Nationalitet och representation

Ambassader. Att gå förbi ambassader är mycket spännande, och bara exteriören säger så otroligt mycket om landet som de representerar. Det finns små oansenliga hus, markerade med en flagga och en hieraldisk symbol, och det finns formidabla palats. Det finns de som har stridsvagnshinder på trottoiren utanför, och de som har polisvakt dygnet runt. Det finns också de som inte har någon bevakning alls.

Svenska ambassaden i Tokyo har ett klättervänligt metallstaket. USAs ambassad har egna tungt beväpnade vakter, hinder, poliser, agenter och vad du än kan önska dig. En bekant undrade försiktigt om USA inte kan ta sitt behov av säkerhet som en pik om att deras utrikespolitik kanske behöver förändras något.

Resande medborgare från USA känner också av det här, och jag har mött sådana som haft kanadensiska flaggan på sin väska, snarare än stjärnbaneret, för att USAs internationella rykte just nu är så dåligt och de inte vill bli förknippade med det.

Jag tycker inte att det är något som är konstigt. Det går naturligtvis att hävda att alla medborgare i USA inte står bakom dess officiella hållning, men det kan knappast anses kontroversiellt att medborgare i ett land i någon mån får stå till svars för politiken som förs i det landet, om inte annat som någon slags påtryckning genom ombud. En av anledningarna till att det inte kan anses vara kontroversiellt är att ett medborgarskap i sig inte är något kontroversiellt och något som det i allmänhet anses vara ganska lätt att förhålla sig till. Att säga "Jag är Svensk medborgare, men jag gillar varken stadsministern eller kungen, eller för den delen att vi ha militär närvaro i Afghanistan." är inget konstigt. Inte heller att säga motsvarande som medborgare i USA.

Problemet uppstår först om en stat säger sig inte bara representera alla sina medborgare utan dessutom en folkgrupp. Det gör att all kritik av statens politik blir en kritik mot folkgruppen. Men det gör också att det blir otroligt viktigt för staten att pressa folkgruppen att stå bakom politiken.

Det får absurda konsekvenser, som att Judith Butler får veta att hon hatar sig själv och att Neil Gaiman får reda på att han inte finns.

Och det gör att människor som är judar hela världen, inte minst i Malmö, sätts i en fullkomligt låst situation: antingen säger man inget, och antas då vara en representant för ett Israel som kapat ens identitet, eller också framför man en avvikande åsikt och blir då misstänkt som quisling eller självhatare.

Smaka på det. Kan någon med ickejudisk bakgrund någonsin ens utsättas för det, att av dem som anser sig värna om en enhet, bli utpekad och kallas självhatande medlem av samma enhet? Skulle det kunna hända med till exempel en "svensk"? Jo, men bara under en förutsättning, och det är att Sverigedemokraterna eller något ännu brunare skulle anses vara språkrör och sätta tonen.

Och med den insikten faller också masken, och Israel avslöjas som den brunaste staten sedan - ja, sedan när då?

Det är därför inte det minsta konstigt att, som Ilmar Reepalu, om det nu är det han gjort, jämföra sionism med antisemitism. Bägge är nämligen bara förvillande namn på rasism, bägge är i grunden lika bruna, och bägge har samma illaluktande ideologiska ursprung.

Men att kalla rasism för rasism, oavsett vilken etnisk identitet det är som särskiljs och varför, låter sig inte göras, inte antydas. Inte utan bestraffning från Corren, Centerpartiet, SvD, DN och Skånskan, för att nämna några.