Veckans fågel

Betraktelser från Japan presenterar, inte utan sprickfärdig stolthet, en dubbeldebut: bloggens första gästbloggare, och gästbloggarens första blogginlägg. Elizabeth berättar om sina upplevelser i en sömnig kuststad i Japan. Håll till godo!

Trekvarts tågresa från centrala Tokyo dyker Kamakura och havet upp - den stora stilla(?) oceanen.

Massor av surfare i de stora vågorna längs den oändligt långa sandstranden och många, både barn och vuxna, som plockar snäckor vid vattenbrynet. Det är en fantastiskt vacker dag vårdag och den blå himmeln är full av stora, svarta siluetter. Skyltar med "Beware of Hawks" finns vid varje nedfart till sandstranden, så trots vår okunskap om fåglar förstår vi att dessa bjässar är hökar.

 

Vi känner på vattnet - fortfarande lite för kallt för bad - även om man utan att tveka skulle kastat sig i vågor med samma temperatur i Sverige. Å andra sidan har vi inga badkläder med oss, så det är nog bäst att bara bada fötterna.Vi samlar snäckor, som ska ska få pryda sin plats hemma i vitrinskåpet - ett och annat ostronskal blir det också.

Efter att ha njutit av sanden mellan tårna en lång stund torkar vi fötterna och börjar vår vandring. Målet är Enoshima - ön som vi ska komma till via en bro en mil söderut. Vi har med oss en påse bullar från det lilla bageriet i Meguro och tänker oss en kopp kaffe vid något fik, men något sådant hittar vi inte. Till slut bestämmer vi oss för att köpa var sin Coca Cola i en automat och sätta oss på piren och fika. Sagt och gjort - läskautomaten hittar vi, instruktionerna förstår vi och snart har vi våra burkar i händerna.

Vi går framåt och hittar snart den till synes perfekta platsen för en förmiddagsfika på en varm stenmur med hela det stora, blå havet framför oss.

Jag får en läcker vaniljbulle i min hand - och millisekunden senare en rejäl smäll i huvudet samtidigt som det bara finns en pytteliten bit av bullen kvar mellan fingrarna.

Jag rusar upp som skjuten ur en kanon, skriker och tittar upp och finner oss omgivna av ett helt gäng hökar, som är avundsjuka på den som smällde till mig och som har sett, att det finns några smulor kvar.

Var kom de ifrån? Det var ju en halvtimme sedan vi lämnade dem norrut. Hur hann de se bullen och ljudlöst anfalla oss på så långt avstånd?

Och vi som hade varit så trygga i förvissningen att i Tokyo behöver vi aldrig vara det minsta oroliga för ficktjuvar eller någon annan sorts personrån och definitivt inte oroa oss för att bli överfallna.

Nå väl - Coca Colorna fick vi ha för oss själva och plötsligt förstod vi varför vi inte sett ett enda utefik på hela vägen. Vi upptäckte också att de där hökarna dök upp med jämna mellanrum hela vägen ner till vårt mål, där en del galningar(?) matade dem.

Är det ingen som har förstått att även rovfåglar behöver uppfostras med shintoismen och konfucianismen som rättesnöre - i alla fall när de möter icke ont anande turister.