100 Godwin i den svenska kärnkraftsdebatten

Idag, av alla dagar, ska den svenska kärnkraftsindustrin lämna in sitt förslag om slutförvaring av uttjänt kärnbränsle. Det är kraftbolagen som är ansvariga för säkerheten, men att eftersom bränslet är farligt i 100 000 år, och eftersom bolag tenderar att gå under snabbare än så, så vill man att det ska stå i lagen att staten tar över ansvaret som kraftbolagen skulle gå under.

Hm. Förlåt, påminn mig - vilka är de tre största staterna som är 100 000 år gamla? Är det inte förresten så att den som senast pratade om ett 1000-årsrike anses ha varit en storhetsvansinnig galning? Kan vi inte lika gärna återuppta de gamla planerna på Speers Germania?

Ett annat perspektiv är att det är ungefär 60 000 år sedan människorna började kolonialisera världen utanför Afrika, där vår gemensamma urmoder levde för ungefär - just det - 100 000 år sedan.

Om inte Mohammed kommer till berget...

S har gråtit hela våren för att han inte får åka till Japan i år och nu inträffar en naturkatastrof med mer än förfärliga följder. Barnen är eniga i att hela Japans befolkning borde evakueras till Europa och att minst två personer får plats i vårt vardagsrum.

Kraftmätning

Jag har försökt hålla mig ifrån nyheterna och koncentrera mig på att titta på mina vänners facebooksidor och försäkra mig om att de mår bra. Det gör de. De är skakade, men verkar inte särskilt rörda.

Men när jag nu skulle titta på klockan, och använde TVn som sådan, ramlade jag mitt in i Godmorgon Sveriges extrainsatta show om situationen i Japan. När jag säger show är jag inte anglifierad, utan chockad över vilket sätt man hanterar situationen: "Vad är det värsta som kan hända? Kan det inte bli värre? Kan det explodera? Vad händer då?" Strålskyddsmyndighetens stackars expert vrider sig i plågor under de smattrande frågorna, och försöker rent fysiskt ta sig undan. Han kan inte svara - det finns inga sådana svar - och vill inte tillfredställa gamarnas blodlust.

Jag, för min del, biter på naglarna och försöker slita mig från TVn.

Privatkonsument

Mitt första inlägg på många månader blir kort:

Under kvartalet efter att jag flyttat från Japan sjönk landets privatkonsumtion med 0,8%! Just saying.

Veckans fågel

Duvor i Ueno koen medan vi väntar på att hela familjen ska vara i samma land. Den här bilden är från vår hana-mi i våras. Barnen har fått oss att lova att vi ska åka till Japan någon mer gång - det finns så mycket kvar att se.

Flyttad

Jag har flyttat ut från min lägenhet och in på hotell. Om en vecka är jag på Gotland. De sista skälvande dygnen i Tokyo har jag framför mig, sen ska jag äntligen hem.

Av ingen särskild anledning

Tulipa Sylvestris

Veckans fågel

Den uppgående solen i Landskrona?

I valtider kan jag inte låta bli att tänka på Landskrona. Det vita huset på bilden fick Landskronas stadsbyggnadspris 2009 och kallas Japanhuset. Månne är det ett tecken i tiden?

Exotiserad

Jag har precis hållit en kort föreläsning, på japanska, för barn som jobbar till kollegor. Vi var fem gaikokujin, utlänningar, som fick berätta om var vårt land ligger, vad man äter där, och och hur man hälsar. En från Taiwan, en från Kina, en från Moçambique, en från Nepal, och jag. Efteråt fick barnen komma fram och hälsa på oss på vårt språk, och vi hälsade tillbaka och gav dem godis.

Min påse tog slut fortast. Antagligen mest för att "hej", i sällskapet, var det i särklass lättaste att uttala för de japanska barnen.

Efterlyst

På koban, de små poliskurerna som finns i nästan varje gathörn här, postar man upp bilder på folk som är efterlysta. Just nu eftersöks tydligen även Jackie Chan och Jaden, efter vad det verkar.

Och efter att ha läst recensionerna är det kanske inte så konstigt...

Min fina matta - RIP

Mattan som jag tog hem i kinbaku-stass för två år sedan får inte följa med till Sverige. Rest In Pieces.

Återbesök på Whales of August

På baren Whales of August i Shibuya beställer drinkar modellerade efter filmer. Jag har skrivit om det tidigare. Det här är Rocky Horror Picture Show:

 Och det här är The Wonderful Wizard of Oz:

Ja, det i förgrunden, alltså. Det i bakgrunden är The Wonderful Wizard of Kawasaki. Han dricker Blade Runner.

Nedräkning

Snart, snart, är det dags att åka hem till Sverige. Det är stressigt att få ihop allt. Min mage producerar för mycket magsyra, men jag har fått medicin. Det är mycket som ska fixas: abonnemang som sägas upp, packning, sista shoppingen, hotellbokningar, flygplan. Men om två veckor sitter jag på planet och läser Darwins Children och längtar efter att få landa.

Veckans fågel

Vart tar lagen vägen?

Vad är det som händer? Har det alltid varit såhär?

I Sverige döms en seriesamlare för att ha bilder på nakna kvinnor som kan uppfattas som prepubertala - till fängelse. Precis som DN skriver, kan detta inte anses något annat än kulturfientligt. Polisen menar att lagen "hittills" bara gäller fiktion om den är illustrerad, men det ger mig ändå anledning att fundera på vad jag har i min bokhylla. Bör jag gömma mina gamla Hellberg?

Svenska polisen utvisar godtyckligt romer, som inte begått brott, enbart för att de är romer.

Och jag är förvånad över min förvåning över att en arabisk man i Israel döms för våldtäkt för att han inte berättat att han var arab innan han hade sex med en judisk kvinna. Och trots att Sverige börjar tillämpa sina lagar på märkliga sätt kan jag inte låta bli att konstatera att det innebär att vara arab i Israel på något sätt motsvarar att vara HIV-smittad i Sverige.

Har det alltid varit såhär, eller håller världen på att bli tokig?

När vägen hem inte finns

Jag pratade med en arbetskamrat på lunchen. Han hade besökt sin hemstad under semestern och insett att han inte längre hörde dit. Han sa sig nu veta att han aldrig någonsin skulle flytta tillbaka. När han och familjen svängt in på garageinfarten och han hade tänkt att det var skönt att vara hemma hade ensamheten tagit tag i honom. Var är hemma?


Jag drabbades av samma insikt när jag besökte mitt barndomsland. Det finns inte längre, om det någonsin funnits.