Jordbävningar

Det var åtminstone tre jordbävningar under de två veckor som barnen och jag var i Tokyo den här gången (jag hoppas återkomma till vår vistelse vid senare tillfälle). Jag missade den jordbävning som skakade Skåne 2008 eftersom jag höll på att vakna och inte hade riktig koll på världen eller mig själv Därför har jag undrat hur man vet att det är just jordbävning (om inte huset rasar samman eller något annat lika dramatiskt händer) När golvet i lägenheten i Meguro börjarde skaka i sidled blev jag därför lite exalterad eftersom jag insåg att det var just jordbävning. Det var ytterligare en den dagen, fast då trodde jag att det var tvättmaskinen som centrifugerade. När vi var på flygplatsen för att åka hem var det en till. Den märkte jag inte...

Hemresa

Vi åkte tillbaka till Sverige i måndags och resan började en aning olycksbådande med att en bana på Narita-flygplatsen var stängd pga flygolyckan tidigare på morgonen. Vilket ledde till att all incheckning stängde. Informationen var vänlig, förvirrande och motstridig -Japan i ett nötskal. Utan förvarning öppnade dock incheckningen och det blev bråttom, bråttom. Väl på planet hade barnen förstått vad som hänt och 3,5 åringen krävde att planet skulle krascha vid ankomst till Kastrup så att vi fick gå ut genom nödutgångarna. Detta sas allt annat än diskret. När maten dröjde längre än vad han kunde anse uthärdligt upphov han igen sin klara, höga stämma och sa att han skulle äta flygvärdinnan. "Får man det?" Som pedagogisk och moralisk moder var jag dessvärre tvungen att meddela att det fick man inte.

Några sista kawaii och klappar på blont hår hann vi med innan resan var helt över. En hel hög japanska skolflickor i uniform satt längre bak i planet och fnittrade varje gång någon av barnen gick förbi på väg till toaletten eller flygvärdinnornas godiskorg.

FlyMe

Jag har upptäckt hur man blir trevligt bemött på flyget, både på planet och på flygplatsen. Ja, alltså hur man blir vänligt tilltalad av kabinpersonalen visste jag sedan förut, man behöver bara betala tramsigt mycket pengar och resa business class men hur man får security-personalen att behandla en som något annat än som skit som blåst in från gatan hade jag ingen aning om tidigare. Nu har jag dock upptäckt ett sätt att få både största uppmärksamhet och hjärtlig vänlighet av kabinpesonalen och ett varmt leende, samt en hjälpande hand när man går igenom security och detta utan att bli helt ruinerad. -Man reser helt enkelt med små barn.

Det var idel leenden och presenter hela vägen från Kastrup till Narita. På måndag gör vi det igen, den omvända vägen. Vi hoppas på en ny uppsättning legoflygplan, rittavlor och sagoberättande flygvärdinnor.