Snabb kompaktkamera

Jag insåg att det finns tillfällen då jag inte tar med min kamera, men saknar att inte kunna fotografera, så jag började fundera på att skaffa mig en kompaktkamera. Jag fick ett fint tillfälle att prova några olika digitala kompakter på en fest, men kom fram till att jag inte tyckte att de var snabba nog mellan avtrycket och slutaren. Det gjorde att jag valde att skaffa en betydligt billigare och snabbare kompaktkamera.

Nu har den ju också sina nackdelar. Det finns ingen exponeringsmätare, vilket gör att man får gissa lite, och så måste man ju framkalla bilderna. Och när man tar på någon som kommer fram och vill se hur det blev, ja, då blir de besvikna. Ja, och så är väl inte objektivet det skarpaste som går att tänka sig, och antireflexbehandlingen lämnar kanske en del övrigt att önska. Men det blir bilder i alla fall, och det är ju i sig ett litet under med en kamera som är tillverkad 1959.

Perspektiv

Härom dagen släpade jag upp barnen på Kullaberg. Det imponerade inte nämnvärt på dem. Numera, snart fyraåringen tittade besviken på Kullens fyr och deklarerade att varken den eller berget var "lika högt som Tokyo Tower" Sen åkte vi till Sveriges Järnvägsmuseum i Ängelholm På detta eminenta museum kunde vi bland annat se en film om tåg i Sverige, från de första ångdriva tågen till dagens moderna X2000. I den lilla biosalongen (med skakande golv och allt) tar samme snart fyraåring i ändå från tårna när han ryter att X2000 inte är "lika snabbt som Shinkansen" och därmed, underförstått, inte värt att göra en film om.

Andra och tredje resan

I helgen var vi ute och reste igen, barnen och jag. Den resan hette "Kalmar" förkunnade 3,5-åringen, - där kan man se Kronan. Veckan innan gjorde vi den andra resan som enligt samma källa hette "Jämtland" - och så har vi varit i Japan, fortsatte han, det var den första resan.

Till Jämtland åkte vi sovtåg Från Malmö till Östersund färdades vi i vagnar som var gamla när jag var liten. Det var något mer obekvämt än att ligga på sten. Hemvägen gick via byte i Stockholm. En mycket tidigt lördagsmorgon satt vi på Stockholms Central och väntade på X2000 mot Malmö. Just där vi satt vid utgången mot Klarabergsviadukten satt en ensam man och sov på en bänk. Där fanns alltså en sovande man och så vi. Det var tyst och stilla ända tills tre väktare kom klampande. Bryskt väcker de mannen som sover och talar i mindre trevliga ordalag om att han inte ska sitta där, att han stör. Den nyvakna mannen, som inte alls störde oss i alla fall (var det någon som störde var det vi) förklarade att han inte alls tänkte gå ut därför att stationen tillhörde oss alla i samhället. De tre väktarna tog då tag i honom och föste honom mot dörren, allt medan de förklarade att det här hade de minsann rätt till. Efter att ha tryckt upp honom mot mittposten i dörren kastade de ut honom från stationen. Vansinnigt nöjda med sig själva förkunnade de att mannen var farlig. Vi har nog olika definition på farlig, väktarna och jag...

Det tar förövrigt tre timmar mer att resa med sovtåget från Malmö till Östersund än att åka med flyg från Kastrup till Narita.

Resan "Kalmar" gick med bil. Med alla raster för mat och toalettbesök tog det ungefär en halv japanresa att ta sig de 29 milen mellan Kalmar och Malmö. I Kalmar finns Kronan, det absolut mest fantastiska skepp i världen enligt min eviga källa till sanning, 3,5-åringen. Det kantrade och exploderade visserligen men det gör det hela ännu bättre.

Det smidigaste sättet att resa med barn är alltså än så länge flyg... Lite otippat får jag lov att erkänna.
Återkommer när vi testat rymdfärja.