Gästblogg

Bloggens andra gästbloggare, Karin, presenteras inte mindre stolt än den första:

Nu har jag och Martin varit i Tokyo nästan en vecka. Vi landade förra fredagen på Narita, en av flygplatserna i Tokyo.
När vi klev in på flygplatsen var vi båda överens om att vi möttes av ett fantastiskt lugn. Det var nästintill tyst, människorna skred mer eller mindre fram.
Annat var det på Heathrow som vi tidigare lyft ifrån. Det är så jag alltid tänkt mig att de flesta flygplatserna är, fartfyllda, högljudda och med ett myller av folk.
Stämningen var nästintill meditativ och vi fick båda en mycket bra känsla med en gång.
Veckan som har gått har bestått av besök på ett par spektakulära tempel, parker, trädgårdar samt karaokebesök och shopping.
Vi har givetvis ätit massor med god mat som har bestått av mycket fisk, vilket jag gillar mycket, men även kött och grönsaker. Andreas har visat oss de bästa ställena, vilka har varit väldigt trevliga.

Tokyo är fartfyllt men samtidigt lugnt, där omgivningen ena stunden berättar om Japans gamla historia, men i nästa stund möts vi av staden oerhört futuristiska karaktär. Vi gillar det och ser fram emot de dagar vi har kvar här i staden.

Omiyage från NAA

Jag skulle vara hemma nu, men vulkanen kom i vägen.

I fredags åkte vi till flygplatsen, i hopp om att det ändå skulle gå. Jag var där klockan åtta på morgonen, och det stod att planet var oändligt försenat. Det räckte dock med 12 timmar innan de bussade oss till hotell. Vi fick fin mat, wagyu, och drack champange på våning 50, med utsikt över Tokyo bay i den regniga natten, men det var en klen tröst efter dagen.

På lördagen bussades vi tillbaka till Narita, för att få information om att planet var inställt, och få 5000 yen i matkuponger. Vi åt kunglig kaitensushi, innan vi åkte tillbaka till centrala Tokyo. Jag åkte hem.

Söndagen ägnade jag åt att tröstshoppa kimono och hålla mig hemma i tät konversation med Sverige.

Måndagen åkte vi åter till Narita. Planet var fortfarande inställt. Vi fick 3000 yen i matkuponger. Någon i mitt sällskap hade haft nog med framförhållning att boka oss till Istanbul, för att bussas därifrån. Jag insåg att jag inte skulle hinna till mitt möte på det sättet, och ville avboka. Det visade sig vara mycket svårt, och det var inte förrän jag hade ställt till nog med liv för att få fyra markpersonalare i tårar som jag blev av med bokningen.

Jag köpte macaroni, kakorna, på Starbucks för mina 3000 yen, åkte tillbaka till kontoret och skickade ut en variant av det traditionella mailet som alltid skickas när någon åkt någonstans:

"This weekend I went to lovely Narita Airport three times. I brought back traditional Narita Airport macaroni. They are placed in the usual place. Please try some."

Nästa försök gör jag i slutet av maj.

Andra och tredje resan

I helgen var vi ute och reste igen, barnen och jag. Den resan hette "Kalmar" förkunnade 3,5-åringen, - där kan man se Kronan. Veckan innan gjorde vi den andra resan som enligt samma källa hette "Jämtland" - och så har vi varit i Japan, fortsatte han, det var den första resan.

Till Jämtland åkte vi sovtåg Från Malmö till Östersund färdades vi i vagnar som var gamla när jag var liten. Det var något mer obekvämt än att ligga på sten. Hemvägen gick via byte i Stockholm. En mycket tidigt lördagsmorgon satt vi på Stockholms Central och väntade på X2000 mot Malmö. Just där vi satt vid utgången mot Klarabergsviadukten satt en ensam man och sov på en bänk. Där fanns alltså en sovande man och så vi. Det var tyst och stilla ända tills tre väktare kom klampande. Bryskt väcker de mannen som sover och talar i mindre trevliga ordalag om att han inte ska sitta där, att han stör. Den nyvakna mannen, som inte alls störde oss i alla fall (var det någon som störde var det vi) förklarade att han inte alls tänkte gå ut därför att stationen tillhörde oss alla i samhället. De tre väktarna tog då tag i honom och föste honom mot dörren, allt medan de förklarade att det här hade de minsann rätt till. Efter att ha tryckt upp honom mot mittposten i dörren kastade de ut honom från stationen. Vansinnigt nöjda med sig själva förkunnade de att mannen var farlig. Vi har nog olika definition på farlig, väktarna och jag...

Det tar förövrigt tre timmar mer att resa med sovtåget från Malmö till Östersund än att åka med flyg från Kastrup till Narita.

Resan "Kalmar" gick med bil. Med alla raster för mat och toalettbesök tog det ungefär en halv japanresa att ta sig de 29 milen mellan Kalmar och Malmö. I Kalmar finns Kronan, det absolut mest fantastiska skepp i världen enligt min eviga källa till sanning, 3,5-åringen. Det kantrade och exploderade visserligen men det gör det hela ännu bättre.

Det smidigaste sättet att resa med barn är alltså än så länge flyg... Lite otippat får jag lov att erkänna.
Återkommer när vi testat rymdfärja.