Svärdsmän

Jag och en nyvunnen japansk vän gick till Piano Bar igår, och där satt redan ett litet sällskap: två tyskar, en österrikare, en japan och en kines-amerikan, som alla visade sig vara svärdssamlare. Vi pratade en del om svärd med dem, och det visade sig att vi hade gemensamma bekanta.

De var i stan därför att det pågår en utställning för svärdssamlare och svärdshandlare, och österrikaren sa att han inte skulle gå idag och gav mig sonika sin biljett.

Jag var där idag och det var en underlig upplevelse.

Det visades fantastiska svärd - kulturskatter, underbart handarbete. Det såldes svärd för runt 8000 kr och uppåt. Det fanns ingen övre gräns, men det dyraste jag såg som hade ett utsatt pris kostade en miljon kronor. Jag var tagen, dels av de fantastiska arbetena som visades, och dels av något annat som det tog mig lång tid att sätta ord på.

Att samla något - att äga för ägandets skull - ter sig för mig vulgärt och smaklöst. Jag gick därifrån med känslan att hur mycket dessa män - för det var bara män - sa sig uppskatta arbetet och älska klingan och intressera sig för vad det stod och står för så reducerar de allt detta - sin uppskattning, sin kärlek, sitt intresse - till ett habegär, en önskan att erövra och äga, som om det att ha svärdet i sin ägo skulle låta dem förstå det.

Och jag kan inte hjälpa att tro att den reduktionen inte begränsar sig till svärden. Och det gör mig ledsen och orolig för världens tillstånd.

Uppdatering: Priserna på svärden var angivna med siffror följt av ett kanji som jag, efter noga övervägande och eftertänksamt räknande kom fram till måste vara sen, tusen. Idag har jag haft lektion och vi har gått igenom räkneorden och -tecknen, och det visar sig att tecknet jag såg, 万, inte är sen, utan man, och inte betyder tusen, utan tio tusen. Det innebär att svärden inte började på 8000, utan på 80 000. Och därmed också, naturligtvis, att det dyraste, prissatta, svärdet jag såg inte kostade en miljon kronor, utan tio miljoner kronor.