(?) matade dem.

Är det ingen som har förstått att även rovfåglar behöver uppfostras med shintoismen och konfucianismen som rättesnöre - i alla fall när de möter icke ont anande turister.

Veckans fågel

Bortgången

Veckans fågel

Sopsorteringskorp

Veckans fågel

Sillakråka

Veckans fågel

Flygande råtta

Veckans fågel

Sköldpadda

Veckans fågel, nu ännu dödare