Omiyage från NAA

Jag skulle vara hemma nu, men vulkanen kom i vägen.

I fredags åkte vi till flygplatsen, i hopp om att det ändå skulle gå. Jag var där klockan åtta på morgonen, och det stod att planet var oändligt försenat. Det räckte dock med 12 timmar innan de bussade oss till hotell. Vi fick fin mat, wagyu, och drack champange på våning 50, med utsikt över Tokyo bay i den regniga natten, men det var en klen tröst efter dagen.

På lördagen bussades vi tillbaka till Narita, för att få information om att planet var inställt, och få 5000 yen i matkuponger. Vi åt kunglig kaitensushi, innan vi åkte tillbaka till centrala Tokyo. Jag åkte hem.

Söndagen ägnade jag åt att tröstshoppa kimono och hålla mig hemma i tät konversation med Sverige.

Måndagen åkte vi åter till Narita. Planet var fortfarande inställt. Vi fick 3000 yen i matkuponger. Någon i mitt sällskap hade haft nog med framförhållning att boka oss till Istanbul, för att bussas därifrån. Jag insåg att jag inte skulle hinna till mitt möte på det sättet, och ville avboka. Det visade sig vara mycket svårt, och det var inte förrän jag hade ställt till nog med liv för att få fyra markpersonalare i tårar som jag blev av med bokningen.

Jag köpte macaroni, kakorna, på Starbucks för mina 3000 yen, åkte tillbaka till kontoret och skickade ut en variant av det traditionella mailet som alltid skickas när någon åkt någonstans:

"This weekend I went to lovely Narita Airport three times. I brought back traditional Narita Airport macaroni. They are placed in the usual place. Please try some."

Nästa försök gör jag i slutet av maj.