Oppositionen - eter värre?

Mona Sahlin - den störste och främste ledaren i det som kallas bland annat Det Röd-Gröna Samarbetet, Röd-Grön Allians och De Röd-Gröna - har sannolikt problem.

Mona Sahlin brukade, speciellt efter den så kallade "toblerone-affären", ha en tvärsäker och något nedlåtande ton, speciellt emot journalister. Det finner jag snarast naturligt. Dock har det raskt ändrats sedan hon tillträdde som partiledare för Socialdemokraterna. Hennes intonation har ändrats så att det snällaste man kan säga om den är att hon låter som om hon talar ur en av Special Agent Dale Coopers drömmar.

Jag har hittills trott att detta har berott på att hon skaffat sig en media-coach, likt den som hotade att klippa av Göran Persson hans pekfinger om han fortsatte vifta med det i ansiktet på vem som helst som råkade stå närmast, och att Mona Sahlin förtvivlat försöker följa dennas intonationsråd.

Mot bakgrund av en större och bredare analys av Mona Sahlins beteende de senaste månaderna har jag dock tvingats överge denna min första teori, och arbetat fram en ny, som bättre förklarar större delar av oppositionsledarens beteenden.

Jag tror att Mona Sahlin regelbundet utsätts för eterångor - antingen genom eget val, men troligare av alliansens agenter och infiltratörer.

Det förklarar varför Sahlin i långa perioder är fullkomligt borta, för att sedan dyka upp ett kort ögonblick, tala långsamt, märkligt och osammanhängande en stund med synbara problem att fokusera både tanke och blick, och sedan försvinna igen.

Något måste göras för att rädda den svenska oppositionens ledare ut ur eterruset!