Golden Gai, Kabuki-cho och metainkastaren

Jag och min kendokompis J bestämde oss för att det behövdes en ordentlig komma-ifatt-session eftersom vi varit på semester på olika håll i två månader, och då ingen av oss varit på Golden Gai, Shinjukus notoriska nöjesdistrikt, bestämde vi oss för att ta oss dit. Det blev middag i Kabuki-cho, Shinjukus andra notoriska nöjeskvarter, på les Alpes, en rustik izakaya med öl för 15 spänn och mat för en tjuga. Vi diskuterade även ett ramenställe i närheten, men bestämde oss för att sitta vid ett bord snarare än vid en bänk - men ramenstället skulle komma tillbaka senare på kvällen, i ett märkligt sammanhang.

Vi gick i alla fall vidare och satte oss på en punk-bar med sex sittplatser i Golden Gai och där blev vi intervjuade om vilka japanska artister vi kände till av det övriga klientelet. Vi lämnade en svensk tjuga på vilken vi skrev "RÄDDA GUMMIANKAN!", själva osäkra på om det var gummiankan som flöt upp och ner i akvariet eller Anna som avsågs. När stället tömdes inför sista tåget så gick vi vidare till en whiskybar.

Whiskybaren vad lugn och avslappnad, kanske delvis för att den bara hade fem sittplatser, och gav tillfälle för djupare samtal, men vi kände oss lite hungriga och gick och åt sushi vid halv tre-tiden.

Stärkta av sushin ringde J en bekant som höll till i 2-chome - Shinjukus notoriska gaydistrikt - och lyckades sammanstråla med honom och följa med tillbaka till klubben han var på. Där passade man på att värma upp inför Halloween, och uppvärmningen funkade utmärkt, för det var varmt på dansgolven och hett i de mörka hörnen.

Väl ute från klubben, planlöst kringirrande i Kabuki-cho, blev vi naturligtvis frekvent antastade av inkastare, och plötsligt gav J sig i slang med en av dem som han av någon anledning kallade Bill Cosby. Det hävdade Bill var ett roligt sammanträffande, eftersom han faktiskt heter Bill. J lade armen om Bill och vi gick vidare tillsammans, och Bill försökte övertyga oss om att vi skulle följa med till en klubb i närheten där han lovade att det fanns fina flickor.

"Men har ni några Hawaiianer?", sa J.
"Jag ska vara ärlig: nej, tyvärr inga från Hawaii", sa Bill.
"Då är vi inte intresserade."
"Men vi har en från Californien", sa Bill, och lös upp.
"Men det är ju inte samma sak."
"Jo", sa Bill, "de röstar också i presidentvalet. Det är en väldigt bra klubb."

I samma stund såg vi ramenstället vi diskuterat tidigare på kvällen, och vi kom på att vi var lite hungriga igen.

"Kom, Bill, nu ska du få fina ramen", sa J, och vi gick in och beställde tre skålar. Bill såg lite förvirrad ut, som om det var något som hade gått tokigt, men som om han inte var riktigt säker på vad, men resignerade och åt ramen med god aptit. När vi ätit färdigt och gick ut fann han sig igen, och försökte en gång till.

"Ska ni inte ta och följa med till min klubb nu?"

Vi vinkade hejdå till Bill och gick mot stationen precis lagom för att ta första tåget hem.

Också ett sätt att hantera sin jetlag.