Jag var på Puddle of Lust igår - en multikonsthappening på Super Deluxe i Roppongi. Fotografi, videokonst, dans, musik och performance i vad som borde vara en underbar röra. Men det var det inte.
Jag har funderat mycket på vad jag borde skriva, och om jag borde skriva något. Anledningen till det är att en av de inblandade konstnärerna är en vän till mig.
Fotografierna var av två fotografer och på två temata: Light och Beauty. Light var ljusmålerier av Morgan Fisher. Många av dem avbildade vackra mönster, och ljusmåleri är en spännande teknik. Beauty av Pascal d'Aboyer var nakenstudier som var så pornografiska att jag tog illa upp - och jag är inte pryd. I sin egen kommentar av bilderna hade han skrivit att "Det är oftast kvinnor som säger att de uppskattar mina verk. Jag tänker mig att det ger legitimitet åt mitt arbete." Jag tänker att den som har svårt att legitimera sina nakenstudier kanske är fel ute från början.
Ricks videokonst och Dakeis butoh-dans var fantasieggande och bedövande vacker, men till en början något långsam och det är svårt att veta om det går över mitt huvud eller om det helt enkelt är mer yta än innehåll. Det här bättrar dock på sig väsentligt när Ryo börjar sjunga och spela på det fantastiska instrumentet koto. Hennes röst är suggestiv och spännande och harmonierna är precis lagom spretiga för att skapa en spänning mot Dakei som nu dansar på golvet och samtidigt dansar i en skog och i ett industrilandskap i Ricks videokonst som projiceras på scenens bakre vägg. Dynamiken mellan de fyra butohdansarna som är samma butohdansare och Ryos koto och röst är fantastisk, men det finns ytterligare ett element, och det är det som är problemet.
Samtidigt med Ryo har Erewhon kommit på scen, och han ägnar sig åt industrial noise. Tanken är lysande, Erewhon skulle kunna accentuera rythmerna och förstärka disharmonierna på ett fantastiskt sätt. Tyvärr är han gravt felmixad. För att höra Ryos röst så måste jag anstränga min hörsel, men i varannan, långsam, takt attackerar Erewhon sina metallskivor med sådan kraft att jag rycker till och det gör fysiskt ont i öronen. Jag försöker använda öronproppar, men kan då inte höra Ryo eller koton ordentligt. Jag försöker förutsäga Erewhons utbrott och hålla för öronen i rätt ögonblick, men det fungerar, naturligtvis, bara ibland.
Till slut inser jag att jag är så irriterad på att få mina öron misshandlade på det sättet, att jag inte längre kan njuta av verket - det enda jag tänker på är att försöka skydda min hörsel - och jag ger därför upp och går mitt i verket.
Det är synd, för jag tyckte om vad jag såg, och jag hade gärna velat höra mer av koton. Men jag är inte beredd att betala med min hörsel för det.
fredag, juni 19, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad synd om dig Andreas
SvaraRaderaPascal
Hej, Pascal!
SvaraRaderaJag vet inte om du läser svenska, eller om du fått det översatt - jag testade att automatöversätta och blev lite chockad över hur otrevlig jag lät på engelska. Det tror jag inte riktigt att jag gör på svenska, även om jag är kritisk.
Jag vet inte varför du skriver att det är synd om mig, eller om det är en översättningsartefakt. "Synd" på svenska betyder både vad som på engelska skulle kallas "sorry" och det som skulle kallas "sin", men kan också översättas med "shame". Om du har automatöversatt något kan det lika gärna vara så att du ber mig skämmas.
Hur som helst är det inte synd om mig, och var det inte heller den där kvällen i Roppongi för ett och ett halvt år sedan heller.
Tar du illa upp är det betydligt mer synd om dig än det är, eller någonsin var, om mig. Det är svårt och jobbigt att höra kritiska åsikter om sitt kreativa arbete, det vet jag nog bättre än många. Trots detta förbehåller jag mig rätten att både hysa och uttrycka kritiska åsikter om kreativa verk jag betraktar eller upplever.
Jag har inget emot nakenstudier, men jag tyckte att dina verk var alltför enkla. De sa mig, i kontexten de presenterades, inget annat än det som syntes i bilden, och det som syntes i bilden var erotiskt kodade och sexuellt laddade kvinnliga kroppsdelar - det en naken kvinna så som sedd av en manlig fotograf presenterat för en manlig betraktare. Det fick mig att känna mig som en fluktare eller som en porrkonsument. Det är möjligt att det var din avsikt, att du ville kommunicera något med det, men jag fick inte den känslan. Snarare kändes det oövertänkt och oanalyserat. Och vi har sett så många nakna kvinnor avbildas av manliga konstnärer med mer eller mindre goda förevändningar och avsikter i så många hundra år att jag är trött på det. Jag kände helt enkelt inte att du tillförde något.
Och jag vill säga att jag mycket väl kan ha missuppfattat alltihop. Vi kommer från olika kulturella bakgrunder, och ser sannolikt dina bilder mot väldigt olika bakgrunder. Men du gav mig ingen hjälp att förstå din kontext, att se var bilderna kom från eller vilket samtal de var en inlaga i. Och det gjorde att det föll platt för mig, och att jag såg bilderna med en irriterande gnagande misstanke om att det inte fanns något samtal eller någon bakgrund, utan att det rätt och slätt var pronografi.