Brottsmisstänkt

En ständig källa till glädje för oss svenskar på jobbet är de hälsokontroller alla anställda ska gå på efter ett speciellt antal arbetade timmar. För någon som arbetar ungefär normal arbetstid blir det ungefär en gång i halvåret, men det finns de som får göra det betydligt oftare än så.

Undersökningen inleds med en hälsodeklaration där vi får svara på mer eller mindre relevanta frågor:

What is your taste preference?
a) Bland diet
b) Ordinary
c) Rich taste

Have you found your life more worth living than usual?
a) Yes
b) Usually
c) Rarely
d) Never

Why did you start smoking again (if you stopped smoking)*?
a) Realized you could stop smoking
b) Gained weight
c) Feeling "lonley on the lips"

Med hälsodeklarationen i handen och glad i hågen tågar vi sedan in i det heligaste av allt heligt, där vi sällan eller aldrig i andra sammanhang blir insläppta: Huvudkontoret.

Väl där sker kontrollerna enligt löpandebandprincip. Sköterska 1 tar emot mina papper och ger mig ett nytt, som jag får ta till sköterska 2, som kollar min syn och fyller i pappret och ger mig en bomullspinne som jag får gå och kissa på, och därefter lämna till sköterska 3, som kollar mitt blodtryck och resultatet av urinprovet och därefter skickar mig till sköterska 4 som tar blodprov och ger mig en kompress som jag ska hålla mot stickhålet i fem (5) minuter. Det finns en klocka, och sköterska nummer 5 vaktar påpassligt så att jag inte försöker fuska med minutrarna och ger mig därefter ett plåster. Sköterska 6 tar min längd och min vikt och skickar mig till sköterska 7, som lyssnar på mitt hjärta och mina lungor och skickar mig till sköterska 8, som gör lungröntgen på mig och därefter skickar mig till Läkaren. Läkaren tittar på mina papper och säger
- 日本語　分かりますか。 och jag svarar
- 済みません。　分かりません。 Då blir han lite bekymrad, studerar mina papper och säger
- いいです。 och ler betryggande mot mig och skickar iväg mig, och hälsokontrollen är därmed avslutad.

Men låt oss stanna upp ett ögonblick.
- "Nåh?", säger kanske vän av ordning eller framlidna fru Curie,
- "En lungröntgen i halvåret, på min ära och mina respiratoriska organ, ska det vara av nöden tvunget, av vetenskapen påkallat och av hälsan främjande? Svårligen låter jag mig övertygas om detta!", kanske vännen säger.

Så sa inte jag, men när jag mötte en kollega, som sa att han hade tvekat inför så regelbundna lungröntgningar, och beslutat sig för att stå över, så bestämde jag mig för att göra det samma. När så sköterska 8 försökte få mig att stiga in i lungröntgenapparaten tackade jag vänligt men bestämt nej. Efter att det vanliga tumult som uppstår i det här landet varje gång någon gör något oväntat hade lagt sig så hanterades situationen som dylika situationer brukar hanteras, och personalen övergick till att låtsas som ingenting. Men inte innan jag fått skarpt förklarat av en under tumultet tillkallad tolk att man kommer att vara tvungen att underrätta mitt företag om att jag vägrat genomgå lungröntgen.

Och det är av denna anledning jag nu blivit kallad till ett möte, på torsdag, med personalavdelningen. I kallelsen meddelas att syftet med mötet är att jag ska förstå att jag genom att min vägran att underkasta mig lungröntgen har brutit mot Japans konstitution. Jag intar till denna utsaga en försiktigt skeptisk hållning. Min kollega har blivit kallad till ett identiskt möte en halvtimme tidigare.

Hur kommer detta att sluta? Kommer de att brotta in oss i röntgenapparaterna? Kommer vi att lagföras för våra konstitutionsbrott? Vad blir straffen? Fängelse? Dödsstraff**? Watch this space.

---
* Jo, de förutsätter alltså helt kallt att alla antingen röker aktivt eller kommer att röka aktivt. Det är dessutom inte ett underligt antagande i det här landet.
** Det händer att jag skäms över att bidra till ekonomin i ett land som tillämpar dödsstraff. Wikipedia menar att över 70% av befolkningen stödjer det. Det får det att krypa i kroppen att tänka på att det sitter 140 personer i samma rum som jag som tycker att det är försvarbart att i ett demokratiskt land komma överens om att mörda människor.