Hiromi Ozaki-sama - veckans uddafågel

I kategorin mer Japan än Japan hamnar designern Hiromi Ozaki-sama. Hon har gjort tre fantastiska projekt med utgångspunkt från påhittade, lätt skruvade, personligheter:

Crowbot Jenny tar utgångspunkt i en historia om en flicka som helst umgås med fåglar snarare än människor, och bygger en maskin för att kunna tala med korpar. Maskinen har Ozaki-sama byggt, och den fungerar förvånansvärt bra.

Sushiborg Yukari utgår från en humanoid robot som fungerar som sushi no kaiten - hon är levande rullbandssushi. När hon så småningom inser att hon är mer sexobjekt som servitris så tröttnar hon raskt på jobbet och sätter knivar längs rullbandet hon har runt magen och tar en gruvlig hämnd på sina forna kunder.

Men det kanske mest intressanta av hennes projekt är Takeshi - en pojke som är så nyfiken på hur det är att vara flicka att han inte bara crossdressar och umgås med sin tjejkompis för att få veta, utan dessutom bygger en mensmaskin som ger honom magkramper och läcker blod i hans skrev.

(Det här inlägget blir mitt hittills i särklass mest ettiketterade. Hon har liksom allt. Ozaki-samas projekt handlar om nästan allt denna bloggen någonsin handlat om!)

Rovjakt eller obekväma sanningar

Den stora tonfisken som älskas av japaner och andra tar slut på grund av extremt överfiske. I Sverige fiskar vi glatt vidare av torsken i Östersjön, för beroende på hur man räknar finns det "tillräckligt många". Tråkigt nog är det så med fiskbestånd att de inte kan återhämta sig om antalet vuxna individer blir för litet. Valar är ju som bekant inte fiskar men det hindrar inte att de kan bli utfiskade för det. Under 1980- och 90-talet reagerade världen på dokumentärer som visade hur delfiner dödas för att få tillgång till tonfiskstim som simmar under dem. (Här slog man alltså två flugor i en smäll.) Delfinköttet tas inte om hand utan slängs tillbaka i havet. På andra ställen är det just delfinköttet man är ute efter. Det är bara så trist att prata om.

Besök

Min bror och svägerska kom precis. Jag lyckades försova mig och rusade panikslagen till Shinagawa, men kom som vanligt i god tid och fick spela DS en hel timme innan de dök upp. Nu sussar de på futonen, men strax ska jag väcka dem och gå och äta sushi med dem. Tills dess håller jag till godo med färska Skipper's pipes.

Omiyage från NAA

Jag skulle vara hemma nu, men vulkanen kom i vägen.

I fredags åkte vi till flygplatsen, i hopp om att det ändå skulle gå. Jag var där klockan åtta på morgonen, och det stod att planet var oändligt försenat. Det räckte dock med 12 timmar innan de bussade oss till hotell. Vi fick fin mat, wagyu, och drack champange på våning 50, med utsikt över Tokyo bay i den regniga natten, men det var en klen tröst efter dagen.

På lördagen bussades vi tillbaka till Narita, för att få information om att planet var inställt, och få 5000 yen i matkuponger. Vi åt kunglig kaitensushi, innan vi åkte tillbaka till centrala Tokyo. Jag åkte hem.

Söndagen ägnade jag åt att tröstshoppa kimono och hålla mig hemma i tät konversation med Sverige.

Måndagen åkte vi åter till Narita. Planet var fortfarande inställt. Vi fick 3000 yen i matkuponger. Någon i mitt sällskap hade haft nog med framförhållning att boka oss till Istanbul, för att bussas därifrån. Jag insåg att jag inte skulle hinna till mitt möte på det sättet, och ville avboka. Det visade sig vara mycket svårt, och det var inte förrän jag hade ställt till nog med liv för att få fyra markpersonalare i tårar som jag blev av med bokningen.

Jag köpte macaroni, kakorna, på Starbucks för mina 3000 yen, åkte tillbaka till kontoret och skickade ut en variant av det traditionella mailet som alltid skickas när någon åkt någonstans:

"This weekend I went to lovely Narita Airport three times. I brought back traditional Narita Airport macaroni. They are placed in the usual place. Please try some."

Nästa försök gör jag i slutet av maj.

Fisken är borta!

S, 4,5 år, leker affär i köket. "Nej , fisken är borta!" säger han. "All fisk är borta, den kommer inte tillbaka." När jag frågar vilken fisk som är borta tittar han på mig. "Du sa att all fisk skulle vara slut i år." Under bråkdelen av en sekund undrar jag vad han pratar om men sen kommer jag på det. "Jasså, tonfisken!"

Sushi

Nu har jag lyckats ta lite bilder på sushimat. Åter ett besök på Standing Sushi. Såhär ser det ut.

Nedan två sorters tonfisk: maguro till vänster och bin-toro till höger. Färgåtergivningen är inte fantastisk men den högra är alltså betydligt ljusare än den vänstra, och fantastiskt mjuk och mör och mild och smakrik på samma gång.

Och såhär entusiastiska blir kockarna när det kommer och går folk.

NFC-sushi

På lunchen idag åt vi sushi. Beställningarna gick till så att man plockade små plastbrickor, som såg ut som spelmarker, märkta med en typ av sushi, från ett ställ, där det stod vad varje bit kostade, och la på ett fat på disken. Itamen plockade upp brickorna, levererade bitarna, och la brickorna i en skål bredvid fatet. När man ätit färdigt tog man sina brickor ur skålen och lämnade dem i en hög på disken i kassan. Där svepte kassörskan över brickorna med en läsare som sedan visade hur många bitar av varje man ätit, vad de kostade, och hur mycket summan blev. Var och en av brickorna innehöll nämligen ett litet RFID-chip som läsaren trådlöst läste av och vips så var allt klart.

Är dethär Japan jag är i, eller helt enkelt Framtiden?

Standing sushi

Jag har inte skrivit om mat ännu, och det beror inte på att jag inte äter, utan bara att jag inte ätit något inspirerande nog att skriva om. Det i sin tur beror på min förkylning, som gör att mat smakar ganska tråkigt. Förkylningen börjar dock gå över och jag ska skriva om mat.

Jag har gått förbi ett litet ställe som heter Standing Sushi, men inte vågat mig in eftersom det inte synts någonting på engelska därinne. Det gör att jag har svårt att beställa, och framförallt att jag inte har en aning om vad det kan tänkas kosta. Idag kände jag mig dock stursk med en 5000-lapp i fickan och tänkte att med sådana pengar så lär jag ju kunna ta mig ut därifrån med hedern i behåll i alla fall.

När jag klev in genom dörren så hälsade de fyra kockarna mig med glada tillrop "VÄLKOMMEN!", "TREVLIGT ATT DU ÄR HÄR!", "HOPPAS DET SKA SMAKA!". Restaurangen är, som så många restauranger här, ett hål i väggen, en långsmal lokal på tvärs mot gatan med en disk som löper längs med rummet, ungefär i mitten. I de flesta fall finns några barstolar vid disken, men så inte här, det är ju "Standing Sushi". Den närmaste kocken visar mig på en ledig plats och frågar vad jag vill ha. "Tjaa...", sa jag, och pekade på laxen. "Aaaah, samon!", sa han, och det ordet borde jag ha lärt mig nu. Strax därefter kom två bitar lax-nigiri. Jag fick en meny med bilder och text på romaniserad japanska och engelska, och dessutom prisuppgifter med siffror som jag kan läsa. Så fort jag ätit upp fick jag frågan om vad mer jag ville ha och jag innan jag visste ordet av så var jag mätt och belåten och priset var högst överkomligt. Kvaliteten var som på en bättre svensk sushi-restaurang - dvs ganska låg för att vara dethär landet, men absolut inte oävet.

Första sushin denhär resan avklarad. Så småningom ska jag fixa lite fina bilder på det också.