Plommonregn

Tidig sommar i Japan betyder plommonregn, och plommonregn i sin tur betyder inte bara att plommonen blir mogna och ramlar ner ur sina träd, utan snarare att det regnar, mer eller mindre oavbrutet, i en månad eller mer. Det har sina för- och nackdelar.

Medan Japan fortfarande var feodalt, och man sysslade med fältslag, så innebar det naturligtvis en respit för soldaterna och en taktisk paus för härförarna. Eftersom det är nästan omöjligt att förflytta en arme till fots när vägarna sköljs bort så gällde det helt enkelt att ha tagit bra positioner så sent som möjligt innan regnet kom, och gärna positioner som gjorde att man själv kunde röra sig innan fienden gjorde det när regnet var över.

Nu för tiden är de flesta vägarna i Japan asfalterade, och regnet vattnar mina blommor så att jag slipper, och svalkar luften som annars börjar bli kvävande varm.

Å andra sidan har vi alltså ett konstant lågtryck, och det har mitt huvud aldrig riktigt kommit överens med. Min ödmjuka teori är att min hjärna är så full av så stora tankar att den behöver ett visst tryck på utsidan för att hålla ihop ordentligt, och när trycket sjunker så sväller den som en tvättsvamp och det blir så glest mellan synapserna att den fullkomligt slutar fungera och ägnar sig åt att göra ont istället.

Det gör att jag går hem tidigt och bäddar ner mig med Frank Miller (eller, ja, alltså, något av hans verk) varje kväll och gör tappra försök att sova.